Europeiska unionen grundades i hög grad på insikten om nödvändig sammanhållning i skuggan av erfarenheter efter andra världskrigets fasor.

Ponera att EU inte fanns. Då skulle idag 27 stater med en befolkning på nästan 450 miljoner invånare konkurrera ensamt både med varandra och stormakterna för att tillvarata de nationella interessen.

Ett motsvarande scenario skrämmer. Ändå existerar inte minst i spektrumet höger om den demokratiska mitten tilltagande krafter som ägnar sig åt märkliga försök till ländernas renationalisering.

Men hur funkar egentligen EU? Är vi på väg mot ett byråkratiskt monster i Bryssel eller behöver vi kanske mera integration som försvar mot aggressiva globala spelare?

Öka kunskapsnivån

I sin debutbok Superstaten – EU och framtiden rör sig den svenska journalisten med gamla danska familjerötter Susanna Kierkegaard bland dessa och andra frågor.

Författaren är verksam som ledarskribent på tidningen Aftonbladet och även uppmärksammand opinionsbildare på Tiktok och Instagram.

Genuina praktiska erfarenheter kunde hon dessutom samla som (vikarierande) politisk sakkunnig på EU-parlamentet.

Hennes alster är en debattbok skriven för att öka kunskapen om EU:s betydelse och framtid inom en bred intresserad publik.

Men den kan likväl användas som lärobok för t.ex. universitetsstuderande eller gymnasiets samhällsprogram för att höja förståelsen om hur unionens enskilda maktcentra som parlamentet, ministerrådet, kommissionen eller Europeiska rådet fungerar i både teori och praxis.

Susanna Kierkegaard bjuder vidare på intressanta och kontroversiella infallsvinklar genom att presentera kortare intvervjusekvenser med kända politiska profiler.

Bland dem finns Sveriges f.d. statsminister Ingvar Carlsson, ex-kommissionären Cecilia Malmström och Sverigedemokraternas EU-parlamentariker Charlie Weimers.

Bristande bevakning

Författarens målsättning är att väcka större uppmärksamhet för europeiska ämnen. Nästan allt som beslutas i Bryssel eller Strasbourg får sedemera konsekvenser på hemmaplan.

Själva lagstiftningsprocessen uppfattas ibland som trög och närmast tråkig och hamnar därför inte sällan i skymundan för mediebevakningen.

För svensk del ser hon konsekvensen även i en slags ”fördummande EU-debatt” eftersom många stora redaktioner saknar korrespondenter på plats i Bryssel.

Bevakningen från stugan hemifrån har enligt henne bristfälligt kunskapsdjup för att kunna resa kritiska frågor om t.ex. EU:s lagstiftning.

Långt större resurser satsas däremot på USA. Den observationen tillspetsar Kierkegaard med tesen om att ointresset för Europa har att göra med att ”länderna i unionen inte ses som lika balla”.

USA däremot förknippas med glassiga element som filmstjärnor, musik eller ”coola designers”.

Motsvarande attityder och brister kan i förlängringen även tolkas som en gynnsam effekt för dem som söker plantera nygamla nationalistiska frön bland väljarna på hemmaplanet.

Högerns distans

För bara några år sedan användes begreppsmarkeringar som brexit, grexit, swexit, grexit eller auxit främst inom den högerpopulistiska sfären som hot i kampen mot den europeiska integrationen.

Efter de reella erfarenheterna med Storbritanniens ekonomiska och politiska fiasko genom att lämna unionen har motsvarande öppna splittringsförök antingen försvunnit eller så jäser de vidare i snarare kamouflerade former.

Det minsta man kan säga med stöd på författarens analys är att högerextremister och populister ”ogillar EU”. I realiteten finns självfallet variationer i den hållningen.

Ett mera drastistiskt exempel i det avseende är ändä det tyska AfD.

Partiet förespråkar t.o.m. en folkomröstning för att lämna unionen.

Partiledaren Alice Weidel anklagar enligt författarens redovisning inte minst EU-kommissionen för att ha roffat åt sig makt på ett odemokratiskt sätt.

Att i synnerhet Ursula von der Leyens beteendemönster som ordförande i vissa fall klandras offentligt sticker Kierkegaard inte under stol med.

Till von der Leyens undsättning kommer emellertid den socialdemokratiska tyska EU-parlamentarikern Matthias Ecke.
”Hon maximerar sin egen makt”, säger han i ett samtal med författaren och fortsätter med att ”hon måste försvara unionen i en alltmer fientlig internationell miljö”.

Det svenska SD kräver sedan 2019 inte längre att landet bör lämna EU. Den aktuella framtoningen innebär ändå en sorts ”nödbroms”, dvs att hoppa av om alliansen utvecklas i ”fel riktning”.

Motstånd formuleras då främst mot det som i Charlie Weimers värdering är en ambition att skapa ”Superstaten EU”.
Susanna Kierkegaard citerar honom bl.a. med polemiken att det är ”centralisterna” som med ”närmast nordkoreansk majoritet” driver fram den målsättningen.

Positiv tolkning

Självfallet är det alltid en svår balansgång att reformera för ett starkare EU.

Det uppstår konflikter med nationella intressen och rättigheter. Dessutom måste man bemöta farhågor av typen att unionen utvecklas till ett ”pengaslukande monster”.

Den befintliga verkligheten är ibland motsägelsefull. Å ena sidan konstaterar Kierkegaard att kriser med utgångspunkt i Washington och Moskva erfordrar en större sammanhållning inom EU.

Å andra sidan får partier som Ingvar Carlsson i en intervju med henne benämner som ”högernationalitistiska och fascistiska” allt större inflytande.

Lugnande är enligt honom ändå att de i alla fall på EU-nivå inte har fått med sig de konservativa partierna.

I den rådande krisdrabbade tidsandan växer åtminstone inom en majoritet av socialdemokratiska, liberala, gröna och vänsterorienterade partier insikten om att det behövs en starkare union. På agendan står i hög grad att aktivt kunna bemöta anfall mot demokratin och ländernas säkerhet.

För sitt avslutande kapitel har Susanna Kierkegaard valt rubriken ”Mot superstaten”.

Det är ett ordval som språkligt kan till leda till missförstånd. Hon breder alltså inte ut SD:s eller andra nationalistpartiernas budskap utan rekommenderar att vägen måste gå till en ”superstat” i positiv bemärkelse.

Eftersom den gamla världsordningen knappast kommer tillbaka bör man enligt henne tillvarata en historisk unik union som försöker ”styra i stor skala samtidigt som den minimerar tvång”. Hon är liksom Ingvar Carlsson övertygad om att det är EU:s ”viktigaste uppgift att försvara och sprida den liberala demokratin”.

Hur det politiska läget inom Europeiska unionen ser ut när nationalistiska partier som det franska Rassemblement National med Marine Le Pen och Jordan Bardella i spetsen eller det tyska AfD dominerar skeendet ännu mera fångas inte direkt in av Susanna Kierkegaards alster. Men onda aningar lär vara befogade.

Författaren själv hyser trots allt förtroende för framtiden. ”Det är hundra gånger svårare att vara optimist”, skriver hon och slutför tanken med ”men också mycket roligare”.

Recension: Susanna Kierkegaard; Superstaten – EU och framtiden (2026); Bokförlaget Atlas; 257 s.