Carpelan var biträdande chefsbibliotekarie på Richardsgatans bibliotek från 1964 till 1980, så det är en rätt naturlig träffpunkt när man ska diskutera hans hundraårsjubileum. Carpelan föddes den 25 oktober 1926 i Helsingfors och dog den 11 februari 2011 i Esbo.

Lämpligt till Helsingfors bokmässa ska det utkomma en bok om Carpelan vars redaktör Westö är.

– Det ordnas en jubileumskonsert i Riddarhuset den 25 oktober. Jag fick en förfrågan från Bo Carpelans barn, Anders och Johanna Carpelan, om jag ville redigera en liten skrift till konserten. Tanken var alltså att det skulle vara ett litet häfte, ett programblad som delas ut till publiken på plats.

Av det lilla häftet blev det ändå en nästan hundra sidor tjock bok.

– Jag tycker om att intervjua mänskor, och eftersom folk hade så underhållande och intressanta minnesbilder insåg jag snabbt att helheten kunde bli mer omfattande.

Westö tänkte att det inte skulle vara enbart forskare och kritiker som ger en litteraturvetenskaplig syn på Carpelan utan släktingar, vänner, kollegor och förläggare som berättar roliga minnen. Carpelans barn ville gärna ge en annorlunda bild av deras far, eftersom han oftast har presenterats som en väldigt allvarlig poet och författare.

– Samtidigt vet man att det finns jätteroliga anekdoter om honom. Han var en kul festprisse och det har jag faktiskt skrivit om tidigare själv också.

Westö minns när han kom till Författareföreningens årsfest för första gången i mitten av 1990-talet.

– De mest uppsluppna på festen var det äldre gardet med Bo i spetsen. Där fanns till exempel Carl Fredrik Sandelin, Solveig von Schoultz och Erik Bergman. Jag har själv upplevt det också och grundtanken var att ge en annan bild.

På det sättet blev det en miniatyrbiografi.

– Ur boken framgår det en ”Bo i halvbild”. Slutresultatet är ett mångskiftande porträtt från olika synvinklar.

Ett problem med ett hundraårsjubileum är förstås att många av Carpelans samtida inte längre är vid liv. Sedan finns det också de av äldre gardet som fortfarande är vid liv men har drabbats av minnessjukdomar.

– På det sättet hade urvalet av mänskorna kunnat ha varit ännu större om en del av de äldre hade funnits till för att intervjua.

En viktig milstolpe i Westös professionella relation till Carpelan var antologin Leva skrivande som utkom 1998 och vars redaktör var Monika Fagerholm. I boken går olika finlandssvenska författare i dialog med varandra och där var det alltså Carpelan som var Westös samtalspartner.

– För den beslöt jag att jag skulle samtala med en äldre författare och det blev då Bo.

I tidskriften Kontur hade Mårten tidigare gjort intervjuer med till exempel Peter Sandelin och Kjell Lindblad osv. Samtalsformen kändes därför naturlig i hans fall för antologin som Fagerholm redigerade.

Efter Leva skrivande blev Mårten Westö tillfrågad om han ville göra en bok med Christer Kihlman. Om hopplöshetens möjligheter utkom 2000.

I Åren som han skrev tillsammans med brodern Kjell Westö reflekterade Mårten över det att han har ägnat ganska mycket tid åt att samtala med äldre generationens författare.

– Det är på gott och ont. Jag skulle kanske ha hunnit skriva fler böcker själv om jag inte hade gjort det, men samtidigt har jag alltid tyckt att det varit roligt och givande med en generationsöverskridande dialog.

Den allra första intervjun som han gjorde i början av 1990-talet med Bo Carpelan för Boklagets litterära årsmagasin BLÅ handlade dock inte om författarskapet utan om Carpelans verksamhet som översättare.

– Jag hade själv börjat översätta och det var Bos tvåspråkighet som intresserade mig. Jag är själv tvåspråkig och har vuxit upp delvis med finska kompisar. Det var något som kändes bekant och var intressant att djupdyka i. Det fanns många beröringspunkter.

Mårten Westö menar att även om Bo Carpelan på sätt och vis har varit förebildlig för honom som översättare, har han ändå själv översatt ganska mycket andra typer av texter, till exempel för teatern.

– Han var en ganska litterär översättare och översatte mycket poesi, påpekar Westö.

Antologin Modern finsk lyrik är något som han specifikt lyfter fram ur Carpelans översättargärning.

I den första intervjun lät Carpelan förstå att det var roligt och lätt att översätta och att det för honom ofta fungerat som avkoppling mellan egna och mer krävande skrivprojekt.

– Sedan lärde jag mig ganska snabbt när man började översätta att det inte var något man gjorde med vänster hand, snarare tvärtom. Det kräver också ett oerhört starkt engagemang.

Mårten Westö har funderat på det här med när man firar en författares hundraårsjubileum. Den 5 februari hade det gått hundra år sedan Lars Huldén föddes, vilket innebär att Carpelan inte är unik bland framstående finlandssvenska författare för att ha hundraårsjubileum i år. Han funderar hur snabbt händer det att författare blir bortglömda. Lever folk i nuet i så hög grad idag att gamla författare glöms bort?

– Bo Carpelan var en stor och viktig författare på sin tid, påminner Westö och hänvisar till alla litterära pris och utmärkelser som han fick. Han påminner också om nyutgåvan av romanen Axel vars första upplaga utkom för fyrtio år sedan.

– Också därför känns det naturligt med en minnesskrift över Bo i höst.

När det gäller Mårten Westös egna favoritböcker av Bo Carpelan, nämner han sådana diktsamlingar som Gården (1969), I de mörka rummen, i de ljusa (1976), År som löv (1989) och I det sedda (1995). För I de mörka rummen, i de ljusa tilldelades Bo Carpelan Nordiska rådets litteraturpris 1977.

– Han upplevdes som så allvarlig som poet, men han var något av en spelevink som en person. Hans fantasi och tokiga upptåg kommer igen i alla intervjuer. Han hade dessutom en otrolig förmåga att närma sig barn och det fanns inga hierarkier för honom. Bo Carpelan älskade klassisk musik och jazz. På en efterfest kunde han låtsas dirigera en orkester och det minns alla som hans bravur, avslutar Westö.