När man går djupare in i den vita grottan och möts av jämrande mänskor som vrider sig i smärta på eller omkring skrangliga sjukhussängar är det ju lite som att stiga ner i Dantes helvete, fast ljusare. Regissören Cris af Enehielm har också gjort scenografin och spelar dessutom med på scen. Hon lider själv av dagliga smärttillstånd så hon vet verkligen vad hon talar om när hon säger att ”Smärta är en ensam värld”.

Den första halvtimmen är mer eller mindre mardrömslik i sällskap med alla dessa plågade kroppar och själar klädda i vita sjukhuskläder – såväl patientpyjamasar som vårdaruniformer, gränserna suddas ut mellan patienter och personal.

Emellanåt får jag flashbacks från 35 år tillbaka när jag födde barn helt utan smärtlindring. Fast det är ju inte bara fysisk smärta vi bevittnar på scenen utan också psykisk vånda och ensamhet. För den av Ragni Grönblom-Jolly gestaltade mostern, som säger vittu hela tiden, bryts ensamheten för en stund av besök av systersonen, humoristiskt tolkad av Fabian Silén. Fysiskt är han visserligen där men själsligt är han mera upptagen med att tala i telefon och kolla tågtider på laptopen och försöka fixa till squashmatcher i Ekenäs med mera.

En del av replikerna är svåra att uppfatta men det är kanske inte heller meningen att man skall kunna ta del av hela konversationen. Kontrasten blir iögonfallande med det vanliga livet som helt tydligt pågår utanför sjukhusets stillastående isolerade värld där man lever som i en bubbla.

Här spräcks bubblan så småningom av Sebastian Castrillion som gör entré och spelar – till en början – ljuv musik på sin cello som är som bomull för själen, men som anefter excellererar hysteriskt tills musikern också blir liggande i en sjukhussäng. Men Mikael Malilas gårdskarl i blå overall, som tog emot publiken i början, har också gjort entré, kört runt på sjuksängar och rullstolar, bjudit upp Sue Lemströms bräckliga åldrande ballerina till dans till Castrillions musik.

På olika sätt interagerar olika individer med varandra, ibland aggressivt men också empatiskt. Den nästan totala avsaknaden av repliker bottnar i Chekhov Machines strävan att utforska språkets begränsningar när allt uttrycks genom kroppen istället för genom det talade ordet, och när dans, musik och skådespeleri möts i en levande ljud- och rörelseinstallation.

Patienternas ensamma famlande efter hjälp och läkare för tankarna till nedskärningarna inom vården men interaktionerna mellan aktörerna visar att även minsta avbrott i den solitära tristessen, också från annan än sjukvårdspersonal, kan göra lidandet mer uthärdligt även om man aldrig helt kan bära varandras bördor. Föreställningen lämnar en med någon slags känsla av hopp trots allt det mörka och smärtsamma. Huvudsaken är trots allt att vi har varandra.

Recension: PAIN-KIPU-SMÄRTA (Chekhov Machine)

REGI & SCENOGRAFI: Cris af Enehielm
LJUDDESIGN: Mats Lemström
PRODUKTION: Chekhov Machine
PÅ SCEN: Sebastian Castrillion, Jonna Eiskonen, Cris af Enehielm, Ragni Grönblom-Jolly, Antonia Henn, Sue Lemström, Carl Lindgren, Mikael Malila, Saana Pohjonen, Antti Seppänen, Fabian Silén
Föreställning 5.11 på Vapaan taiteen tila i Sörnäs, Helsingfors