Det är inte så att förväntningarna inte skulle vara skyhöga inför Svenska Teaterns storsatsning på succémusikalen med garanterat suveräna proffs i de viktigaste rollerna. Men sist och slutligen står och faller en teaterföreställning på hur samspelta skådespelarna är. Fast i det här fallet när det gäller Änglagård kan man inte nog betona vikten av hur samspelta skådespelarna och publiken är. Den kontakt som ensemblen uppnår med publiken är något utöver det vanliga också på Svenska Teaterns stora scen där en maffig musikal inte brukar lämna publiken precis oberörd.

Här bjuds det på det ena suveräna framträdandet efter det andra och publiken brister ut i spontana applåder varje gång. Till sist är stående ovationer av en fullsatt sal det enda logiska slutet för det hela. Den reaktionen kommer inte så där bara i förbifarten utan Maria Lundströms regi har hållit publiken i ett järngrepp. Skådespelarna gör precis det de ska och kemin mellan dem fungerar friktionsfritt. Änglagård är ett mäktigt spektakel där ingenting lämnas åt slumpen. Det känns oundvikligt att man som recensent är tårögd i det skedet som föreställningen är slut, visserligen inte första gången under kvällen men allra mest då den hänförda publiken står och applåderar. Det är svårt att finna ord för vad det är som har slagit en så kraftigt att man gråter av lycka när spektaklet har fullbordats.

Att regin är suverän känns som den mest naturliga förklaringen till känslan av fullträff. Allt löper som ett urverk. Det finns många stora divor och kändisar i den här produktionen men alla fungerar väl tillsammans som ett team. Allt är kanske inte perfekt, inte ens i Änglagård. Men regigreppet känns nära nog perfekt. Sångtexterna av Fredrik Kempe fungerar väldigt bra hela kvällen igenom. Manuset av Edward af Sillén och Daniel Réhn är också mycket bra men det finns ändå en viss utmaning i att få något som är naturligt i Stockholm att fungera när det har exporterats till Finland. Stämningen är sådan att man kan bara konstatera att något av det mest ursverigesvenska som man kan tänka sig sitter extra bra för en finländsk premiärpublik. Att den här uppsättningen känns så fräsch och når sitt mål fast man är i Helsingfors måste helt enkelt till en stor del vara regissörens förtjänst.

Att skådespelarna kan sin sak råder det inget tvivel om och de gripande och vackra sångerna berör varje gång. Utgångsläget är ändå rätt intressant när man har bestämt att den finländska versionen av Änglagård ligger i Åbolands skärgård. De av skådespelarna som besitter de mest centrala rollerna kommer inte därifrån utan från Österbotten, Nyland och Birkaland.

Det är troligen inte många i publiken som tänker för mycket på det att det hela ska föreställa just Åboland. Som kritiker undrar man ändå hur annorlunda den här pjäsen kunde upplevas på en scen i Åbo om skådespelare med bakgrund i Vasa, Jakobstad, Vörå och Nykarleby skulle vara lika tongivande i att ge den lokala åboländska känslan som det oundvikligen blir med Sannah Nedergård, Birthe Wingren, Jakob Norrgård och Simon Häger i den här uppsättningen. De här österbottningarna regerar och det spelar egentligen ingen roll om den fiktiva gården som alltsammans handlar om ligger i Åboland eller i Österbotten. När Jakob Norrgårds Mårten säger att när han ska flytta till storstan så ska han flytta till Jeppis, sitter repliken hur som helst perfekt. Norrgårds charm verkar gå hem till och med hos sådana Helsingforsbor som inte kan skilja på Jakobstad och Jeppo men alla måste förstå att han har levererat en riktig pärla av en replik.

Att österbottningar som är uppvuxna med sverigesvensk populärkultur skulle äga scenen är förväntat i en produktion som Änglagård, men det är desto mer imponerande att se Mikko Kauppila och Tero Harjunniemi från Birkaland i de mycket centrala rollerna av Zac och Axel. Det finns mycket i Änglagård som kan tänkas resonera även med Insjöfinland och den här pjäsen kunde man med fördel sätta upp fast på finska i Tammerfors. Kauppila och Harjunniemi gör häftiga prestationer på svenska men det finns alltså något i pjäsens mentalitet som är samnordiskt och som har crossoverpotential i Finland. Det är en viktig roll som Svenska Teatern har som förmedlare i det här fallet av kulturarv från Sverige som hittar hem i Finland och som skulle ha ytterligare potential att adapteras på scener i andra orter i vårt land.

Nylänningar har också viktiga roller i Svenska Teaterns uppsättning av Änglagård. Riko Eklundh och Nicke Lignell spelar brödraparet Gottfrid och Ivar med en mycket stark scennärvaro. Dessutom lyser Josefin Silén som Eva. Ändå kan man tala om österbottnisk dominans, inte minst om man tänker på hur central Sannah Nedergårds gestalt Fanny är och hur Birthe Wingrens Rut fungerar som hennes motpol. Fientligheten mellan Fanny och Rut är något som verkligen skapar en otrolig laddning och spänning i föreställningen.

Änglagård är på många sätt en nostalgisk föreställning som bär med sig minnen från 1990-talet. Tiina Kaukanens kostymdesign och Erik Salvesens scenografi bidrar definitivt till att skapa rätt sorts nostalgi. Det kan man säga även om alla andra som har medverkat i den här mäktiga produktionen och dragit sitt strå till stacken. Änglagård är en helhet som bär och när de här skådespelarna får fortsätta med det som de presterade i premiären, blir det troligen ännu bättre. Det känns nästan konstigt att tänka så när premiären var så genomtänkt, kontrollerad och väloljad.

Colin Nutleys film Änglagård utkom 1992 och den handlar om den fiktiva byn Yxared där ortnamnet genast väcker västgötska associationer. I Svenska Teaterns tappning heter byn Yxavik för att ortnamnet skulle få en att associera till kusttrakter i Svenskfinland i stället. Precis som filmen handlar musikalen om konservativa bybor som har svårt med främlingar som kommer till byn med storstadsfasoner. Rut som spelas av Birthe Wingren är hustru till markägaren Axel och det är hon som dominerar syjuntan där det skvallras om vad främlingarna håller på med. Fanny som spelas av Sannah Nedergård har kommit från Berlin för att ärva sin morfars gård, Änglagård.

Kulturkrocken mellan storstad och landsbygd ger upphov till en hel del funderingar i vår tid där den politiska polariseringen mellan stad och landsbygd växer hela tiden, något som kunde ses så nyligen som i riksdagsvalet i Sverige den 13 september. Änglagård är en helande upplevelse där var och en finner sin plats olikheter till trots. Det är kanske en utopi och en del av konflikterna i handlingen är sådana att de går svårligen att lösa men försöket till dialog mellan människor som lever i helt olika bubblor är utan vidare ett dagsaktuellt tema.

Samtidigt som Änglagård handlar om någonting tidlöst gäller det för varje ny uppsättning att fånga tidsandan och anpassa sig lokalt till sin publik. Detta gäller även i Helsingfors även om en del av publiken reser hit från Sverige och från över 20 andra länder, inte minst tack vare Jakob Norrgårds ryktbarhet från humorgruppen KAJ. Filmen från 1992 fick två uppföljare och musikalen fick sin premiär på Oscarsteatern i Stockholm 2o23 i regi av Edward af Sillén. På Svenska Teatern har alltså musikalen nu fått sin finländska urpremiär den 17 september 2026 med Maria Lundström som regissör. En annan uppsättning i regi av Johan Hwatz fick premiär på Säffleoperan den 18 september 2026 och 2027 är det dags för ännu en version i Kristianstad.

En mycket intressant uppsättning ska dessutom få premiär den 6 mars 2027 på Huvudscenen (eller Hovudscenen som det förstås heter) av Det Norske Teatret i Oslo i regi av Jakobstadsbördiga Jakob Höglund. Det är Norges största privata teater som fokuserar på nynorskspråkiga pjäser och pjäser på norska dialekter. Jantelagen gestaltas så tydligt i den här pjäsen att det är svårt att tänka att den lämnar en nordisk publik oberörd. Precis som den största finlandssvenska scenen känns även den största nynorskspråkiga scenen åtminstone spontant som den perfekta scenen för Änglagård. Det är bara att hoppas på att pjäsen hittar även till Danmark och Island och får en framtid på både större och mindre scener i hela Norden. Med tanke på filmen Änglagårds enorma succé i Sverige på 1990-talet kunde man konservativt tänka att pjäsen framför allt resonerar i Sverige. Men när man närmare funderar på pudelns kärna är tematiken så samnordisk som den kan vara och Helsingfors har visat vägen. Med facit i hand kan man konstatera att Änglagård har hittat hem och träffat mitt i prick utanför Sveriges gränser. Om man i Oslo förverkligar uppsättningen med samma pietet som man har gjort i Helsingfors, kan det bara inte gå fel.

Recension: Änglagård (Svenska Teatern)

REGI: Maria Lundström
MANUS: Edward af Sillén, Daniel Réhn
MUSIK OCH SÅNGTEXTER: Fredrik Kempe
ORKESTERARRANGEMANG: Karl-Johan Ankarblom
KAPELLMÄSTARE OCH MUSIKALISK INSTUDERING: Kristian Nyman
KOREOGRAFI: Lenka Vagnerová
SCENOGRAFI: Erik Salvesen
KOSTYMDESIGN: Tiina Kaukanen
MASKDESIGN: Tiitta Stoor
LJUDDESIGN: Andreas Lönnquist
LJUSDESIGN: Julia Jäntti

PÅ SCENEN
Sannah Nedergård, Birthe Wingren, Mikko Kauppila, Tero Harjunniemi, Jakob Norrgård, Riko Eklundh, Nicke Lignell, Josefin Silén, Aaro Wichmann, Simon Häger, Joachim Thibblin, Lovisa Svensson, Marika Westerling, Mathias Jonsson, Beppe Lantz, Kristian Thulesius, Mira Andersson, Dominique Pashley, Saara-Elina Partanen, Peter Pihlström