Att boken Tulirinta är en valbok är mer än uppenbart men den är också en rätt mångsidig bok där man får veta ett och annat om både privatpersonen och politikern Lindtman.

Någon sorts gnista måste man ha om man har valt politiken som karriär och har kommit så långt som han har gjort. Som partiordförande för gallupledande SDP är han en av de starkaste statsministerkandidaterna inför riksdagsvalet i april.

Bokens titel Tulirinta kommer från Paavo Cajanders finska översättning av Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg. Lindtman är nämligen ättling i rakt nedstigande led till militären Karl Leonhard Lode som ligger begravd i Kuopio och som är förebilden för dikten ”Gamle Lode” i Fänrik Ståls sägner.

Och så bröt han in i elden
Med sin Gud och med sin tropp;
Inga makter, inga välden
Skakat nu hans mod och hopp,
Lutad, men med kraft i armen,
Ömsom yr och allvarsam,
Snö i locken, eld i barmen,
Så gick gamle Lode fram.

Med stolthet bär Lindtman detta arv från finska kriget 1808-09 och tar avstamp i den nationella mytologin kring det kriget, men också kring vinterkriget, för att berätta aspekter ur sin släkts historia som han själv identifierar med och som han vill föra vidare.

Lindtmans rötter finns lite varstans i Finland, från Norra Österbotten, Savolax och till Sovjetunionen efter andra världskriget avträdda Karelen och från Egentliga Finland till huvudstadsregionen i senare tider. Även Birkaland och Kajanaland nämns när han listar var hans släkt har levt och verkat. En av Lindtmans anfäder har invandrat från Estland. Lindtman konstaterar att hans släktingar har arbetat som fyrvaktare, fiskare, chaufförer, småbrukare och servitörer. En intressant detalj är att president Urho Kekkonens födelseort Pielavesi finns bland de orter där Lindtmans rötter finns. Det är inget han lyfter fram för att Kekkonens historia inte är hans släkthistoria men alla som har rötter i Pielavesi vet vem som är ortens store son. En viktig berättelse handlar om Lindtmans farmor Raija som evakuerades från Karelen till Tövsala i Egentliga Finland.

Militärt hjältemod, men också upplevelser av invandring och flykt, finns i den mångsidiga samlingen av historier som Lindtman har som sin arvedel. Han verkar genuint intresserad av sin släkthistoria och det finns en känsla av att historien är speciellt värdefull för att genom att förstå sin släkt förstår han mentaliteten i många olika delar av Finland och bland många sådana yrkesgrupper som hör till vardagens hjältar.

Lindtman har själv inlett sin yrkesverksamma bana som betongbilschaufför och arbetat som ungdomssekreterare inom fackcentralen FFC innan han blev socialdemokratisk riksdagsledamot. Han kommer från ett skilsmässohem i Vanda där båda föräldrarna var aktiva socialdemokrater. Efter skilsmässan fick systern Kaisa bo hos mamman och Antti hos pappan. Som kanske den största förebilden för Antti att gå med i SDP i rätt ung ålder lyfter han framför allt fram systern som hade fattat motsvarande beslut först. Att följa i föräldrarnas fotspår var inte lika självklart som att ta efter systern men när alla var socialdemokrater i familjen, blev det så att hela hans barndoms familj var socialdemokratisk. Fadern Jouko Lindtman undrade först om inte Antti borde fokusera på annat som tonåring men tiden som ung socialdemokrat gav honom ett starkt kontaktnät och en hel del vägkost på den väg som har lett till dagens situation där han utmanar ämbetsinnehavaren Petteri Orpo om ställningen som Finlands statsminister.

En av de viktigaste lärdomarna Lindtman har fått av sin far är att man ska undvika att gå efter en fallseger om man kan vinna på poäng. I brottning är fallsegern en såpass överlägsen seger att den inte lämnar några tvivel gällande vem som har vunnit. I den insikten byggs en hel filosofi kring ledarskap. Man ska alltså inte förödmjuka den besegrade fast man vinner utan fundera på hur man enar leden efter segern. Det här är något Lindtman upplever att regeringen Orpo inte har gjort. Allra tydligast syns det i hur regeringen har drivit igenom sådana arbetslivsreformer som har varit svåra för fackföreningsrörelsen att svälja och man har gjort det utan att särskilt mycket lyssna på facket. Ett annat exempel är regeringens kappvändning i kärnvapenfrågan som traditionellt har varit en sådan utrikespolitisk fråga där man söker konsensus i Finland. Samlingspartiets färgstege i utrikespolitiken har varit så stark att man i frågan om kärnenergilagen inte ansåg det nödvändigt att söka stöd från oppositionen, något som tydligt harmar Lindtman.

Boken ger ett löfte om en eftertänksam, lugn och konsensussökande statsminister ifall SDP vinner valet och Lindtman får bilda regering. En speciellt viktig insikt i Lindtmans tänkande har med hans träning att göra. Han har nu i oktober 2026 sprungit en maraton för första gången och det som han speciellt kom att lägga vikt på var återhämtning. Det här är inte något som gäller enbart hur han springer utan hur han arbetar som politiker. Att ta tid för att träna innebär också att ta tid från politiken. Att vara statsminister i Finland är väldigt krävande och ger väldigt lite tid för återhämtning, speciellt om man regerar i kristider som till exempel Sanna Marin gjorde. Än är inte Lindtman där men åtminstone i teorin vet han hur han borde göra för att orka i det extremt krävande jobbet ifall han får det efter valet.

En viktig del av boken handlar om att förfäkta SDP:s politiska ställningstaganden om ett mer rättvist samhälle. Lindtman ser sig som en nordisk framtidssosse. För honom är det viktigt att få samhället att rulla igen på ett sätt som gynnar flertalet människor efter regeringen Orpos tid då man har fokuserat på att ge de förmögna skattelättnader samtidigt som arbetslösheten och skuldbördan har vuxit.

De nordiska socialdemokratiska partiledarna är en väldigt viktig referensgrupp för Lindtman. När han funderade på frågor som har med östgränsen och avvisningslagen lyssnade han på Danmarks statsminister Mette Frederiksen som vädjade till honom: ”Tänk efter Antti – om du satt i regeringen nu, om du har ansvaret för situationen, vad skulle du göra?”

En intressant detalj i Lindtmans karriär gäller hans inställning till svenskan som har varit ett viktigt verktyg i det nordiska samarbetet. Språket hörde inte till hans favoriter i skolan och hans första ställningstagande som ung socialdemokrat var för avskaffande av den så kallade tvångssvenskan. I den frågan har han gjort en helomvändning inte minst tack vare den framlidna långvariga nyländska riksdagsledamoten Maarit Feldt-Ranta som fungerade som en viktig mentor för honom. Feldt-Ranta var alltid noga med att betona att den som vill leda det tvåspråkiga SDP ska kunna kommunicera på båda inhemska språken.

Lindtman har hunnit med att skaffa sig en universitetsutbildning vid sidan om riksdagskarriären. Han studerade vid statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet. En viktig del av boken handlar också om kärleken till hans fru Kaija Stormbom och om vad faderskap betyder för honom. Alla politiska framgångar till trots har familjelivet hållit honom jordnära och det har också hjälpt honom att hantera motgångar. När Antti Rinne avgick som statsminister i december 2019 var det antingen Sanna Marin eller Lindtman som skulle ta över och SDP:s partifullmäktige valde Marin med knapp marginal. För Lindtman hjälpte det att handskas med förlusten att inse att hans viktigaste målsättningar i privatlivet hade gått i uppfyllelse.

Oavsett hur det går i riksdagsvalet 2027 för Lindtman ger han i Tulirinta en bild av sig som en stabil och konsensussökande person som tänker långsiktigt och som inte har planer på att förödmjuka de besegrade ifall han står i tur att vinna. Lindtman redogör också för relationen till den evangelisk-lutherska kyrkan. Han var ett år gammal när föräldrarna utträdde ur kyrkan och därför har han själv gått med i kyrkan först i vuxen ålder. Som medlem i kyrkan vill han påverka den i mer liberal riktning och han gick med i en tid som många av hans likasinnade tvärtom utträdde ur kyrkan när de upplevde att de konservativa höll på att få övertaget. Lindtman ser den politiska kampen om en mer tolerant och inkluderande kyrka också som en del av helheten. I svåra stunder i livet har han också fått stöd av kyrkan.

Tulirinta är en rätt mångsidig bok fast den är kompakt. Lindtman har presterat en lättillgänglig bok som låter läsaren komma nära hans sätt att tänka samtidigt som han tar tillfället i akt att upplysa läsaren om SDP:s viktiga valfrågor. Den kommer knappast att gå i historien som en stor klassiker i den självbiografiska genren men boken har många förtjänster.

Det lönar sig att läsa boken om man vill förstå hur en modern nordisk socialdemokrat resonerar kring frågor som är viktiga för samtiden. Det är också intressant att se hur Lindtman ser på livets prioriteter. När det gäller politikens värld ger han en rätt öppen skildring av hur SDP fungerar och hur han själv ser på ledarskap.

Trots att den viktigaste lärdomen om att undvika att ta fallseger är en brottningsmetafor och att Lindtman har fått intresse för maratonlöpning som ett sätt att hålla sig i kondition, är det lagsporter som ligger hans hjärta allra närmast. Det är sporter som fotboll, innebandy och ishockey som har har format hans tänkande. Ett idrottsintresse har hjälpt många politiker att fundera på politiken som lagspel och det gäller både idrotter de själva har utövat och sådana de har intensivt följt med. För Lindtman ger fotbollen en möjlighet att tävla med kollegor från Tyskland, Schweiz och Österrike i riksdagens fotbollslag som traditionsenligt tävlar mot lag från tyskspråkiga länder. Han kan dessutom fördjupa sina politiska kontakter genom att tala om fotboll med fotbollsintresserade politikerkollegor som Jonas Gahr Støre nu när Norge gick långt i fotbolls-VM eller Mark Carney som blev fotbollsfantast under sin tid som chef för Bank of England.

Recension: Antti Lindtman; Tulirinta (2026); Readme; 221 s.