Vänner, fint att se er alla här i Malax. Hoppas ni har haft en fin sommar och har samlat krafter för hösten och valrörelsen som väntar oss. Jag vill ännu rikta ett stort tack till alla FSD:s partikongressdelegater. Ni gjorde en jättestark insats och visade igen att FSD är partiets samvete. Jag vill också ännu tacka för stödet och samarbetet under mina år i partiledningen. Nu fortsätter samarbetet i en ny roll för min del.

Medan vi i sommar satt i skuggan dog nästan 12 000 människor i Tyskland av värmen. Det är ingen nyhet från en avlägsen del av världen. Det är Centraleuropa – i ett av de länder som i internationella index bedöms vara bäst rustat i världen för klimatkrisen. Faktiskt det tredje bästa. Direkt efter oss.

För grattis – vi bor i ett av världens tryggaste länder. Det handlar inte bara om världs- och geopolitik, utan om vilka länder som klarar sig i klimatkrisens värld. I många index och studier har Finland bedömts ha bland de bästa förutsättningarna i världen att möta klimatkrisen. I det amerikanska Notre Dame-universitetets ND-GAIN-index placerar sig Finland på andra plats, efter Norge och strax före Tyskland. Enligt indexet är vårt jämlika samhälle, vår ICT-infrastruktur, utbildningen och den offentliga förvaltningen våra största styrkor. Man kunde också dra slutsatsen att den nordiska välfärdstaten är det bästa skyddet mot klimatkrisen.

Tyvärr skyddar en bra placering i ett index oss inte. Den hetaste veckan i juni ökade dödligheten i Tyskland lika mycket som den värsta coronaveckan i december 2020 – dödligheten var en tredjedel högre än normalt. Under en enda vecka dog över 10 000 människor i Europa på grund av värmen, och under sommaren har antalet redan stigit till över 25 000 enligt Bloomberg. Nästan hälften har registrerats i Tyskland.

Varför? En orsak är att under 15 procent av de tyska vårdhemmen har kylsystem. Kom ihåg den siffran. Den är ingen väderprognos. Den är ett budgetbeslut – eller snarare ett uteblivet budgetbeslut. Anpassningen har inte gjorts, därför att pengarna inte har funnits.

Bakom sommarens värmerekord ligger flera faktorer, men forskarna är entydiga: utan den uppvärmning som vi människor har orsakat skulle vi inte ha så här höga temperaturer. Enligt World Weather Attribution hade värmeböljan i juni varit så gott som omöjlig för femtio år sedan.

Om vi i det rika Europa börjar känna av klimatkrisen på sommaren, kan vi bara föreställa oss hur livet känns i afrikanska länder – eller i Gaza redan i dag – när klimatkrisen accelererar. I en värld som är två eller tre grader varmare blir stora områden omöjliga att bo i. Då kommer vi att minnas att vår tids migrationsströmmar bara var en början, och att den så kallade krisen i Ceuta inte ledde till något annat än en desinformationskampanj från Ryssland och högerextrema aktörer i Europa.

Vi vet hur vi kan bekämpa klimatkrisen och vad vi borde göra. Vi har också ett brett stöd hos det finländska och det europeiska folket för kraftigare klimatåtgärder. Det finns inga skäl att låta bli att agera. En ambitiös klimatpolitik är också den bästa möjliga ekonomiska och sociala politiken. Den är förstås också livsviktig, men förnybar energi, koldioxidneutral teknologi och ett samhälle som är mindre bundet till fossila bränslen ger en bättre, billigare och tryggare värld för oss alla.

Så länge vi tror att staten inte kan, kommer vi varken att lösa klimatkrisen, skydda människorna och samhället i fråga om AI eller se till att alla får nytta av ny teknologi. Sommarens Garden Helsinki-affär berättar inte bara om hur fräckt samlingspartister skaffar pengar till kompisarnas projekt – den visar också hur man tvingas agera när staten saknar roll och processer för stora investeringar. Det gäller inte bara idrotts- och fritidshallar, utan också industriella investeringar.

Här har vi ett konkret förslag att komma med. Staten behöver en investeringsprocess: en systematisk kartläggning av de projekt i landet som är nationellt viktiga, och tydliga kriterier för hur det offentliga går in i dem. Inte via kompisar och samtal i korridorer, utan öppet och i förväg. Aluminiumfabriken i Karleby är ett exempel: den skulle behöva offentliga investeringar på cirka 100 miljoner euro för att en privat investering på över 1 000 miljoner euro och över 1 000 arbetsplatser ska bli verklighet. I dag finns det ingen instans hos staten vars uppgift det är att se till att den affären går ihop. Det är inte marknadsekonomi. Det är slarv.

Om vi tror att staten kan – och till och med att staten måste agera strategiskt – skulle vi göra en helt annan ekonomisk politik, socialpolitik och klimatpolitik. Socialdemokraterna har alltid trott att staten kan vara en långsiktig aktör i ekonomin och samhället. På den tanken kan vi bygga ännu starkare.

Men det kräver inte bara visioner, utan modigare ekonomiska beslut. Orpo och Purra har nu bevisat vart nedskärningar och statens reträtt leder oss: ökande statsskuld, ökande arbetslöshet och mindre gemensamt ansvar för gemensamma problem. Den här veckan presenterade Riikka Purra sitt sista budgetförslag. Det bästa i förslaget är att det är hennes sista. Jag hoppas att det också blir hennes sista någonsin.

Medierna hittade inga överraskningar i Purras budget. Men överraskningen finns där. Den finns bara inte på budgetraderna eller i momenten, utan i helheten. När Purra vägrar göra nya besparingar, som rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken kräver, säger hon i praktiken upp avtalet om skuldbromsen – och själva principen där man ger rådet den högsta utvärderingsmakten. Även om man kunde tolka det som att skuldbromsen är död när inte ens en högerregering följer den i sina budgetar, tror jag inte att anpassningskraven på nästa regering kommer att minska. Tvärtom: Purra vägrar göra nya besparingar för att hon vet att det leder till större anpassningskrav från finansministeriet till nästa regering, där hon inte tänker sitta.

Här kommer jag till den andra indexfrågan – och tillbaka till de tyska vårdhemmen.

I diskussionen om nästa mandatperiods anpassning säger högerpartierna och tjänstemännen vid finansministeriet att när man gör en nettoanpassning på 8-11 miljarder euro måste tyngdpunkten ligga på nedskärningar. Egentligen är det enda konkreta nedskärningsförslag vi har hört från partierna indexfrysningar. Det sägs vara ett balanserat och ansvarsfullt sätt att spara i “allt”.

Därför – och för att tanken på indexfrysningar har fått stöd också inom SDP – vill jag nu konkretisera vad indexfrysningar skulle betyda i verkligheten.

I Purras budgetförslag för 2027 är indexhöjningarna cirka 687 miljoner euro för välfärdsområdena – alltså vår social- och hälsovård samt räddningstjänsten – och 210 miljoner för kommunernas finansiering. För småbarnspedagogiken, den grundläggande utbildningen och det fria bildningsarbetet är summan 21 miljoner, för yrkesutbildningen drygt 23 miljoner och för gymnasierna 14 miljoner. Universiteten får 50 miljoner, yrkeshögskolorna nästan 24 miljoner, och bibliotek, museer och konstverksamhet 12 miljoner.

Bara för dessa grundläggande tjänster betyder indexen en miljard euro mer i finansiering nästa år. Under Orpos och Purras tid har många indexhöjningar i budgeten varit större än de nedskärningar de har gjort i samma budgetmoment – till exempel för välfärdsområdena och högskolorna. Därför kan de varje gång vi kritiserar nedskärningarna säga att finansieringen ökar under regeringsperioden.

Om man med hänvisning till skuldbromsen fryser indexen, leder det alltså i många fall till större nedskärningar än vad Orpo och Purra har gjort. Och eftersom man har bundit sig just vid en nettoanpassning är det oerhört svårt att hitta andra vägar att balansera indexfrysningarna. Om man gör frysningen för en hel riksdagsperiod kan man använda koefficienten fyra. Då betyder det drygt två miljarder euro för välfärdsområdena, över 800 miljoner för kommunerna och nästan 600 miljoner euro från undervisningen och kulturen. Och då har man kanske kommit halvvägs till det minsta anpassningskravet på 8 miljarder euro under riksdagsperioden.

Och det här är inte bara min bedömning. Finansministeriets egen utgifts- och strukturkartläggning från 2023 slog fast att välfärdsområdenas finansiering i praktiken är omöjlig att minska utan att man samtidigt lättar på uppgifterna och skyldigheterna – bland annat med hänvisning till grundlagsutskottets ställningstaganden om finansieringens tillräcklighet. I samma rapport konstateras rakt ut att uteblivna eller partiella indexjusteringar kan äventyra tillräckliga social- och hälsovårdstjänster. Med andra ord: tjänstemännen som nu föreslår indexfrysningar har själva skrivit ner varför det inte går. Om man fryser indexen utan att röra skyldigheterna, hamnar man förr eller senare i en grundlagsprövning.

Man borde inte ens kunna diskutera indexfrysningar inom socialskyddet, eftersom Orpos regering redan har hållit socialskyddsindexen frysta i fyra år. Det betyder nästan 10 procent lägre arbetslöshetsstöd i dag än vad det skulle vara om prisökningarna hade beaktats i indexen. Det syns tydligt i Finlands ekonomi och i den privata konsumtionen.

Det är självklart att så här stora nedskärningar i de grundläggande tjänsterna skulle leda till stora uppsägningar och till att sjukhus och utbildningsenheter stängs. Tusentals arbetslösa från den offentliga sektorn skulle bli tvungna att hitta nya arbetsplatser i den privata sektorn. Enbart av stängningen av nattjourerna vid flera sjukhus under Orpo och Purra räknade man med att spara i bästa fall 26 miljoner euro – och nu talar man om tusentals miljoner. Finansieringen av utbildningen har kollapsat under de senaste tio åren: per examen har universiteten tappat en tredjedel och yrkeshögskolorna hälften av sin finansiering. Att samtidigt skära ner i utbildningen och stänga högskolor passar förstås inte ihop med tanken att höja utbildningsnivån och därigenom produktiviteten.

Indexfrysningar är inte heller ansvarsfullt beslutsfattande, utan en ansvarsöverföring. När finansieringen fryses men uppgifterna kvarstår, måste uppsägningarna och de verkliga försämringarna göras i kommunerna, utbildningsenheterna och välfärdsområdena – medan riksdagen och regeringen inte tar ansvar för de effekter nedskärningarna har. Därför blir effekterna svåra att utvärdera, särskilt på förhand.

Därför ställer jag två krav.

Det första: när man räknar på anpassningen ska man också räkna på priset för att låta bli. Vad kostar det att inte kyla ner vårdhemmen? Vad kostar en sjukhusavdelning som inte klarar en värmebölja, en skörd som uteblir, en ungdom som aldrig kommer in i arbetslivet? Och så vidare. I dag räknas bara det som syns på en budgetrad nästa år. Allt annat behandlas som om det vore gratis. Det är inte ansvarsfull ekonomisk politik – det är dålig bokföring.

Det andra: om vi ska tala om index, ska vi tala om båda sidorna av budgeten. Varje år görs indexjusteringar i våra skatteprocenter på grund av inkomstökningen, så att skatteprocenterna inte stiger lika snabbt som inkomstnivån. Om man ska frysa indexen på utgiftssidan, ska också indexjusteringarna i beskattningen finnas med i diskussionen. Det betyder att skatteprocenterna stiger i samma takt som inkomsterna. Den som vill frysa index på det ena hållet får förklara varför man inte gör det på det andra.

Vänner, vi vet vad som väntar. Nästa regering kommer att få höra att det inte finns några alternativ – att det enda ansvarsfulla är att frysa indexen och låta kommunerna, utbildningsenheterna och välfärdsområdena bära ansvaret för följderna. Det är inte sant. Valet står inte mellan att spara och att låta bli att spara. Det står mellan att investera nu eller betala mycket mer senare: i sjukhus som stängs, i utbildning som urholkas, i en industri som byggs någon annanstans – och till slut i somrar som den här har varit i Centraleuropa.

Vi har mindre än ett år på oss att göra det till valets viktigaste fråga. Låt oss använda det året väl. Tack och en fin fortsättning på sommaren!

Matias Mäkynen festtalar på FSD Österbottens sommarfest. (Foto: Simon Bergman)