Nina Lykke debuterade 2010 på Forlaget Oktober med novellsamlingen Orgien, og andre fortellinger. Innan dess hade hon arbetat länge som grafisk designer. Lykke är född 1965 i Trondheim och uppvuxen i Oslo där den senaste romanen utspelar sig. Hvor er de voksne? utkom 2025 på norska som hennes sjätte bok och femte roman. Nu finns den på svenska i översättning av Marianne Mattsson och boken har utgivits av Wahlström & Widstrand. Därmed har fyra av Lykkes fem romaner blivit översatta till svenska – de två senaste av Mattsson och två till av Lotta Eklund.

Den senaste romanens protagonist Ida vantrivs i sitt privatliv. Efter två skilsmässor har hon gett upp tanken på att vara ihop med en man igen men hon är inte heller nöjd med den alltmer ödsliga tillvaron nu när hon närmar sig de sextio. Barnbarn ger innehåll i livet för många andra i hennes ålder men Ida får inte träffa sina två barnbarn i och med att sonen Sigurd har upphört med kontakten. De finns egentligen två platser där hon är någorlunda funktionsduglig. Ångesten lättar något när hon går till att sköta moderns grav på Norges största begravningsplats Vestre Gravlund i Oslo och på kontoret som terapeut känner hon att hon fortfarande kan sin sak.

Medan modern var vid liv var relationen mycket sval, med undantag av moderns allra sista tid i livet innan hon avled i cancer. Nu när modern är död för hon ständiga inre samtal med modern vars röst hon upplever sig höra när hon känner sig ha gått vilse i livet. När sonen vill återuppta kontakten vill hon det egentligen inte längre själv efter alla förödmjukelser men hon hör moderns röst som är av en annan åsikt. Av erfarenhet vet hon förstås dessutom att det aldrig är för sent.

Som terapeut är Ida fullt funktionsduglig men hon har hört och sett det mesta. Hon är för all del kompetent och kan leverera de rätta replikerna men hon börjar tvivla på huruvida hon kan hjälpa människor på riktigt. Om hon möter ett äkta par eller en mor och son som försöker hantera sina meningsskiljaktigheter, tänker Ida på det att hon själv har misslyckats i motsvarande relationer. Sedan är det något med samtiden som Ida känner sig vara i otakt med som gör det svårt för henne att alls förstå varför människor beter sig på det sättet som de gör.

Romanen är stilistiskt välskriven och det känns att allt som är onödigt har skalats bort. Marianne Mattssons översättning flyter på ett tillbörligt smidigt sätt. Många av observationerna om nutidsmänniskans tristess är skarpa i romanen. Man skulle ändå gärna läsa mer om Oslo som ort och om det norska samhället på bredare plan i och med att romanen är väldigt psykologisk och fokus ligger på individen som vantrivs i kulturen och känner sig på något sätt utanför.

Nina Lykke är utan vidare mycket skicklig när det gäller att skildra dysfunktionella familjer och individer som mår illa i sådana familjer. Allt är egentligen ganska odramatiskt och vardagligt. Små missförstånd leder till långvariga gräl och brutna relationer och det kan vara svårt att se vem som har gjort fel, även om båda parterna tycker sig se att det var den andra parten som har förorsakat att det har gått som det har gått.

Så väldigt munter läsning är Var är det vuxna? egentligen inte men allt beror på hur mottaglig man är för norsk svart humor. Någonstans mellan raderna finns det trots allt utrymme för att skratta åt tillvarons absurditeter. Ändå känns romanen som förhållandevis allvarsam för att vara skriven av Nina Lykke och något mindre underhållande än föregångaren Vi är inte här för att ha roligt. I den romanen är huvudpersonen, kulturmannen Knut, en rätt så komisk antihjälte. Terapeuten Ida känns nästan som en tragisk gestalt jämfört med honom men det finns en del bipersoner i Lykkes senaste roman som har en mer komisk funktion, även om de kanske känns något onödigt schablonartade. Satiren finns närvarande även i Var är de vuxna?, samtidigt som romanen är rätt så allvarstyngd.

Recension: Nina Lykke; Var är de vuxna? (2026); Övers. Marianne Mattsson; Wahlström & Widstrand; 175 s.