Lykke är ett av de mest intressanta namnen i norsk samtidslitteratur och hon debuterade 2010 på Forlaget Oktober med novellsamlingen Orgien, og andre fortellinger. Innan dess hade hon arbetat länge som grafisk designer. Lykke är född 1965 i Trondheim och uppvuxen i Oslo och hon ska inte förväxlas med den danska genusvetaren med samma namn som är född 1949. Vi er ikke her til for å ha det morsomt utkom 2022 på norska som hennes femte bok och fjärde roman. Redan året därpå utkom den på svenska i översättning av Marianne Mattsson och har sedermera även utkommit som pocketutgåva på Wahlström & Widstrand.

Knut har det minsann inte roligt när de tidigare framgångarna är ett minne blott och hans senaste manuskript har refuserats. Sonen håller enbart mycket sporadisk kontakt med honom och han längtar efter exfrun, vars nya man Terje han avundas både som rival med tanke på exfrun Lene och som en mer framgångsrik författarkollega. En kvinnlig författarkollega har i en självbiografisk bok påstått att han har trakasserat henne, vilket gör att Knut mest vistas inomhus i sin lägenhet i Oslo utan att våga visa upp sig bland folk. Han har en homosexuell granne som han dricker vin med och pratar om livet, men annars är Knuts liv rätt ödsligt. Bokens handling kretsar kring en öppning som han får att nå publicitet och berätta sin sida av historien när han bjuds till litteraturfestivalen i Lillehammer. Där vantrivs han till en början i vimlet bland kollegorna men hittar en stunds ro när han vandrar till kyrkogården.

Det är inte den rätt förutsägbara handlingen som är huvudpoängen i Lykkes roman utan man kan läsa boken som en pamflett om den autofiktiva genrens villkor och som en samhällskritisk skildring av dagens Norge. Samhället har polariserats och Knut lever i en verklighet som gällde förr men nuförtiden är det nya villkor som gäller både för författare och för hur män ska vara i samhället. Han är ingen helt hopplös typ och som yngre när han var succéförfattare var han eftertraktad bland damerna. Åtminstone enligt egen utsago kunde han länge leva så att det var damen som tog initiativ och han gjorde vad han kunde för att inte uppfattas som en påflugen antastare. På en fest har han ändå tafsat på en kvinnlig kollega men han menar att hon hade först rört vid honom och att han inte själv läste situationen som tafsande. Kvinnan har fått stora skandalrubriker med sina avslöjanden om de manliga kollegornas beteende, men Knuts eget fall har inte intresserat så mycket, eftersom det finns saftigare avslöjanden om en författare som är på modet, vilket Knut inte är.

Även om Knut, hans granne Frank och Franks älskare M alla är på sitt sett stereotypa Oslogestalter, kan man inte säga att romanen är särskilt djup i skildringen av Oslo som stad. Detta beror på Knuts eremitliv och brist på kontakt med omgivningen. När han kommer till Lillehammer, blir Gudbrandsdalens centralort på ett helt annat sätt en levande miljö i romanen än var fallet är med Norges huvudstad. Även där är det klart att såpass stor del av handlingen kretsar kring litteratufestivalen att romanen inte säger så mycket om vardagen ens i Lillehammer. En finländsk motsvarighet kunde kanske vara om någon skrev en Björneborgsroman där största delen av handlingen i Björneborg är förlagd på Finlandsarenan.

Det är ändå inte helt fel att Lykke skriver i första hand om en litteraturfestival för att hon är ute efter att skaka om de litterära institutionerna och raljera med de ritualer som ingår i författarlivet. Det finns något befriande i Knut som antihjälte när han beter sig som en elefant i en porslinsbutik. Lykkes bok är en fiktiv roman och man ska kanske inte i första hand läsa den som en uppgörelse med kulturmannen och för den delen inte heller som en försvar av kulturmannen. Var och en läser den förstås så som man vill, men båda läsningarna är möjliga utan att bli särskilt fullständiga. Knut är i otakt med tiden men när han kommer till det inre av landet, till Gudbrandsdalen som ofta uppfattas som motsatsen till Oslos hipsterkvarter, känner han sig mindre malplacerad i närheten av Norges största insjö Mjøsa. Satiren drabbar även insjöområdet i Norge som är mindre trendmedvetet än kustområdena. Knut hämtar nämligen krafter till festivaluppträdandet genom att småprata med lokala dagdrickande motorcykelknuttar i en mindre trivsam ölsjapp. För honom är upplevelsen befriande, att möta nya människor som ser världen ur ett annat perspektiv än litteraturmänniskorna.

Ställvis flyter texten riktigt bra i Marianne Mattssons svenska översättning men det finns partier i romanen som är rätt så tröga. Mot slutet får romanen åter igen ett ordentligt lyft och även protagonisten Knut blir en mångsidigare och intressantare karaktär än den nidbild av kulturmannen som han verkar vara i romanens början. I och med att romanen är satir är det inte garanterat att alla läsare uppfattar den som satir. Som i all god satir finns det också en dos allvar och Lykke raljerar med Knut på ett kärleksfullt sätt. Man får både skratta åt Knut och känna medlidande för honom. I sammanhanget lyckas Lykke säga en hel del om det norska samhället och boken fungerar närmast som ett debattinlägg om autofiktionens villkor. Också om hon är en helt annan person än genusvetaren Nina Lykke, ingår det i romanen en hel del intressanta observationer om manligt och kvinnligt i samhället och om manligt respektive kvinnligt författarskap.

Recension: Nina Lykke; Vi är inte här för att ha roligt (2023); Övers. Marianne Mattsson; Wahlström & Widstrand; 221 s.