Det säger en glad estnisk flicka i de övre tonåren som sitter och studerar i biblioteket i Nuckö Gymnasium i Estland. Eller Noarootsi Gümnaasium som skolan heter på estniska.

Vi är en grupp på ett tjugotal medlemmar från Finlands socialdemokratiska journalistförbund som igen gör vår årliga resa. Resor vilka under de senaste åren haft Baltikum som mål.

Denna gång var det Aiboland som stod i turen. För den oinvigde måste berättas att Aiboland betyder Öboland och därmed avses Estlands forna svenskbygder som även kallas Svenskestland.

Fram till andra världskriget fanns det cirka 8 000 estlandssvenskar längs den estniska kusten och på öarna utanför. Till exempel ön Ormsö, Vormsi på estniska. var nästan helt svenskspråkig. I kommunen Nuckö, Noarootsi, hade på 1930-talet 64 procent av de 2 700 invånarna svenska som modersmål. Andra svensktalande områden var öar som Runö (Ruhnu), Odensholm (Osmussaar), Stora Rågö (Suur-Pakri) och Lilla Rågö (Väike-Pakri). Innne i huvudstaden Tallinn eller Reval fanns en svenskspråkig minoritet koncentrerad främst till de gamla kvarteren runt Domberget eller Toompea samt ön Nargö (Naissaar) i Finska viken.

Efter att Estland återfått sin självständighet 1991 fanns det i Sverige bosatta estlandssvenskar som återvände hem till Aiboland. En del av dem återfick sina gamla gårdar, medan andra köpte sommarstugor. Det finns inga exakta siffror men man räknar med att antalet etniska estlandssvenskar i dagens Estland skulle var cirka 200. Därtill kommer cirka tusen ester som har någon form av estlandssvensk bakgrund. Av de ungefär tusen estlandssvenskar som valde att stanna kvar när Sovjetunionen pånytt intog Estland torde idag alla ha dött bort.

– Men andra världskriget och den sovjetiska ockupationen av Estland innebar slutet för estlandsvenskheten i dess gamla form, konstaterar Anne Kurepalu som även tidigare varit vår förträffliga spränglärda guide i Estland.

Vår grupp övernattar i staden Hapsal på svenska eller Haapsalu på estniska. Här finns också den berömda järnvägsstationen, idag ett museum som vi besöker. Järnvägen från Hapsal österut är riven. Men nu diskuterar man en eventuell återuppbyggnad av järnvägsförbindelsen.

– Där ser ni några av de boskapsvagnar med vilka de deporterade esterna fördes till Sibirien, säger Kurepalu och pekar på några gamla järnvägsvagnar vilka nu står som dokument över Stalintidens terror.

Själv var hon en liten flicka på bara några år när allt detta hände. Minnena fanns naturligtvis kvar och många av de ester som på 1950-talet återvände till Estland hade hemska upplevelser de bar på inom sig.

– Men i min barndom talade man inte om deportationerna, berättar Kurepalu.

Troligen var rädslan för angivare och spioner för stor. Men i det självständiga Estland som återuppstod 1991 har man däremot forskat i vad som verkligen hände.

Merparten av estlandssvenskarna lyckades år 1944 rädda sig till Sverige. Av de estlandssvenskar som stannade kvar var det många som blev deporterade till Sibirien. En orsak var misstänkta kontakter till Sverige.

Därmed var den gamla estlandssvenskheten i praktiken krossad. Men flyktingarna i Sverige förde traditionerna vidare.

Och det gjorde många av deras barn och barnbarn. Så när Estland igen blev självständigt kom estlandssvenskheten att pånytt blomstra upp.

Ett exempel på det uppvaknade inresset är Nuckö Gymnasium som invigdes den 1 september 1990. Utanför huvudbyggnaden vajar symboliskt nog inte bara Estlands flagga i blått-svart-vitt utan också estlandssvenskarnas flagga i blått-svart-gult.

Skolans rektor Laine Belovas berättar gärna om verksamheten.

– Under sovjettiden måste alla estniska skolelever läsa ryska i skolan. Men när Estland återfick sin självständighet var det många ester som ville lära sig svenska. Därför grundades Nuckö gymnasium, säger hon.

Nuckö gymnasium är treårigt och statligt. A-språket är engelska och B-språket svenska. Våra elever är estnisktalande och en elev som kommer hit kan inga andra språk än estniska, säger Belovas.

Hon tycker att eleverna och lärarna är som en liten familj.

– Vi lagar mat tillsammans och vi håller fast vid olika traditioner. Till exempel Luciadagen firar vi varje år. Våra elever har också möjlighet att tillbringa en vecka i Stockholm. Men däremot tycker jag att det är lite synd att eleverna i Sverige inte är så intresserade av Estland. Med finlandssvenskarna har vi också kontakt, konstaterar Belovas.

Också på Nuckö påminner vägskyltarna om byarnas svenska historia. Här finns till exempel Skåtanäs, Gutanäs, Dirslätt och Hosby.

Men varifrån Nuckös estniska namn Noarootsi egentligen kommer är det ingen som vet.

– En del säger att det måste betyda Nya Sverige. Andra att namnet har sin grund i ett redskap som förr användes, berättar Anne Kurepalu.

I mitt stilla sinne erinrar jag mig den svenska kolonin som hette Nya Sverige på den amerikanska östkusten på 1600-talet. Varför skulle det inte finnas ett släktskap i fråga om namnen?

Henrik Helenius