Vad gör det åt en människa att växa upp i en dysfunktionell familj? Hur långt får en konstnär gå i sin jakt på “sanningen”? Och hur mycket får man blotta det privata för att visa på det politiska, utan att fråga om lov?

Det här är några av frågorna Nina Kihlman ställer i debuten Familjen som skalv. en berättelse. Inte en biografi, inte autofiktion eller en roman, utan rätt och slätt en berättelse. Under läsningens gång kan en fundera på genren, som i sin neutralitet undviker att allt för snävt låta sig sorteras in i ett mer artbestämt fack.

Inledningen hör till bokens starkaste delar. Den är finstämd, stark och sprungen ur en uppriktig vilja att förstå berättarjagets trauman som dotter till en av Svenskfinlands mest kontroversiella och uppburna författare. “När jag ser tillbaka på vår familj idag är det som om den bestod av en gigant som hölls upprätt av tre rätt skrangliga stöttepelare.” Den är också den del av berättelsen som har tydligast konstnärlig distans till ämnet.

Två huvudfåror plöjer genom berättelsen. Den ena är ansatsen att förstå. Vem var vi, varför hade vi den inre dynamik vi hade? Hur blev det som det blev och är det faktiskt möjligt att en människa kan leva nästan ett helt liv utan att veta vem hon är? Svaret som ges är Ja: “För så är det, om du inte är matad med kärlek, då ska kärleken fattas dig. Då ska kärleken fattas dig, tills du vågar älska dig själv. Och det kan ta ett liv att hitta fram till den punkten.”

Kihlman skildrar klart, ärligt och eftertänksamt hur osynliggörandet och utanförskapets blick blev hennes strategi att tackla de ständiga vulkanutbrott, starka magnetfält och motpoler som präglade föräldrarnas äktenskap. Där fadern Christer Kihlman redan tidigt i sin karriär fick status av en olympisk gud på de finlandssvenska parnassen, var de tre övriga familjemedlemmarnas roller mindre tydliga. En konstellation som knappast hjälptes upp av att modern Selinda Kihlman hade sina egna demoner att brottas mer. Eller av att familjen senare kom att hängas ut i faderns böcker samtidigt som han tidvis levde med en parallell familj. För att inte tala om hans genreöverskridande försök att sudda ut gränsen mellan sanning och fiktion under hans argentinska epok.

En annan fåra handlar om att förstå konstnärskapets villkor och gränser; vad som kan ses som acceptabelt kontra gränsöverskridande? Systematiskt och noggrant kartlägger Nina Kihlman sin barndoms såriga jordskorpa, där brännheta underströmmar av lava pulserar och gör minsta felsteg i tillvaron livsfarligt. Det gör hon elegant, sensitivt och med egna ord; men ändå i en tydlig dialog med sin far med hänvisning till en av hans stora romaner, Människan som skalv från 1971.

Hennes stil står i bjärt kontrast till faderns, som närmast kan betraktas som flamboyant i den självutnämnda rollen som samhällsomstörtande predikant. Christer Kihlman hyste inga betänkligheter för att ösa stoff ur sin personliga fatabur. Syftet säkert var gott i termer av att avtäcka tabun, vädra ut unkna värderingar och maktstrukturer, men knappast så trevligt för de närmaste som blottades på ett för dem oönskat sätt. Nina Kihlman beskriver familjen som fyra planeter som kretsar kring sin egen bana. En tes som illustreras synnerligen väl av bokens omslagsbild. En bild, stelnad i tiden som nu kläs i ord och får nytt liv.

Ibland glimtar dock guldkorn av minnen till. Det fanns också fina stunder under berättarjagets förvirrande uppväxt. En är cykelfärden till torpet i Kullo gårds utmarker, som slutar med att far och dotter plockar murklor i pappans författar-hatt. En annan är episoden pärlugglan på Rulludden i Esbo, där far och dotter vandrar tillsammans på väg till skola och jobb, “som normala människor gör”. Troget sitter ugglan varje morgon på en viss plats – tills den en dag plötsligt inte gör det. Katastrofvarning, trygghetens illusion är bruten. Ett tredje är det inkännande brev som Christer skriver till sin unga vuxna men vilsna dotter då hon åkt till Göteborg för att studera. Ur brevet framgår det andliga släktskap de delar under allt bråte rörande tydligt.

Som barn undrar Nina Kihlman om fadern är en trollkarl. Hennes favoritbok är, symptomatiskt nog, Tove Janssons Trollkarlens hatt och hon väljer tidigt att ta sin andliga tillflykt till sagans värld, inte minst Mumindalen.

Den som väntar sig nya blottanden eller smaskiga avslöjanden till kihlmanåtikkanendebatten lär dock bli besviken. Till skillnad från Johanna Holmströms biografi Borde hålla käft – en bok om Märta Tikkanen, kommer denna berättelse, sitt suggestiva namn till trots, knappast att ge några större utslag på richterskalan. Den personliga skulden och skammen behandlas, men syftet är inte att belägga till allmänt påseende, inte ens då det nästan är plågsamt att bevittna hur berättarjaget utplånar sig själv (som då hon blir våltagen, inte bara en gång utan två gånger).

I stället kvarstår en lite sorgsen, men ändå kärleksfull och försonande ton. Stöter och blöter frågan under läsningens gång om man måste känna till Christer Kihlmans författarskap, för att till fullo kunna ta till berättelsen om Familjen som skalv. Den som vuxit upp i en skälvande familj identifierar naturligtvis mekanismerna, de är allmängiltiga i familjer där det finns alkoholism, medberoende och andra osunda strukturer. Men för att berättelsen ska få ett allmängiltigt mervärde, är det ändå en fördel att kunna sin finlandssvenska kanon. Och ibland känns det för en vanlig läsare, att det ganska frekvent ges ut denna typ av ”inåtvärmande” berättelser, ett annat tämligen färskt exempel är Tre öar från 2025 av Sophia Jansson (vars faster för övrigt är mumintrollens skapare Tove Jansson).

Sista slutligen lyder den viktigaste frågan Nina Kihlman ställer i sin berättelse: Var det värt allt det här? Den som läser, hen finner.

Recension: Nina Kihlman; Familjen som skalv. En berättelse. (2026); Förlaget M; 210 s.; omslag Anders Carpelan; pärmfoto Ulla Finnilä.