– Bakgrunden till produktionen är att Gabriela Muñoz som är clownen och spelar huvudrollen i den här föreställningen kontaktade Jyrki Karttunen som är konstnärlig ledare på Hurjaruuth. Hon hade en idé om en karaktär som heter Candy som är en höna och hon hade skrivit ett utkast på ett manus. Hon undrade om Hurjaruuth skulle vilja göra den här föreställningen och utveckla den, berättar Knif.

Han blev sedan kontaktad av Jyrki Karttunen och tackade ja till Hurjaruuths förfrågan om att samarbeta med Muñoz. Efter det började han skriva vidare på det utkast som Muñoz hade.

– Så började vi spinna vidare på den här karaktären, på den här dramatiska bågen och den här sagan och storyn.

Knif nämner Svansjön och Den fula ankungen som inspirationskällor.

– Det är klassiska berättelser men det skulle vara i en ny tappning och på något vis med en knorr och modernare tänk.

Knif talar engelska med Muñoz och de kom fram till att föreställningen ska heta The Pond. På svenska blev det Dammen och på finska Lampi. På finska heter Svansjön av Tjajkovskij Joutsenlampi.

– Berättelsen handlar om en höna som drömmer om att vara en svan. Hon är ett slags vagabond och en dag går hon vilse och hamnar på en teater. När hon intar scenen på teatern, går hennes dröm i uppfyllelse men då blir inte konsekvenserna precis som hon har förväntat sig. I grunden är sensmoralen att det ska vara okej att vilja vara någon annan men det är väldigt viktigt att inse att vi alla är olika och det är helt okej. Det är viktigt att kunna landa i sig själv och våga vara sig själv fullt ut och det är styrkan i livet och det fina med oss mänskor, konstaterar Knif.

När det gäller inspirationen från Svansjön, tänker Knif på det ouppnåeliga romantiska, något vackert och fint.

– Jag tänker på baletten och balettens rörelsespråk, den klassiska skönheten kontra verkligheten och hurdana vi är till kroppen.

Manuset har tagit nästan ett år att skriva och det har repeterats i nio veckor inför premiären men i två sjok.

– Vi började på våren och så var det sommaren emellan och i mitten av augusti fortsatte det.

Knif har inte tidigare jobbat med en clown eller med clowneri.

– Jag har ju jobbat med fysisk teater, det är liknande men det här är helt icke-verbalt. Det är en annan utmaning att återge en berättelse med enbart dans och med mimik. Det är en helt ny utmaning för mig, berättar Knif.

– Det har varit väldigt inspirerande. Det har vi talat om inom arbetsgruppen också att det har varit väldigt givande för Gabriela att se dansarna jobba, hur de jobbar och vilka verktyg de har och hur de bygger koreografin och hur de bygger sitt uttryck och sedan för dansarna och för mig hur Gabriela jobbar med att ta fram den här karaktären och sedan leva i och agera i olika situationer och olika scener. Jag känner också att jag har lärt mig mycket sådant som jag kan ta mig vidare i mitt arbete.

Knif upplever att med Dammen har han uppnått det som han alltid vill söka, en ny utmaning. Det hjälper att vara öppen och mottaglig för nya möjligheter.

– Det håller igång min skaparglädje. Jag har dessutom förmånen att människor kontaktar mig och föreslår saker. Det känns jättefint och jag är jättetacksam för det och jag blir överraskad, oj, nu kommer det en förfrågan från det här hållet och det är en helt ny konstform som jag får arbeta med. Jag hoppas att publiken hittar till föreställningen. Det som är väldigt viktigt när det här är en föreställning för barn från fyra år uppåt att man inte kategoriskt tänker att då kan inte vuxna få någonting ut av det.

Knif menar att det ska kännas verkligt och gediget och genomtänkt, för en bred skara åskådare, inte bara för barn. Att just barn är målgruppen ser han som en inspirationskälla.

– För mig är det inte ett hinder som på något vis begränsar uttrycket, tvärtom tycker jag att det bara tillåter mer saker.