Den strama föreställningen med enbart två skådespelare ska på turné och det förklarar många av de praktiska lösningarna. Mia Francks roman skulle kunna fungera även som en större produktion men det avskalade är i detta fall rätt klädsamt.

Ålandspremiär blir det på Alandica i Mariehamn den 4 november. Den 6 november kan föreställningen ses på Karelia i Ekenäs.

I och med att föreställningen förverkligas med två skådespelare, Johanna af Schultén och Anders Slotte, vilar väldigt mycket på deras axlar. Båda två gör oerhört imponerande rollprestationer i pjäsens huvudroller som Liz och Henrik, ett par som ska skiljas efter fjorton års äktenskap. De spelar också alla de övriga rollerna i pjäsen som också har ett starkt inslag av dockteater i och med att parets tre barn kommer till tals med hjälp av dockor.

En del av de övriga rollerna fungerar riktigt bra och det finns ingenting att anmärka när det gäller inslagen av dockteater. Det svåraste att ta till sig är hur mor- och farföräldragenerationen gestaltas. Det är en viktig del av berättelsen men någonstans där börjar det kännas att det blir smått kaotiskt med ständiga rollbyten och svårt att hänga med. Skådespelarna är i och för sig skickliga när det gäller att byta roll snabbt men det finns stunder där det känns att regigreppet av Arn-Henrik Blomqvist vacklar. I det stora hela är det ändå en kompakt och tankeväckande pjäs där även regissören gör en stark insats. Men stundvis uppstår känslan att vissa trådar känns lösa. Det beror troligen på det rätt naturliga att när man har en roman som förlaga och ska komprimera det hela till 75 minuter utan paus, så uppstår det vissa problem med just att komprimera en komplicerad berättelse.

Ulrika Kjeldsen står för scenografin tillsammans med regissören Blomqvist. 1970-talsstämningen som skapas med små detaljer är väldigt övertygande och scenografin hör till pjäsens absolut starkaste punkter. Henrik Miettinens ljusdesign återspeglar den dystra stämningen som råder hela pjäsen igenom och bidrar på sitt sätt till ett övertygande intryck av 1970-talets energikris. Att det finns bara två skådespelare kompenseras av röstinspelningar där Paul Olins röst som Yles programvärd hör till höjdpunkterna.

Musiken består genomgående av inspelningar från 1970-talet. ”Love Hurts” är en speciellt central låt i sammanhanget och den är intressant nog i originalversion en låt från 1960, skriven av Boudleaux Bryant och ursprungligen inspelad av The Everly Brothers. Här gäller Nazareths 1970-talsversion, en powerballad som skiljer sig rätt mycket från The Everly Brothers original och en annan tidig 1960-talsinspelning av Roy Orbison. Även Jim Capaldi och Cher spelade in sina versioner av låten i mitten av 1970-talet, men Nazareths version har varit den mest framgångsrika hittills och var bland annat listetta i Norge i fjorton veckor år 1976, alltså det året som skildras i pjäsen.

Som helhet är Sista paret ut en proffsig uppsättning som har alla förutsättningar att fungera som en turnépjäs. Många av ingredienserna sitter perfekt på plats, men det finns också potential till en vassare uppsättning om en annan teatergrupp tar på sig utmaningen att ytterligare fokusera på det mest väsentliga. De stunderna som Kompani Nords Sista paret ut verkligen lyckas zooma in på smärtan av ett havererande äktenskap och en tärande skilsmässoprocess, känns det uppriktigt och genuint. Helheten bärs på ett sådant sätt av starka skådespelarinsatser av den erfarna och kunniga duon Johanna af Schultén och Anders Slotte att man kan rekommendera pjäsen som både sevärd och tankeväckande.

Recension: Sista paret ut (Kompani Nords gästspel på Svenska Teatern)

AV: Mia Franck
REGI OCH DRAMATISERING: Arn-Henrik Blomqvist
I ROLLERNA: Johanna af Schultén och Anders Slotte
RÖSTER: Henrika Andersson, Paul Olin, Niklas Häggblom, Casper Mickwitz, Selma af Schultén
SCENOGRAFI: Ulrika Kjeldsen och Arn-Henrik Blomqvist
DOCKOR: Ulrika Kjeldsen
LJUSDESIGN: Henrik Miettinen
LJUDDESIGN: Arn-Henrik Blomqvist
REGIASSISTENT: Anni Wahlström
TURNÉPRODUCENT: Ida Hammarström