Nattland är en mycket imponerande och tankeväckande pjäs av Marius von Mayenburg som är en av Tysklands främsta dramatiker idag. För två år sedan gästspelade Riksteatern på Svenska Teatern med en uppsättning av Mayenburgs pjäs Ellen Babić där dramatikern själv stod för regin. Resultatet var ett starkt kraftprov av hans förmåga som både dramatiker och regissör. Nu var det alltså tur för Svenska Teaterns egna uppsättning av Nattland i regi av Anna-Maria Lipponen med en lika hög konstnärlig nivå som fallet var med Ellen Babić för två år sedan.

Det speciella med den nordiska urpremiären av Nattland var den perfekta tajmingen bara några dagar efter delstatsvalet i det östtyska förbundslandet Sachsen-Anhalt där ytterhögern segrade. Just nu funderar en hel värld på huruvida Tyskland har misslyckats med det som kallas Vergangenheitsbewältigung, det att komma till rätta med landets minst sagt problematiska historia. Och så serverar Svenska Teatern en väldigt tidsenlig pjäs av en tysk dramatiker där handlingen kretsar kring nazismens spöken.

Lipponen lyckas hålla väl i trådarna och pjäsen förblir spännande för hela dess längd, en timme och femtio minuter utan paus. Dialogen är vass och skådespelarna övertygar med sin verbala förmåga. Slutresultatet är både tragikomiskt och underhållande, medan det djupa allvaret under ytan aldrig är särskilt långt borta. Den mångfacetterade föreställningen kompletteras med skådespelare som dansar omkring i hundmasker och videoklipp. Användningen av video ger ett kollageartat intryck på helheten som passar väl ihop med pjäsens rätt så politiska innehåll.

Nattland är en politisk pjäs utan att vara det på ett direkt politiskt sätt. Det som gestaltas på scenen är en postfascistisk verklighet. För vissa av skådespelarna gäller det att gestalta mer eller mindre stereotypiska förvaltare av Adolf Hitlers estetiska arv, medan för de övriga gestalterna är relationen till Tredje riket komplicerad. Som en motvikt till de etniskt tyska gestalterna som försöker ta avstånd från den historiska skuldproblematiken finns en judisk gestalt, Judith, som spelas av Sophia Heikkilä.

Judith är också den mest intressanta gestalten i pjäsen. Heikkilä är i högform och levererar en tongivande prestation. Judiths dråpliga repliker hör till de absolut vassaste i pjäsen och Heikkilä tvekar inte när hon ger sig i kast med spöken ur de dunklaste kapitlen av Tysklands historia.

Philipp och Nicola är ett syskonpar som ska ärva sin far och de råkar i konflikt när det visar sig att i kvarlåtenskapet ingår en tavla av Adolf Hitler. Både Patrick Henriksen och Anna Hultin levererar starka och stilsäkra rollprestationer även om Heikkilä som Philipps judiska fru Judith är den som verkligen sätter fart på föreställningen. Mitja Sirén spelar Nicolas vimsiga man Fabian, en gestalt som balanserar det hela när många av de övriga gestalterna är väldigt tvärsäkra på sin sak. Sonia Haga spelar Hitler-experten Evamaria som är helt tydligt förtrollad av all kitsch som finns som arv efter Tredje riket och också vet hur allt med Hitlers signatur kan säljas dyrt. Niklas Åkerfelt spelar pjäsens i särklass otäckaste gestalt Kahl som ska köpa tavlan, inte för dess konstnärliga värde utan som nazistmemorabilia.

Tinja Salmi svarar för scenografi och kostym. Mycket av handlingen utspelar sig ett källarutrymme där man letar efter nazistiska spår bland de kvarlämnade sakerna. Skådespelarnas klädsel passar väl ihop med tematiken och med hjälp av små medel skapas en övertygande tysk stämning.

Johanna Puuperä svarar för ljuddesign och musik. Musiken i föreställningen innehåller teman ur Richard Wagners Faust-ouvertyr och även det platsar riktigt bra in i sammanhanget. Tuomas Honkanens ljusdesign fungerar också utmärkt. Pjäsen heter ju Nattland och för många av gestalterna gäller det att djupdyka i de mörkaste vrårna av det undermedvetna. Scenen med dess ljus- och ljudvärld fungerar som en värdig bakgrund till en sådan djupdykning.

Det svåraste i pjäsen är att ta till sig dess något kaotiska och rätt öppna slut som kan kallas garanterat mayenburgsk. Man kan se det som någon sorts symbolisk dekonstruktion av en annars väldigt tät och välbyggd helhet. Mot slutet blir urladdningen så stark att någonting måste rämna och band måste brista. Kulisserna kan inte hålla längre när för mycket av det obehagliga historiska stoffet har kommit till ytan. Vackert så och Svenska Teatern förtjänar en eloge för en kraftfull uppsättning av en tysk pjäs av den här sorten just nu när Tyskland är på allas läppar.

Recension: Nattland (Svenska Teatern)

MANUS: Marius von Mayenburg
SVENSK ÖVERSÄTTNING OCH DRAMATURG: Kristofer Möller
REGI: Anna-Maria Lipponen
SCENOGRAFI OCH KOSTYMDESIGN: Tinja Salmi
LJUDDESIGN OCH MUSIK: Johanna Puuperä
LJUSDESIGN: Tuomas Honkanen
VIDEODESIGN: Anna-Maria Lipponen + Studio Total
REGIASSISTENT: Karin Isaksson
MASKDESIGN: Maria Karhu

PÅ SCENEN
Evamaria: Sonia Haga
Judith: Sophia Heikkilä
Philipp: Patrick Henriksen
Nicola: Anna Hultin
Fabian: Mitja Sirén
Kahl: Niklas Åkerfelt
Luise (på video): Hellen Willberg
Far i Wien (på video): Klaus Huhle