Sundman såg en hel del likheter mellan Moderaterna i Sverige och Samlingspartiet i Finland, medan hans analys var att även Sannfinländarna och Sverigedemokraterna har blivit rätt likadana partierna, trots att de helt olika slags rötter. Överlag såg han en hel del likheter mellan regeringskoalitionerna i Sverige och Finland. I Sverige består den avgående regeringen av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, med Sverigedemokraterna som stödparti. I Finland består regeringen av Samlingspartiet, Sannfinländarna, Kristdemokraterna och Svenska Folkpartiet.

– Moderaterna har gått stadigt högerut från Fredrik Reinfeldts tid till Ulf Kristersson och Samlingspartiet har gått högerut sedan Jyrki Katainens tid, konstaterade Sundman.

– Sannfinländarna är ett högerextremistiskt och nationalistikt parti, medan Sverigedemokraterna har kommit till ungefär samma punkt från det andra hållet med rötter i den svenska nazismen.

Kristdemokraterna uppfattade han i både Sverige och Finland som små konservativa partier.

– Både Svenska folkpartiet i Finland och Liberalerna i Sverige, före detta Folkpartiet, har suttit på två pallar. Liberalerna har sparkat bort den ena pallen och de har blivit ett utpräglat högerparti. SFP fortsätter däremot att sitta på två pallar. De har angst och försöker fungera som ett socialt samvete inom regeringskoalitionen i Finland.

Sundman påpekade att Socialdemokraterna är det överlägset ledande oppositionspartiet i Sverige. I Finland är SDP störst inom oppositionen, med något lägre understöd än S i Sverige.

– Vänsterpartiet i Sverige har likheter med Vänsterförbundet i Finland och båda två har ett förflutet i kommunistiska partier. Miljöpartiet i Sverige och De Gröna i Finland har också stora likheter i många avseenden, berättade Sundman.

Större skillnader såg han däremot mellan Centern i Finland och Centerpartiet i Sverige.

– Centerpartierna har historiska likheter men Centerpartiet i Sverige har mycket litet gemensamt med det historiska Bondeförbundet. De är ett urbant, någorlunda liberalt parti vad gäller värdegrunden och ett nyliberalt parti vad gäller ekonomisk och samhällspolitik. Det är en linje som Annie Lööf drog igenom.

Sundman ansåg att Centerpartiets nuvarande partiledare Elisabeth Thand Ringqvist representerar samma linje som Lööf, alltså intte den traditionella linjen utan den moderna.

Vidare påpekade han skillnader i blockpolitik mellan Finland och Sverige.

– I Finland har alla regeringsbildningar varit möjliga beroende av styrkeförhållanden, men vänsterpartierna i Finland har en röd linje gällande Sannfinländarna. Centern har däremot erfarenhet av regeringssamarbete med Sannfinländarna från Timo Soinis tid.

Sundman påminde om att Vänsterpartiet var med om att fälla Stefan Löfvens regering två gånger, något som ledde till invecklade processer. Tidöavtalet som har möjliggjort Kristerssons regeringsperiod i spetsen av en minoritetsregering är inte unikt. Sundman påpekade att Löfven räddades först av decemberöverenskommelsen som var i kraft 2014-2015 och sedan av januariavtalet som var i kraft 2019-2021. Vänsterpartiet lämnades utanför dessa överenskommelser.

– Det här skapade en konflikt mellan Vänsterpartiet och övriga partier. Vänsterpartiet var länge ett stödparti för att hålla regeringsmajoriteten ihop utan reellt politiskt inflytande.

Sundmans slutsats angående valresultatet 2026 var att det fanns två klara förlorare i Sverige, medan de övriga vannen aning.

– Det var Socialdemokraternas sämsta valresultat de senaste 100 åren, men ändå var Socialdemokraterna överlägset störst med 28 procent. Även Sverigedemokraterna förlorade.

Det som Sundman hade fått höra av kontakterna i Sverige var att det traditionella folkrörelsearbetet, inklusive dörrknackningar fungerade bra. På det sättet kunde man säkra basunderstödet.

– Men Socialdemokraternas valmanifest kom en dryg vecka före valet. Det mesta hade kommit ut redan under kampanjens gång. Man hade i stället för sakfrågorna betonat att det blir antingen Magdalena Andersson eller tolv SD-ministrar.

Många av Sundmans kontakter hade ansett att det blev för mycket av ett politiskt spel och att sakfrågorna kom i skymundan.

– En annan dimension av debatten gällde de tre mindre partierna i det rödgröna blocket. Deras profilfrågor syns i regeringsförhandlingarna eller vad som borde vara i regeringsförhandlingarna. Vänsterpartiet kan endast släppa fram en regering där de själva sitter med. Centerpartiet ville skapa förutsättningar för en mittenregering ledd av Socialdemokraterna men deras röda linje har varit att de inte accepterar att Vänsterpartiet sitter i regeringen. De kan samarbeta med Vänsterpartiet men inte ge ministerposter. Miljöpartiet gick framåt och gjorde ett bra val genom at föra fram sin traditionella agenda bestående av miljö- och klimatpolitik. Deras stora tema var avsaknaden av klimatpolitiken under de gångna fyra åren, berättade Sundman.

Sverigedemokraternas tillbakagång ansåg han bero på missnöjet med samarbetet med de övriga borgerliga partierna. En del av partiets sympatisörer hade låtit bli att rösta och partier som låg ännu längre till höger tog en del av Sverigedemokraternas röster.

– Vilka partier har fått ge en del av sitt väljarunderstöd för att rädda Liberalerna över tröskeln? Sannolikt betalade Sverigedemokraterna sin beskärda del av den räkningen också. Moderaterna gick ändå en aning framåt i valet, funderade Sundman.

Sedan hänvisade han till Daniel Suhonens första analys efter valet där det hade stått att Socialdemokraterna började tappa sitt självförtroende och tappa driven i kampanjen ett par-tre veckor före valet. Moderaterna hade gjort en slutspurt som hade uteblivit av Socialdemokraterna som hade stagnerat. Enligt Suhonen vågade Socialdemokraterna inte vinna valet.

– Alla lösningar som man nu spekulerar om är helt osannolika men när läget är det här kan det leda till att något av de mest osannolika alternativen förverkligas, kommenterade Sundman regeringsbildningen och gick sedan igenom olika regeringskonstellationer som är möjliga i teorin. Det är också möjligt med nyval.

Sundman påminde om att i Norge finns en minoritetsregering bestående av Arbeiderpartiet som regerar med bilaterala avtal med fyra mindre partier.

– Det politiska förtroendet för de rödgröna partierna börjar luckras upp. Det politiska spelet kommer att påverka samarbetet, stämningar, personrelationer och möjligheter att verkligen driva igenom politik. Fokus har varit på koalitionspolitiken och man har inte riktigt tagit itu med sakpolitiken, kommenterade Sundman den problematiska situationen i Sverige.

Här såg han en stor skillnad mellan Finland och Sverige med tanke på att sakfrågorna är centrala i de första sonderingarna i Finland och vi har haft majoritetsregeringar tack vare den flexibla koalitionspolitiken.

– I Sverige har man haft minoritetsregeringar som har kunnat existera och göra politik på basis av svaga och tolkningsbara samarbetsavtal.

Sundman berättade också om opinionsmätningar som har visat lite olika resultat ifall det blir nyval. Han gick också igenom proceduren att man kan rösta om att ge förtroende åt en statsminister fyra gånger.

– Om man inte lyckas den fjärde gången, kommer talmannen att konstatera nyval.

En livlig diskussion följde på SF:s möte efter Sundmans inledning. SF har sedan vårmötet 2026 haft Arseniy Lobanovskiy som ordförande och Viggo Kalman som vice ordförande.