Redan tidigt i samlingen möter vi formuleringen: Det här är den omvända arken. Därmed etableras en värld präglad av försvinnande och utsatthet. Bramble Cay, lövgrodan och saolan nämns som representanter för det som håller på att försvinna. Naturen är inte en idyll utan en plats där arter, platser och minnen riskerar att utplånas.

Lindelöf skriver samtidigt inte naturlyrik i traditionell mening. Naturen fungerar snarare som ett eget språk. Torv, silt, skiffer, mycel, rötter, insekter och fåglar återkommer genom samlingen och skapar ett landskap där naturens olika delar hela tiden står i förbindelse med varandra.

I flera dikter finns en känsla av uppbrott och förlust. Att leva med uppbrottet i sig, / hela tiden, medan / man utför vardagens ting. Här blir uppbrottet något som inte nödvändigtvis sker plötsligt, utan något som kan finnas närvarande mitt i vardagen. Samtidigt rör sig dikterna allt längre bort från det vardagliga och ner mot ett mörkare och mer svårgripbart landskap.

I den femte delen drömmer diktjaget om gångarna under jorden och bosätter sig i drömmen. Det som först framstår som mörkt och klaustrofobiskt blir också en plats för liv. Mycelet glänser. Gången är fodrad med äng. Här heter det också: Bohålans mörker är fodrat med ljus, / tiden med minne.

Det är en av samlingens stora styrkor: motsatserna får existera samtidigt. Mörkret behöver inte vara frånvaron av ljus. Underjorden behöver inte vara död. Försvinnandet kan också vara en förvandling.

I del VI blir rörelsen mot djupet ännu tydligare. Vi sjönk. Platsen sjönk. skriver Lindelöf. Det är en enkel formulering som sammanfattar mycket av samlingens rörelse. Det handlar om att sjunka ner i jorden, i drömmen, i minnet och i mörkret – men också om att förlora sin fasta position i världen.

Språket är koncentrerat och bildrikt, men sällan överlastat. Lindelöf låter konkreta observationer öppna mot något större. Ett pilträd, en flod, pannlampor mellan trädstammar, ett släckt fönster eller en koltrast kan plötsligt få existentiell laddning utan att poeten behöver förklara bilden.

Det finns också en tydlig fascination för biologiska processer. Nedbrytning, fortplantning, förmultning och växtlighet återkommer. Allt skall brytas ner, bli / sitt ursprung. Här finns en syn på naturen där människans tid bara är en liten del av något långt större.

Samtidigt är människan hela tiden närvarande. Samtidigt skiftar perspektivet mellan jag, du och vi, ibland tydligt och ibland nästan spöklikt. Det gör att läsaren aldrig helt kan avgöra vem som betraktar vem. Är det människan som betraktar skogen – eller skogen som betraktar människan?

Den frågan blir särskilt stark i formuleringen: Vad såg oss?

Det är en liten rad, men den förändrar perspektivet. Människan är inte längre den självklara betraktaren av världen. Hon är också något som blir betraktat.

Mot slutet blir detta perspektiv alltmer existentiellt. Hus, träd, vägar och mörker börjar förvandlas inför blicken. Att se träden förvandlas till trä. Sedan sker rörelsen åt andra hållet: Träd närmare, se / träet åter bli träd. Och där kommer en av samlingens vackraste bilder: Barken strålar. Det är det / som är drömmen.

Här får också titeln sin fulla betydelse. Att sjunka är inte bara att försvinna. Det kan vara att komma närmare världen, dess material och dess mörker – tills det som verkade dött åter börjar lysa.

Sjunka är ingen diktsamling som ger ifrån sig alla sina svar. Den kräver en långsam läsning och en vilja att stanna i bilder som ibland förblir gåtfulla. Den täta bildvärlden kan också göra att vissa dikter flyter ihop och att samlingen på sina håll blir väl konsekvent dunkel. Men det är samtidigt en del av dess poetiska idé: världen är inte helt möjlig att reda ut.

Det här är en poesi som rör sig mellan skogen och kroppen, mellan vaket tillstånd och dröm, mellan ovanjord och underjord. Den handlar om förlust och förvandling, men också om vår förmåga att fortsätta se, minnas och söka efter ljus.

I den sista dikten heter det: Övar mig i att vara borta, / att inte vara här.

Att försvinna är hos Lindelöf inte ett abrupt slut. Det är en rörelse. En nedsjunkning. Ett sätt att lämna det synliga för att upptäcka vad som finns under det.

Och någonstans där nere strålar fortfarande barken.

Recension: My Lindelöf; Sjunka (ljuset gör att barken strålar). (2026); Ellips; 67 s.