Också de andra resenärerna som deltar i Finlands socialdemokratiska journalistförbunds resa till Estland noterar det samma släktskap vad gäller byanamnen.

Före kriget var Ormsö med sina cirka 3 000 invånare nästan helt svenskspråkigt. Men så kom katastrofen i form av sovjetisk ockupation som innebar att så gott som alla som bara hade möjlighet flydde till Sverige.

– Det var mycket tragiskt när befolkningen i hela byar med kvinnor och barn tvingades ge sig av. Sverige hade sänt fartyg för att föra estlandssvenskarna till tryggheten i Sverige. Men många tog sig också till Finland eller Sverige på egen hand i små roddbåtar, berättar Anne Kurepalu som är den förträffliga guiden för den tjugo personers grupp från Finlands socialdemokratiska journalistförbund som besöker de forna svenskbygderna i Estland.

Som sommarboende i det finlandssvenska skärgårdsområdet Barösund på Finlands sydkust snett nordost från Ormsö drar jag mig till minnes vad gamla Barösundsbor i tiderna berättat om upp och nervända små farkoster som under andra världskriget låg i drev i den yttre skärgården. De var estlandssvenska fiskebåtar vars passagerare hade drunknat i ett förtvivlat försök att undgå den annalkande Röda armén och en ny sovjetisk ockupation.

– Då svenskarna var borta kom ingermanländarna istället, berättar Kurepalu.

De i sin tur var en annan folkspillra som hamnade ut för Stalinterrorn. Ursprungligen bosatta i området runt Sankt Petersburg/Leningrad blev de i sin tur förvisade. Många av dem precis som estlandssvenskarna bland annat till Sibirien.

Numera finns det 180 fast bosatta invånare på Ormsö, men alla gamla estlandssvenskar på Ormsö är borta. Sommartid med alla turister och semesterfirare stiger befolkningen till cirka 400.

Dagens Ormsö är en mycket fridfull plats. Som exempel berättas följande historia.

– Invånarna på Ormsö diskuterade om man borde ha en polis stationerad på ön. Men till det svarade den estniska polisledningen att det inte finns några behov av en polis på Ormsö.

En annan viktig ort ur estlandssvensk synvinkel är staden Hapsal eller Haapsalu med sina 11 000 invånare. Där finns Aibolands museum som berättar om estlandssvenskarnas tusenåriga existens. Bland museiföremålen bland annat en intressant väggtapet som visar olika skeden i deras historia.

I Hapsal drar jag mig till minnes vad Ervin Johan Sedman, estlandssvenskarnas legendariske, numera avlidne ålderman, berättade för den finlandssvenska grupp från Samfundet Finland-Sovjetunionen som år 1989 besökte Estlands svenskbygder. På grund av en sovjetisk flottmanöver tilläts vi inte besöka Hapsal, men Sedman berättade i stället historien om den vita damen i slottet i Hapsal.

Den lyder som följande:

Under medeltiden var det strängt förbjudet för kvinnor att besöka slottet. Men en av de unga noviserna blev djupt förälskad i en flicka som han smugglade in i slottets kyrkokör förklädd till manlig sångare. Men det unga kärleksparet avslöjades och bägge dömdes till döden. Pojken till att dö av svält i slottets fängelse medan flickan levande murades in i slottets dopkapell. Efter det har flickan i form av en vitklädd kvinna, ”Valge daam” på estniska, visat sig under fullmånenätterna i augusti.

Nu fick jag tillsammans med de socialdemokratiska journalisterna äntligen se det berömda slottet.

Anne Kurepalu berättar att den Vita damen blivit en stor turistattraktion i Estland.

– Vid det slottsfönster i slottet där hon visar sig arrangeras varje år i augusti friluftsföreställningar. Dessutom lever hela Hapsal upp under sommaren genom omfattande kulturprogram vilka bygger på den här berättelsen, säger Kurepalu.

Själv har hon genom åren hört många vittnesmål från grupper som sett Vita damen i slottsfönstret.

– Åskådarna har också hört en klagande sång från underjorden medan Valge Daam visar sig.

När vår grupp lämnar slottet konstaterar en av deltagarna att vi inte mötte Vita damen.

– Kanske var hon på semester, säger hen något skämtsamt.

Sant eller inte. Men oberoende därav är berättelsen ändå en aning skrämmande.

De socialdemokratiska journalisterna fick även aktuell politisk information. Den gavs av Barbi Pilvre som tidigare i två perioder varit riksdagsledamot för Estlands socialdemokratiska parti eller Eesti Sotsialdemokraatlik Erakond. Idag är hon verksamhetsledare för stiftelsen Fenno Ugria. Hon har också en bakgrund som kommunikationsexpert och universitetslärare.

I det nuvarande parlamentet Riigikogu har socialdemokraterna nio av sammanlagt 101 mandat. Partiordförande är den tidigare inrikesministern Lauri Läänemets.

Fram till mars 2025 satt socialdemokraterna med i den estniska regeringskoalitionen med Reformpartiet samt Eesti 200. I praktiken blev socialdemokraterna utkastade ur regeringen. En orsak var bolagsskatten som de andra regeringspartierna ville avskaffa.

I mars 2027 hålls nästa parlamentsval i Estland. Största parti är Reformpartiet med 39 platser.

– Men Reformpartiet idag är nog inte så reformvänligt som tidigare, säger Pilvre.

Samtidigt konstaterar hon att det socialdemokratiska partiet aldrig varit en ledande kraft i estnisk politik.

– Sitt inflytande har socialdemokraterna främst haft genom de regeringskoalitioner i vilka man medverkat. I politiken har socialdemokraterna närmast fått spela rollen av lillebror.

Enligt Pilvre skiljer sig de estniska och de finländska socialdemokratiska partierna från varandra när det gäller väljarstöd och social bas.

– Estlands socialdemokratiska parti har i motsats till Finlands socialdemokratiska parti inte varit ett parti som stött sig på industriarbetarna. Istället är den estniska socialdemokratin mera en kulturell rörelse.

Hon anser att socialdemokraterna satsat för mycket på udda frågor.

– I stället borde man ha lagt tyngdpunkten vid sådant som berör vanliga människor.

Men hon ser nu en ljusning.

– Den gamla estniska fackföreningsrörelsen förknippades länge med sovjettidens organisationer. Men under de senaste åren har det skett en förnyelse av facket. I många fackförbund sitter det dessutom numera socialdemokrater i ledningen, säger Barbi Pilvre.

Henrik Helenius