Dess efterdyningar märktes även i söndagens val i den nordtyska delstaten Mecklenburg-Vorpommern och huvudstaden Berlin.

Den goda nyheten är emellertid att AfD visserligen inte lyckades att erövra en maktoption i ytterligare en delstat, men den trista sanningen är ändå att partiets uppåtgående trend inte bromsades.

Med facit i handen efter de senaste tre delstatsvalen finns bittra belägg på att det nygamla nationalistspöket har lämnat flaskan.

Kvinnan i rött

Om nationalismens ande kan fångas in och stoppas tillbaka får man se på sikt. Det finns en gnutta hopp. Någon som med personliga krafttag var nära att skingra den är Mecklenburg-Vorpommerns SPD-ministerpresident Manuela Schwesig.

”Frau gegen blau” stod det på hennes valaffischer. Schwesig blev kvinnan i rött som stod pall mot den blåa AfD-kandidaten Leif-Erik Holm.

Ett socialdemokratiskt resultat på 35,5 procent (-4,1%) öppnar chansen för sonderingar att fortsätta med en SPD-ledd regering på delstatsparlamentet i Schwerin.

Det var inte bara hennes karisma som bidrog till den relativa framgången utan även en rakryggad politik. Något som tydligen belönades var hennes offentliga invändningar mot aspekter i förbundsregeringens aktuella reformpaket.

I särskilt fokus stod förslaget i samband med en planerad pensionsreform.

Enligt Schwesig är det obalanserat och tar inte tillräckligt hänsyn till främst de lågavlönades sociala situation.

Att omkring 38,2 procent röstade för AfD och Leif-Erik Holm innebär mera än dubbelt så många anhängare sedan förra valet.

Bakom det nya nationalistiska uppsvinget döljer sig ett också ett öppet missnöje med förbundsregeringen i Berlin.

AfD lyckades inte minst med att aktivera tidigare soffliggare.

Bland partiets budskap finns kampen för ”remigration” och klimatpolitiska utfall. Bl.a. svartmålas vindkraften som ”skammens vindmöller”. Något som dock knappast passar för en delstat som håller på att utvecklas till ett starkt fäste för den energiformen. Tack och lov kommer klimatförnekarnas politiker inte att regera i Schwerin.

Röstläget innebär att Manuela Schwesig med all sannolikhet kan fortsätta regeringsarbetet i en röd-röd-grön koalition. Die Linke dvs vänsterpartiet fick 6,5 procent av rösterna. För Bündnis 90/Die Grünen röstade 5,7 procent.

BSW hamnade under femprocentsspärren.

En särskild tung belastning i sammanhanget är CDU:s rekordlåga reslutat på enbart 4,9 procent. Partiet föll under femprocentsribban.

För första gången i förbundsrepublikens parlamentshistoria misslyckades landets stora konservativa parti att få representation i ett delstatsparlament.

Resultatet kommer tveklöst att sätta grava spår i den partiinterna debatten om förbundskansler Friedrich Merz framtida öde.

Delstaten vid östersjökusten har endast drygt 1,57 miljoner invånare, dvs. mindre än t.ex. metropolen Hamburg. Manuela Schwesigs relativa framgång bör däremot inte underskattas. Den har ett symbolvärde möjligen också för hennes framtida roll inom SPD.

Socialiseringskrav

Valutgången i Berlin innebär en inte helt oväntad men ändå närmast sensationell seger för Die Linke. Vänsterns väljarkår nästan fördubblades till 25,7 procent.

Till förklaringen räknas i första hand bostadsmarknadens närmast katastrofala situation med höga hyror och brist på (betalbara) lägenheter.

Andra faktorer är problemområden med överbelastade skolor och klankriminalitet.

Dessutom berättar reslutatet även en del säregna historier.

Redan i juni hade den regerande CDU-borgmästaren Kai Wegner informerat om att inte ställa upp till återval. Han hade drabbats av en påtaglig personlig förtroendeförlust i samband med ett attentat mot Berlins elförsörjning i januari. Wegner nagelfårs hårt för att vid det avgörande tillfället ha roat sig med att spela tennis.

CDU:s aktuella förluster på nästan 10 procent till speglar delvis även Wegners tabbe. Med 18,8 procent rankas Berlins kristdemokrater numera på andra plats.

Även för CDU:s koalitionspartner SPD slutade valet med en smärtsam nedgång.

Partiets väljarkår sjönk till rekordlåga 12,1 procent (-6,3%).

Det allmäna politiska obehaget med rikspolitikens prestation parades dessutom med att den socialdemokratiske spetskandidaten Steffen Krach hamnade i centrum för en juridisk förundersökning. SPD-profilen misstänks för mutförseelser (Vorteilsnahme) i samband med hans tidigare funktioner Hannover.

Krach bestrider motsvarande förebråelser. Inget är än så länge bevisat, men den politiska skadan kan inte förbises.

Även i den tyska huvudstaden glädjer sig nationalistpartiet AfD åt en storseger. Ett resultat på 16,3 procent är en klar fördubbling i jämförelse med förra valet.

För det gröna partiet röstade 14,3 procent vilket innebär en smärre förlsut på 4,1 procent.

Inga mandat delades ut till BSW.

I den med 3,7 miljoner invånare största tyska staden står numera Die Linke inför uppgiften att bilda en ny delstatsregering. Den enda politiskt gångbara lösningen är en koalition med De gröna samt SPD.

En stötesten är dock partiets hårda socialiseringskrav. Planen är att kommunalisera Berlins stora fastighetsbelag som äger mer än 3 000 bostäder.

Förhållandena i staden präglas av att det finns över 1,8 miljoner hyreslägenheter. Fram till 2040 saknas enligt delstatens uppgifter omkring 380 000 nya bostäder.

Kruxet är dock att ett förstatligande utan ersättning till ägarna inte går ihop med författningens regelverk. Det som fortfarande saknas är en seriös modell för att lösa den knuten.

Olika kalkyleringar räknar med ersättningar mellan 20 och 30 miljarder euro. Både SPD och De gröna avvisar än så länge Die Linkes socialiseringsmönster.

På minuskontot för vänstern står onekligen också att enskilda partidistrikt i Berlin gjorde sig ökända på grund av antisemitiska utfall i samband med den israelisk-palestinska konflikten.

Tänkbart är ändå att staden som tidigare regerades av borgmästare som SPD-ikonen Willy Brandt eller Richard von Weizsäcker (CDU) framöver för första gången kommer att ledas av vänsterprofilen med invandrarbakgrund Elif Eralp.

Sachsen-Anhalt

Två veckor efter den högerradikala jordskredssegern i Sachsen-Anhalt är ännu inte spikat med regeringsbildningen i den östtyska delstaten. Det som kommer fram ur dimman är än så länge allehanda suddiga och vaga utspel.

Läget präglas av att AfD har 39 mandat och däremed lika mycket som CDU, SPD, Die Linke och De gröna tillsammans.

Det som saknas för båda sidor är tre röster för att kunna utse ministerpresidenten.

En koalition som leds av kristdemokraten och valförloraren Sven Schulze verkar dock ytterst avlägset.

Det mest troliga är att AfD:s kandidat Ulrich Siegmund kommer att röstas fram med hjälp av BSW:s (Bündnis Sahra Wagenknecht) fem ledamöter.

Därmed skulle han visserligen svika vallöftet att endast bli delstatschef med hjälp av en egen majoritet. Något som han i så fall förmodligen kommer att bortförklara med de parlamentariskt ”svåra omständigheterna”.

Det pågår även spekulationer om att enskilda CDU-ledamöter får erbjudanden att byta sida och lägga rösterna på Siegmund.

Eftersom valet är hemligt kan det efteråt vara svårt att avgöra vilka som slutligen blir tungan på vågen.

Men vad händer om BSW lägger ned sina röster? Det behövs en spåkula för att i skrivande stund kunna ge en hållbar analys.

Ett tänkbart reslutat på 39 mot 39 vore en helt unik situation som då resulterar i att CDU-politikern Sven Schulze under en övergångstid fortsätter som tillförordnad regeringschef.

Den suddiga ”allt är möjligt-bilden” kan kompletteras med att vissa AfD-funktionärer hotar med nyval.

Väljs däremot Ulrich Siegmund gör han en omstridd karriär som förbundsrepublikens förste högerextreme ministerpresident.

Merzkrisen

”CDU kommer aldrig mera att vinna ett val”, sade AfD:s ordförande Alice Weidel efter segern i Sachsen-Anhalt. Det är ingen hemlighet att partiets strategiska överläggningar innebär att krossa kristdemokraterna för att sedan vinna makten i Berlin.

Weidels vision är att erövra minst 40 procent av rösterna som då kunde öppna dörren till kanslersämbetet.

Hur nära verkligheten ligger hennes blöta dröm? Opinionsmätningar ger en fingervisning för det svaret. Enligt dem rankas AfD för nuvarande på första plats med drygt 28 procent. CDU/CSU är däremot endast näststörst med något över 20 procent.

Förvisso är Weidels profetia ett spekulativt önsketänkande med avsikt att polarisera väljarna. Tar man det ändå på allvar dyker ett mörkt framtidsscenario upp på horisonten. Något som skulle hota stabiliteten i både Tyskland och Europa. Gestaltningsmakt för ett parti som ifrågasätter både euron och EU-integrationen vore förödande. Rungande applåder kommer i så fall möjligen från både Kreml och Vita huset.

Som reflex på de senaste valresultaten har nervositeten i Berlin ökat avsevärt.

I centrum för olika ödesdigra spekulationer står Friedrich Merz som under sina drygt aderton månader som regeringschef har muterat till en lågstatuskansler.

Enligt upprepade mätningar är 85 procent av tyskarna missnöjda med hans arbete. Merz kritiseras dessutom för en bristande förmåga att visa empati och därmed svårigheten att nå ut till väljarna.

Många tolkar vidare nödvändiga kompromisser i den svart-röda koalitionen som brutna vallöften.

Även migrationsproblematiken och aktuella bensinprisutvecklingen belastar svårt.

CDU:s rösthalvering i Sachsen-Anhalt, under fem procent i Mecklenburg-Vorpommern och svåra förluster i Berlin är bittra indicier i det avseendet. Det går knappast att blunda för en tilltagande misstämning bland partiets gräsrötter.

Det var därför inte för intet att Friedrich Merz under söndagens valkväll på ett tidigt stadium framträdde i teven och erkände partiets smärtsamma nederlag.

Han talade även om sitt eget ansvar och vädjade samtidigt för att den svart-röda koalitionen måste fortsätta reformarbetet för att få landet på fötter igen.

Dessa ansträngningar är enligt honom också den bästa medicinen mot det ”auktoritära giftet” som försöker destabilisera förhållandena i förbundsrepubliken.

Om hans uppmaningar håller i längden återstår att se. Än så länge finns det ingen som vågar träda fram för att konkurrera ut eller ”störta” Friedrich Merz i detta trånga läge.