Här i Norden får vi veta att de små folkspillror som finns inom det sovjetiska jätteriket går mot en renässans. Bland dem estlandssvenskarna som speciellt i Sverige börjar få stor uppmärksamhet efter mer än fyrtio år av tystnad. På finskt håll vaknar intresset för den lilla liviska språkminoriteten i Lettland.

Också inom Samfundet Finland-Sovjetunionen SFS och dess finlandssvenska sektion känner man av de växande kraven på förändringar, perestrojka och glasnost för att ta till den tidens modeord.

Vårvintern 1989 arrangerar därför Samfundet Finland-Sovjetunionens svenska sektion en resa till Estlands forna svenskbygder, de som kallas Aiboland, alltså Öboland.

Det var här längs kusten och på öarna utanför som cirka 8 000 estlandssvenskar, mestadels fiskare och småbrukare, hade bott fram till flykten 1943-44 då de flesta lyckades ta sig över till Sverige undan den annalkande sovjetarmén som skulle inleda den andra ockupationen av Estland. Den första hade ägt rum redan 1939-40 men tyskarnas frammarsch 1941 tvingade bort ryssarna för några år.

Resan var främst avsedd för journalister men även andra intresserade fick följa med. Och det blev en resa som minsann kan kallas historisk.

Man måste hålla i minnet att Samfundet Finland-Sovjetunionen trots en viss ideologisk lutning åt folkdemokraterna/kommunisterna i sin krafts dagar var en verklig massorganisation i Finland. Men så hade också presidenterna Paasikivi och Kekkonen uppmanat alla finländska medborgare att ansluta sig. Bland medlemmarna fanns därför allt från stalinistiska gammalkommunister över socialdemokrater, kristliga och liberaler till konservativa samlingspartister. Den brokiga sammansättningen gjorde samtidigt att det under ytan fanns djupa ideologiska spänningar som skärptes ju mera sovjetsystemet började krackelera i slutet av 1980-talet.

Resan till Estland skulle därför bli mycket lärorik. Vi var ett tjugotal finlandssvenska resenärer och väl framme i Estland skulle vi få en järndos information om estlandssvenskarna. Deportationer, förföljelser och förljugenhet var satta i system. Ervin Johan Sedman och Ain Sarv från estlandssvenskarnas förening hade mycket att berätta. Bland annat hade Sedman i slutet av 1940-talet deporterats till Sibirien därför att man i hans hem hittat svenska kronor. Senare kunde han dock återvända till Estland.

Planen var att vi skulle besöka estlandssvenskarnas forna kärnbygder Ormsö (Vormsi på estniska) och Nuckö (Noarootsi) samt staden Hapsal (Haapsalu). Men vi fick inte tillstånd att resa dit för att den sovjetiska flottan just då hade en stor manöver i Finska viken för att skaka sin hotfulla knytnäve mot de estniska självständighetssträvandena. Det ansåg i alla fall många ester. Och inte utan orsak.

– Vi åker ändå för vi är inte rädda för ryssarna, sade våra estlandssvenska värdar bestämt.

– Nej vi åker inte. Vi finländare får inga problem med de sovjetiska myndigheterna men våra estlandssvenska värdar kan råka illa ut, sade Herbert Walther som då var svensk sekreterare vid Samfundet Finland-Sovjetunionen och vår reseledare.

Sagt och gjort.

Hapsal, Nuckö och Ormsö blev alltså osedda. Den gången.

Istället fick vår grupp besöka den lilla kustbyn Aklop, på estniska Alliklepa, som tillhört svenskbygderna. Där blev vi i bjudna på mörkt surbröd med salamikorv och estnisk snaps hemma hos änkefru Nordström, en av de estlandssvenskar som stannat kvar, och som bodde i ett litet tegelhus, modell ljusa stora tegelstenar som var typiska för byggnader i Sovjetunionen. Från stranden kunde man se Stora Rågö och Lilla Rågö som också de tidigare varit bebodda av estlandssvenskar.

Hemma hos fru Nordström var det en av estlandssvenskarna som plötsligt sade: ni är ju finlandssvenskar så ni kan säkert sjunga Modersmålets sång.

Och det blev en upplevelse där man bokstavligen kände historiens vingslag. Nils-Johan Lindquist var ivrig körsångare så han fick leda finlandssvenskarnas sjungande. Från den estlandssvenska sidan hörde man Modersmålets sång med tydliga rullande L-ljud lite påminnande om de östnyländska dialekterna i Svenskfinland.

Väl hemkommen till Finland åkte jag till min sommarstuga i Barösund som befinner sig rakt norrut från Aklop och Rågöarna. En dag kunde man utifrån havet plötsligt höra ett avlägset dunder samtidigt som fönsterrutorna bara skakade. Explosionerna var så kraftiga att min granne, fast bosatte fiskaren Berndt Baggströms hund Chico började skälla och yla. Följande dag kunde jag i lokaltidningen Västra Nyland läsa att den finländska Sjöbevakningen inte visste varifrån de hårda smällarna kom. Då tänkte jag nästan ringa Västra Nyland för att berätta att jag hade färsk information från Estland. Det var frågan om sovjetflottan som demonstrerade sin makt mot esterna.

Vår estlandsvenska resa skulle få ytterligare en fortsättning. Samfundet Finland-Sovjetunionens Helsingfors svenska avdelning arrangerade 1989 en baltisk afton i restaurang Karl Johan på Georgsgatan i centrum av Helsingfors. Salen var fullproppad med åhörare och den diskussionen som fördes kan gärna dokumenteras. Här såg man nämligen klart och tydligt de djupa motsättningar som dittills hållits under ytan inom Samfundet Finland-Sovjetunionen.

I debatten efter inledningarna startade genast ett häftigt gräl. Jag hade för övrigt berättat om vår estlandssvenska resa, medan de andra föreläsarna koncentrerat sig på hela Baltikum. På väggen inne i restaurangen hängde det självständiga Estlands flagga i blått-svart-vitt, sinimustvalge på estniska. En av deltagarna, en formellt liberal borgare men som i sitt innersta troligen var en fullständig kommunist, blev mycket upprörd och undrade hur man vid Samfundet Finland-Sovjetunionens möten kunde hänga upp en fana med så fula, reaktionära färger som blått, svart och vitt. Varför hänger man inte upp Sovjet-Estlands vackra röda fana med hammaren, skäran och symbolen för de blåvita kluckande vågorna.

Arrangörerna svarade med att den blå-svart-vita flaggan numera är tillåten i Estland och att den motsvarar esternas längtan efter frihet.

En närvarande norsk historiker som specialiserat sig på Baltikum blev så rasande att han kallade mannen som hyllat den sovjetestniska fanan för landsförrädare. Kanske man också kunde ha talat om femtekolonnare för kommunismen.

Den socialdemokratiska partiveteranen Ingmar Svedberg, känd bland annat som ordförande för Finlands svenska författareförening och medlem av Samfundet Finland-Sovjetunionens svenska kultursektion hade många goda vänner bland oppositionella författare, kulturarbetare och andra dissidenter både i Sovjetunionen och andra östeuropeiska länder.

Genom dem kände han till kommunismens vardag och kunde bara sucka tungt när han hörde den här debatten. För att inte tala om hans träffande kommentar: vad är sanningen om kommunismen? Ikväll fick vi igen veta svaret: ”Allt är lögn, allt är förljuget. Allt är lögn från början till slut”.

År 2026, alltså hela 37 år senare, skulle jag äntligen få besöka de då så eftertraktade resmålen Hapsal, Nuckö och Ormsö. Det blev med en resa arrangerad av Finlands socialdemokratiska journalistförbund. Mer om detta i två följande reportage.

Henrik Helenius