I församlingen där Andersson var präst har han nu suttit i församlingsrådet i en period och kandiderar för omval. Det som är nytt för församlingsvalet 2026 är att han har tackat ja till att kandidera även i det andra valet som gäller Vanda gemensamma kyrkofullmäktige.

– Det gäller möligheten att påverka Vanda församlingarnas arbete som helhet. När jag har varit anställd i kyrkan i närmare trettio år så har jag funderat på vad som är viktigt för mig själv i det som kyrkan gör.

Den långa linjen för Andersson först som präst och nu som förtroendevald inom kyrkan har gällt jämlikhet och mänskliga rättigheter.

– Till viktiga saker för mig hör bland annat internationell diakoni och jag har också jobbat för missionsarbete. När jag nu håller på att röja undan papper hemma hos oss har jag hittat minnen från ansvarsveckan och den ekumeniska veckan som är i början av året. De har alla samband med mitt långvariga engagemang för mänskliga rättigheter från slutet av 1970-talet. Det började med dagsverke för flyktingar från Moçambique i Tanzania.

Något senare började Andersson sjunga med i Finska missionssällskapets Furahakören som var en viktig faktor för hans engagemang i kampen mot apartheid i Södra Afrika.

– Det här var under studietiden på 1980-talet som jag kunde turnera med kören. Så gott jag har kunnat har jag haft engagemanget för mänskliga rättigheter med i mitt kyrkliga arbete.

Som präst upplevde Andersson att han fick vänta med det partipolitiska engagemanget tills han pensionerade sig. Hans chef, kyrkoherde Ilkka Turkka, var aktiv i DFFF och kampanjade för Kalevi Kivistö i presidentvalet och fick avsäga sig förtroendeuppdrag i Vanda stad på grund av missnöjda konservativa församlingsmedlemmar.

Därför var Anderssons enda kontakt med SDP under tiden som präst när han röstade för Martti Ahtisaari i primärvalet inför presidentvalet 1994. Omröstningen var nämligen öppen för icke-partimedlemmar den gången.

– Orsaken till att jag var för Ahtisaari var den att han hade så länge varit engagerad i Namibias självständighetskamp.

Som präst höll Andersson uppe engagemanget för mänskliga rättigheter framför allt genom det som hade med internationell diakoni att göra och den insatsen är han nöjd med.

– När jag blev pensionär anslöt jag mig till Socialdemokraterna och vår förening leddes av Mae Cedercreutz-Pesonen. Innan hon dog hann hon överräcka budkaveln till mig så jag fick bli ordförande för Vanda svenska socialdemokrater.

Andersson har fått delta i två partikongresser i Tammerfors, nämligen 2020 och 2026. Båda gångerna har han först blivit vald till ersättare och sedan fått hoppa in.

När det gäller församlingsvalet, betonar Andersson att Vanda gemensamma kyrkofullmäktige beslutar om budgetärenden och dit hör missionsunderstöd.

– Linjen har hittills varit att samfälligheten inte ger understöd till sådana missionsorganisationer som inte godkänner kvinnopräster eller samkönade äktenskap. De konservativa får inte mycket understöd från Vanda utom i frivilliga kollekter. När det gäller kollekterna följer vi kyrkostyrelsens direktiv om vilka kollekter ska samlas in och när, berättar Andersson.

Tikkurilan seurakunta har profilerat sig som en konservativ församling och där får inte samkönade par bli vigda av församlingens präster.

– Om samkönade par vill gifta sig i Helsinge kyrka så ska de boka sig via Vanda svenska församling. Det enda samkönade paret som jag har fått viga hittills deltog i bröllopsnatten, en kväll där man utan att boka på förhand tar med sitt hinderlöshetsintyg och går till S:t Lars kapell. Så kan man få antingen en vigsel i Helsinge kyrka eller i Bagarstugan. Om det kom ett par som inte hade vänner eller gäster med sig, så gick vi till Bagarstugan och hade ett litet evenemang där och det gjorde jag så gärna.

Andersson har också varit med om att ordna en regnbågsmässa i Myrbacka kyrka.

Frågan om kvinnopräster var viktig för Andersson i mitten av 1980-talet då de första kvinnorna prästvigdes inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

– Jag applåderade den saken när de första kvinnorna prästvigdes 1986 men en del av mina studiekompisar tyckte inte om det. Bland de första kvinnorna som prästvigdes fanns en av mina goda vänner, Aino Pieskä.

Andersson följde med Pieskäs kyrkliga arbete och hade regelbunden kontakt med henne tillsammans med hustrun Birgitta.

– På 1980-talet bodde Aino Pieskä tillsammans med Birgitta i laestadianernas studentbostad i Helsingfors och hennes biskop i Uleåborg, Olavi Rimpiläinen, kunde inte godkänna kvinnopräster. Liksom biskopen hade hon själv laestadiansk bakgrund men hon ville bli präst. Hon blev prästvigd i Åbo och hade ett förordnande i Åbotrakten och flyttade så småningom norrut. Till slut blev hon till slut kyrkoherde i Pello församling i Tornedalen och sedan fick hon tyvärr cancer och dog, berättar Andersson.

I församlingsvalet står han för sina grundvärderingar där det odelade människovärdet är viktigast och han är stolt över sitt långvariga engagemang för jämlikhet i det kyrkliga arbetet.

– När det gäller det odelade människovärdet, är jag på samma linje med den katolska socialetiken som utgår från det. Man lever sig in i sårade människors situation och man agerar ut från det i solidaritet med de svaga

En röst för Kaj Andersson är alltså en röst för jämlikhet på många olika sätt.