Man måste öppna dörrar, man måste stänga dem.
Man måste komma ihåg att stänga dörrarna bakom sig.
Man måste komma ihåg att andas.

Med dessa rader inleds den sista fristående romanen i Pirkko Saisios prisade Helsingforstrilogi. Orden speglar, precis som färgen röd, läsupplevelsen i den autofiktiva och självbiografiska romansviten. I Den röda separationsboken är det, förutom en rad avsked, huvudpersonens sökande efter den egna identiteten och sexualiteten samt relationen till samhället och konstnärskapet som står i centrum.

Föregångarna Det minsta gemensamma och Motljus är både välskrivna och tankeväckande. Men det går inte att blunda för att den röda boken bär på en känslomässig hetta som är svår att slå.

Avsked i flera bemärkelser

Saisio befinner sig på en solgassande holme tillsammans med sin partner Honksu. Året är 2002. Vid havet hittar de kadavret av en säl som gått samma öde till mötes som manuset till Den röda separationsboken. I ett svagt ögonblick, närmare bestämt “klockan fem på efternatten då solen ännu bara var hotfullt röd”, tryckte den rastlösa författaren ned tangentkombinationen Ctrl, Alt och Del – och framtiden för manuset till den röda boken blev svart.

Vid sälens kadaver sitter en kråka med blodig näbb, liksom huvudpersonens fingrar som raderat manuset. Trots dödens och ångestens påtagliga närvaro, finns det något fridfullt över scenariot. Den röda boken uppstår året därpå i en ny skrud – en process som kan liknas vid livet självt. För i mörkret öppnas dörren till ett manus i ny tappning, skriven av en författare som ser sig själv och sin ungdomstid med nya och mognare ögon.

Under 70-talets upproriska ungdomsliv i Helsingfors utforskar huvudkaraktären (Pirkko Saisio) den egna identiteten och sexualiteten genom intensiva kärleksaffärer och studentaktivism. Vid studentteatern möter hon sin stora kärlek Chava, vilket leder till outforskade känslor. Samtidigt, i ett Finland där homosexualitet fram till 1971 var kriminaliserat, brottas hon med moderns svårigheter att acceptera sin dotters sexualitet. Många år senare blir Saisio själv mamma till en dotter, “Söndagsbarnet”. Hon försöker hitta och manövrera sig själv i mammarollen, medan hennes partner sakta men säkert tar avstånd och lämnar henne.

Stämningen i ramberättelsen står i kontrast till romanens parallella skildringar som kastar sig mellan olika tidpunkter och relationer i Saisios liv. Det som alla scener har gemensamt är att de utmynnar i någon form av ett avsked – och en ny början.

Autofiktiv skildring av ett liv

Den finska originalversionen av Den röda separationsboken kom ut år 2003. Samma år utsågs Saisios roman som vinnare av Finlandiapriset. Romanen, som under årens lopp fångat många hjärtan, gör sig även gällande i Henrika Ringboms svenska översättning. Det är svårt att inte uppslukas av Saisios poetiska och humoristiska prosa.

Saisio växlar mellan att i ramberättelsen, som utspelar sig i nutid, använda ett upplevande “jag” och ett granskande “hon” i de parallella berättelserna. Det här förstärker även upplevelsen av bokens genomgående tema: avsked. Saisio berättar om den unga kvinna hon en gång var, en version hon sedan länge tagit farväl av, men som finns bevarad i minnet, ett scenario de flesta kan känna igen sig i – på gott och ont.

Förutom relationen till sig själv, växlar berättelsen mellan olika relationer i Saisios liv, såsom den stormande kärleksrelationen till “Chava” och kärleken till den trygga hamnen “Honksu”. Den knaggliga relationen till modern, relationen till “Söndagsbarnet” samt relationen till teatern och författardrömmen. Alla dessa relationer bidrar till en berättelse om det egna identitetssökandet och -skapandet, en process vi alla går igenom men som Saisio med både ironi, humor och känsla lyckats beröra på ett målande och bildligt sätt.

Färgen röd går som en röd tråd genom de parallella berättelserna i Den röda separationsboken. Dock inte alltid som en färg i sig, utan som den känsla färgen röd för med sig; kärlek, passion, vrede – ja i vissa fall även död. Att den femte och sista akten är relativt kort ger känslan av att Saisio lämnat plats för livets oskrivna blad. Det är troligen ett medvetet val. Genom att runda av trilogin precis här, visar Saisio att hon behärskar avskedets svåra konst – hon stänger dörren om sitt förflutna, men låter läsaren stå kvar i efterglöden av ett mästerverk.

Recension: Pirkko Saisio; Den röda separationsboken (2026); Övers. Henrika Ringbom; Förlaget; 285 s.; omslag Ulla Donner.