MENY
[pro_ad_display_adzone id=68868]

Dansk journalist till ABL: Socialdemokratin behöver formulera en politik för den nya tiden

Danmark har inte lyckats integrera sina invandrare. Och socialdemokratin i Europa måste förnya sig. Det är några av de frågor som Arbetarbladet diskuterat med de två danska socialdemokratiska journalisterna Rolf Poulsen och Jens Holmsgaard. 

– Personligen känner jag många invandrare i Danmark som lärt sig språket och som integrerats i samhället. De är hjärtligt välkomna, säger Rolf Poulsen som är pensionerad journalist med bakgrund bland annat inom fackförenings- och den socialdemokratiska pressen.

 

För många decennier sedan inledde han sin karriär vid Bornholmeren, en sedermera nedlagd socialdemokratisk lokaltidning på Bornholm.

 

Poulsen är numera bosatt i Skagen på Danmarks nordspets där han är med i den lokala socialdemokratiska partiföreningen. Han har inga politiska uppdrag, men följer noga med vad som sker i det danska samhället.

 

– Jag har en frisör som ursprungligen kommer från Kroatien och som talar utmärkt danska. Det är inga som helst problem, säger Poulsen.

 

Han betonar vikten av integration av invandrare och flyktingar.

 

– Vi har många invandrare som lärt sig danska, som har har arbete och som sköter sig och sina familjer. De behövs i samhället.

 

Han har tidigare bland annat jobbat vid det danska livsmedelsarbetarförbundet.

 

– Från den branschen vet jag att det till exempel inom slakterierna finns många invandrare som anpassat sig mycket bra. Men den danska invandrarpolitiken har slagit grundligt fel. Det har nämligen uppstått invandrarmiljöer som är isolerade från det övriga samhället. Danmark är ett litet land och vi kan inte ta hur många invandrare som helst. Och det är ytterst beklagligt att man inom ett EU som skulle stå för öppenhet nu tvingas ta till åtgärder som att stänga gränserna.

 

Rolf Poulsen är bekymrad över socialdemokratins situation.

 

– Här i Danmark byggde socialdemokratiska ledare som Jens Otto Krag och Viggo Kampmann i tiderna upp ett modernt välfärdssamhälle. Men i dagens läge har både den danska och den europeiska socialdemokratin inte lyckats formulera en politik för den nya tid vi nu lever i. Istället för att kritisera den borgerliga regeringen på små enskilda punkter borde man för väljarna berätta vad man vill under de kommande fem–tio åren. Hur vi ska upprätthålla vårt välfärdssamhälle är en av de stora frågorna man borde ge ett svar på.

 

Poulsen menar att socialdemokratin borde bli tydligare bland annat i förhållande till företagandet. Den danska extremvänstern krävde i tiderna ”bort med kapitalet”. Men till det brukade Poulsen alltid svara ”utan kapital inget arbete”. Han vet vad han talar om.

 

– Jag har varit vd för Hafnia-Tryk, ett fackföreningsägt tryckeriföretag. Jag var ansvarig för att med en omsättning på 36 miljoner danska kronor trygga jobben för de 36 personer som var anställda av tryckeriet, säger Rolf Poulsen.

 

“Vi kan inte hjälpa alla”

 

Jens Holmsgaard, socialdemokratisk journalist med bakgrund bland annat i fackföreningspressen, påminner om den tidigare danske socialdemokratiske partiledaren Svend Auken som ville ha fler invandrare till Danmark.

 

–Auken var en humanist men idag lever vi i en helt annan verklighet då det formligen strömmat in flyktingar av vilka de flesta är muslimer.

 

Holmsgaard framhåller att danskarna inte är främlingsfientliga.

 

– Vi är inga fascister. Tvärtom tycker danskarna om invandrare som vill jobba. Med sådana invandrare som grannar säger dansken: dom är bra folk. Det vet vi av praktisk erfarenhet. Men om danskarna enbart har erfarenhet av invandrare på basen av allt det negativa som skandalpressen skriver, ja då uppstår problem.

 

Holmsgaard understryker att alla i Danmark är eniga om att man inte kan ta emot ett oändligt antal flyktingar och invandrare.

 

– Men man är oenig om hur många man kan ta in, säger Holmsgaard.

 

Han konstaterar att Danmark nog är ett rikt land. För närvarande går det alldeles utmärkt för dansk industri där arbetslösheten är rekordlåg och produktiviteten hög.

 

– Men vi har inte tillräckligt med överflöd för att kunna hjälpa alla. I Danmark har vi 5,6 miljoner invånare. Det är lite mer än i en storstad som S:t Petersburg. Samma uppfattning har man även inom det danska socialdemokratiska partiet som sagt att vi inte kan öppna dörrarna för alla.

 

Jens Holmsgaard anser att danskarna är ett humanistiskt folk.

 

– I många år har man i Danmark försökt sitt bästa för att hjälpa dem som lider nöd. Men man kan inte hjälpa så många att man själv blir helt utmattad.

 

Henrik Helenius

ÄMNESORD

Diskussion

[pro_ad_display_adzone id=139047]

Bambuodling – ett sätt att bekämpa jordförstöring

Kuva: Foto: Manipadma Jena/IPS
En familj som tillverkar produkter av bambu säljer sina varor i Satkhira-distriktet i Bangladesh.

Bambuodling används i allt fler länder för att bekämpa utarmning av jord och stoppa ökenspridning.

 

– Bambu är ett gräs och samtliga arter av bambu har väldigt starka rötter som binder jorden. Och bambu växer snabbt, vilket gör den lämpad att återställa oproduktiv odlingsmark, stoppa erosion och hindra jordskred, säger Hans Friederich, chef för det internationella nätverket för bambu och rotting, INBAR.

– Våra medlemmar lovade att återställa fem miljoner hektar mark genom att plantera bambu 2015. Det löftet har redan infriats, säger Hans Friederich.

INBAR är en mellanstatlig organisation med 43 medlemsländer. Globalt är 169 länder drabbade av torka och förstörda jordar, eller av båda delar. Jordförstöring leder till förlorade inkomster, matbrist och tvingar människor att flytta.

– Frisk mark är grunden till människors liv; till odling, arbete och inkomster. I dag står vi inför en tidigare aldrig upplev kris där 1,5 miljarder människor – framförallt i världens fattigaste länder – lever av allt sämre jordbruksmark, säger Juan Carlos Mendoza som arbetar med att hjälpa länder att bibehålla friska ekosystem på uppdrag av FN.

Ett exempel på bambuns läkande verkan kommer från byarna Kotwa och Rahimabad i delstaten Uttar Pradesh. Där hyrde bönder ut mark till tegelbruk på 1960-talet och när tegelbruken efter årtionden lades ner var marken uttjänt och utan matjord.

Men 1996 började man plantera bambu på den utarmade marken och i dag har man lyckats läka 4 000 hektar i 96 byar. I området växer i dag förutom bambu olika sädesslag, guava och andra fruktträd, bananer, grönsaker och medicinalväxter. Varje år bidrar löven från bambuodlingarna till ytterligare sju tum matjord och bambu har bidragit till att höja grundvattennivån rejält. Att sälja bambu har dessutom bidragit till att öka böndernas inkomster med tio procent och en stor del av den bambu som inte går att sälja blir till biogas som används lokalt.

Bambu och rotting tillhör redan världens mest värdefulla skogsprodukter efter virke från träd. Att bambu kan användas för att tillverka möbler och hus är känt men att gräset effektivt tar upp och binder koldioxid är en annan nytta.

INBAR samarbetar med FN:s fond för jordbruk och utveckling och har nyligen inlett ett samverkansprojekt i Afrika där ett kunskapsutbyte ska ske mellan Ghana, Kamerun, Madagaskar och Etiopien, samtliga regioner i stort behov av att stoppa ökenspridningen.

 

ÄMNESORD

Sex av världens mest ignorerade kriser sker i Afrika

Skärmavbild från rapportens hemsida.

Norska flyktingrådet, NRC, publicerade nyligen en lista över de kriser i världen som har fått minst uppmärksamhet. Listan toppas av Kongo-Kinshasa där över fem miljoner människor har tvingats fly och många fler är beroende av hjälp.

 

Efter Kongo-Kinshasa hamnar Sydsudan, Centralafrikanska republiken, Burundi och Etiopien på årets lista från NRC.

– Det är ett sorgligt mönster att kriserna på den afrikanska kontinenten sällan skapar rubriker eller hamnar på den internationella agendan förrän det är för sent, säger Norska flyktingrådets generalsekreterare Jan Egeland.

Tiril Skarstein vid Norska flyktingrådet säger att länderna på listan anses ha liten strategisk betydelse i västvärlden och att det är en anledning till att de får lite uppmärksamhet.

– Vi i väst blundar när vi inte upplever att det finns ett stort geopolitiskt intresse, säger hon.

NRC menar att de afrikanska flyktingarnas öden dessutom sällan återges i västerländska medier och att det gör att konflikterna är mycket mindre kända än andra humanitära kriser i världen.

Tiril Skarstein jämför exempelvis Syrien med Kongo-Kinshasa där antalet människor i behov av humanitär hjälp i båda fallen är cirka 13 miljoner. Eftersom många av flyktingarna från Syrien har tagit sig till Europa kan väst inte längre blunda för deras öde, menar hon. Detta samtidigt som flyktingarna i Kongo-Kinshasa och de andra afrikanska länderna ofta flyr till grannländer, eller blir kvar i landet som internflyktingar.

På grund av bristande politisk vilja och låg exponering i media är det också svårt att få fram tillräckligt med pengar för att hjälpa de behövande i de afrikanska krisländerna. Exempelvis vad gäller krisen i Kongo-Kinshasa har FN fått in mindre än hälften av vad som uppskattas som nödvändigt. Ett annat problem är det som kallas ”givartrötthet”. Ju längre en konflikt pågår desto svårare blir det att få in nödvändiga medel.

– Det finns konflikter som pågår i åratal, ibland årtionden. Då finns det människor som känner att det är en hopplös situation, att inget hjälper. Den uppfattningen måste vi slåss emot, säger Tiril Skarstein.

NRC menar att det är viktigt att givarländer stödjer de människor som har störst behov och inte låter biståndet styras av politik. Organisationen menar också att det är viktigt att medierna uppmärksammar dessa bortglömda kriser mer.

 

Läs hela rapporten här.

 

Diskussion

[pro_ad_display_adzone id=139152]

Pressfrihetsorganisationer: Babtjenkos låtsasdöd drabbar alla journalister

Kuva: Pixabay

24 timmar efter nyheten om att den ryske journalisten Arkadij Babtjenko hade mördats i Ukraina visade det sig att mordet hade iscensatts av den ukrainska säkerhetstjänsten. Flera pressfrihetsorganisationer menar att det har gjort det svårare att skydda journalister i hela världen.

 

– Detta misskrediterar journalister och försvårar insatser för att skydda dem, säger Johann Bihr, chef för Reportrar utan gränsers avdelning för Östeuropa och Centralasien till IPS.

– Den här nyheten påverkar även andra länder. När något liknande händer kommer det att resas tvivel, säger han.

Arkadij Babtjenko är en tidigare rysk soldat som blev krigskorrespondent och författare och en stark kritiker av den ryska regimen. Förra året lämnade han Ryssland eftersom han fruktade att han skulle mördas, och flyttade sedermera till Kiev där han arbetade för tevekanalen ATR.

När nyheten om hans död släpptes spekulerades det genast i att Ryssland låg bakom – något ukrainska myndigheter snabbt bekräftade. Ryssland förnekade all inblandning och när det kom fram att mordet var iscensatt hävdade de ryska myndigheterna att detta var bevis på att Ukraina sprider anti-rysk propaganda.

Snart efter att Arkadij Babtjenko framträtt och erkänt att han hade samarbetat med den ukrainska säkerhetstjänsten SBU för att avslöja en mordkomplott mot honom kom skarp kritik från världens viktigaste pressfrihetsorganisationer.

 

”Total cirkus”

Philippe Leruth, ordförande för Internationella journalistfederationen IFJ, kallade händelseförloppet för en ”total cirkus” och sa att det var helt ”oacceptabelt att ljuga för journalister i hela världen och att vilseleda miljontals människor”.

Reportrar utan gränsers generalsekreterare Christophe Deloire skrev på twitter att: ”Det är patetiskt och beklagligt att den ukrainska polisen har lekt med sanningen, oavsett deras motiv”.

Och kommittén till skydd för journalister, CJP, varnade för att kuppen riskerade att ”underminera allmänhetens förtroende för journalister och minska upprördheten när reportrar dödas”.

Arkadij Babtjenko har försvarat iscensättningen. På Facebook skrev han att han inte bryr sig om kritiken och att han är tacksam för att operationen räddade hans liv. Men pressfrihetsorganisationerna släpper inte sin kritik.

– Vi är glada över att Babtjenko lever och det finns inget tvivel om att hoten mot honom är allvarliga, men vi väntar på att den ukrainska regeringen ska visa fram verkliga bevis på att detta var nödvändigt och att operationen ledde till resultat. Det har de hittills inte gjort, säger Johann Bihr till IPS.

Det är svårt och farligt att vara journalist i Ukraina. Reportrar utsätts ofta för påtryckningar och hot och sju journalister har dödats i landet de senaste fyra åren. Det senaste offret var den belarusfödde journalisten Pavel Sheremet som dödades av en bilbomb 2016. Ett mord som inte är uppklarat.

 

Splittrad journalistkår

Efter det iscensatta mordet på Arkadij Babtjenko publicerade Larisa Sargan, talesperson för den ukrainska riksåklagaren Jurij Lutsenko, en lista på sin Facebook-sida med journalister hon kallade ”förrädare” eftersom de hade kritiserat operationen.

Journalistkåren i Ukraina har varit splittrad i sin syn på iscensättningen. Alla lokala medier uttryckte lättnad över att Arkadij Babtjenko levde, men många har kritiserat hur operationen genomfördes och menar att det finns stora brister i hur myndigheter och polis ser på medier, yttrandefrihet och säkerheten för journalister.

– Många journalister som hade dåligt förtroende för den ukrainska regeringen innan har i dag absolut ingen tillit till dem, säger Anna Babinec, en av grundarna till journalistbyrån Slidstvo.Info som arbetar med undersökande reportage.

– Som en av de undersökande journalister som arbetade hela natten med att utreda ”brottet” vet jag nu att vi måste kontrollera allt myndigheterna säger inte bara två utan tre eller fyra gånger. Vi måste inte bara kolla om polisen gör det jobb de ska, utan också om de ljuger om att brott har skett, säger hon till IPS.

– Som journalist och människa är jag glad över att min kollega lever men det finns många frågor som säkerhetstjänsten och Arkadij Babtjenko måste besvara om den här operationen, säger hon.

Olga Rudenko, biträdande chefredaktör för Kyiv Post säger till RFE/RL att ukrainska journalister i dag känner sig ännu mindre trygga än tidigare.

– För att göra Ukraina till en säkrare plats för journalister måste myndigheterna utreda brott begångna mot mediearbetare. Planen att döda Arkadij Babtjenko, om vi förutsätter att det fanns en sådan, var möjlig eftersom så många tidigare mord på – och attacker mot – journalister inte har klarats upp vilket har skapat straffrihet. Vem skulle åta sig att döda en högprofilerad journalist om de visste att alla tidigare mördare hade avslöjats och straffats?

Efter operationen har säkerhetstjänsten SBU inte velat avslöja fler detaljer om mordkomplotten vilket ytterligare har bidragit till skepticismen från journalister och organisationer.

 

ÄMNESORD

Diskussion

[pro_ad_display_adzone id=50534]

Våg av gripanden av oliktänkande i Egypten

Kuva: Pixabay

Egyptens president Abdel Fattah Al-Sisi och hans regering fortsätter att tysta kritiska röster. Det blir allt farligare att vara oppositionell i landet, enligt bedömare.

 

“Orättvisorna ökar … regimen blir allt mer våldsam. Jag kommer ta en behövlig paus från politiken … Det finns inget mer att säga”. Så skrev regimkritikern Hazem Abdelaziz den 18 maj efter ett antal framträdande oppositionella hade gripits på bara några dagar.

Mindre än en vecka efter tweeten stormade polisen in i hans hem i Kairo. De grep honom anklagad för att ”sprida falska nyheter” och för att ha ”gått med i en förbjuden organisation”.

2014 arbetade samme Hazem Abdelaziz för president Al-Sisis presidentkampanj något han senare har beskrivit som sitt livs största misstag. På senare år har han kraftigt kritiserat regeringen, särskilt inskränkningarna i yttrandefriheten och tillslagen mot oppositionella.

Strax innan Hazem Abdelaziz greps bland andra satirikern och bloggaren Shady Abu Zeid, den tidigare oppositionsledaren Shady Al-Ghazaly Harb, advokaten Haitham Mohamedeen, kvinnosaksförkämpen Amal Fathy och bloggaren Wael Abbas. Samtliga anklagade för att sprida falska nyheter eller för att ha gått med i förbjudna organisationer.

Gripanden av oppositionella och aktivister är inget nytt i Egypten, men att så många frihetsberövas under kort tid är ovanligt och oroande, menar betraktare.

– Situationen har blivit svårare, farligare. Det finns ingen logik längre, säger advokat Azza Solimon som företräder Shady Abu Zeid.

Hennes klient arbetade tidigare med en satirisk show för en tevekanal men 2016 skämtade han med polisen och blev efter det en måltavla för myndigheterna. Han fick sparken från tevekanalen och har den senaste tiden publicerat sig enbart på youtube.

– Han förstår inte alls varför han har gripits. Han pratar aldrig politik i sina videor och anklagelserna är mycket oklara, säger Azza Solimon.

Den egyptiska regimen tolererar inga organiserade grupper som de inte kontrollera, säger journalisten Mahmoud Mostafa. Det har landets två mest kända fotbollssupportergrupper fått uppleva. Ultras Ahlawy, de mest dedikerade fansen till Kairoklubben Al-Ahly, upplöste sig själva i mitten av maj. Strax därefter gjorde Ultras vita riddare, supportrar till Egyptens näst största lag Zamalek, det samma.

Supporterklubbarna spelade en viktig roll under revolutionen 2011 genom att bland annat skydda demonstranter från polisen. Just deras kapacitet att mobilisera människor har setts som ett hot av polisen och regeringen som har försökt söndra och upplösa klubbarna de senaste åren. Sedan 2012 har supportar förbjudits att se matcher, det har förekommit många sammandrabbningar mellan ultras och polisen och många av deras medlemmar sitter i fängelse. I april greps 21 fotbollsfans och i maj ytterligare sju. De anklagas för att ha startat upplopp.

– Nu är ultras desperata och hoppas genom att upplösa sina föreningar på fred med regimen och på att få ut sina medlemmar ur fängelserna, säger Mahmoud Mostafa, själv fotbollsfan.

Nyligen uttryckte EU oro för de många gripandena den senaste tiden i Egypten och beskrev utvecklingen som ”oroande”. Det egyptiska utrikesdepartementet svarade med att säga att alla de gripna har begått brott.

Och medan ultra-supportrarna har gett efter för trycket tänker advokat Azza Solimon kämpa vidare.

– Jag är orolig och gripandena blir allt fler, men jag är en krigare som håller fast vid min dröm: rättvisa, jämlikhet och rättssäkerhet, säger hon.

ÄMNESORD

Diskussion

[pro_ad_display_adzone id=50540]

Kampen om EU:s framtid och Tysklands ansvar

Kuva: Joachim Kasten

Kan man tänka sig en situation, då till exempel en tysk ambassadör i Washington offentligt nagelfar Donald Trumps politik eller ger argumentativt stöd åt hans kritiker? Nej, med stor sannolikhet skulle han omedeIbart skickas hem till Berlin.



För USA:s nyutnämnde sändebud i Tyskland Richard Grenell är ett motsvarande ”diplomatiskt” utspel däremot fullständigt gångbart.
Sina politiska ambitioner bredde han häromveckan ut i en uppmärksammat intervju med den högerpopulistiska webbtidningen Breitbart-news. Bland annat formulerade han sitt intresse att medverka till att ”andra konservativa ledare” i Europa får mera makt. Dessutom ämnade han föra en kamp mot ”den politiska eliten”. Främst Tyskland anklagas vidare för att inte höja försvarsutgifterna i enlighet med Natos två-procent-mål.

Att som ambassadör blanda in sig i ett lands inre angelägenheter är självfallet ett oacceptabelt diplomatiskt klavertramp. Men Grenell for aldrig hem till Washington. Maktförhållandena i världen är som de är. I Berlins politiska etablissemang hördes kritiska röster, dock utan konsekvenser.
Den obekväma insikten är att ”diplomatens” märkliga beteendemönster enbart är en symtom på USA:s och Trumps strategi att splittra EU:s inre sammanhållning.


Sorbonne-initiativet
Men även på denna sida av Atlanten växer som bekant partier och rörelser fram som gärna ställer upp för att krossa eller underminera den europeiska integrationsprocessen så som den växte fram sedan andra världskrigets slut.
I praktiken tjänar de Trumps intresse om att en America-first-politik främst kan tillvaratas genom bilaterala förhandlingar där USA alltid framstår som den starkare motparten.

Ödesfrågan som den europeiska politiken och framförallt väljarna måste besvara är om lösningar av de aktuella problemen ligger i gammaldags nationalism eller i en fortsatt agenda under rubriken ”Europe united”.

Redan i slutet av september förra året hade den franska presidenten Emmanuel Macron i ett tal på Sorbonne-universitetet markerat hörnpelare för att ”återskapa ett oberoende, förenat och demokratiskt Europa”.
Som avgörande nyckelfrågor betonade Macron främst en gemensam försvars- och asylpolitik samt en gemensam budget för att åstadkomma ekonomisk stabilitet och tillväxt i krisdrabbade områden.

Hans initiativ och krav på ett grundläggande reformarbete adresserades till alla EU-länder, men särskilt till grannen öster om Rhenfloden. I regel är det de tunga ångloken Frankrike och Tyskland som avgör om politiken Europa står stilla eller kommer att röra på sig.

En trevande reaktion
På grund av svårigheterna med den sega regeringsbildningen i Berlin sattes den franske presidentens tålamod om det tyska svaret på ett längre prov.
Det var inte förrän i början av juni som förbundskansler Angela Merkel var mogen för en första politiska reaktion.
I motsats till sin franske kollega valde hon inget entusiasmerande tal utan en snarare torr intervju i tidningen Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung för att informera om den tyska koalitionsregeringens åsikter.

När det gäller reformen av EU:s säkerhets- och försvarspolitik instämmer Angela Merkel i initiativet att skapa en snabb militär insatsstyrka med förmågan att reagera i krislägen. Men hon betonar också att Tyskland inte behöver vara med i varje tänkbart fall. Bakgrunden är att förbundsrepubliken har en ”parlamentsarmé” som inte enbart kan styras med ett kabinettsbeslut.

I högre grad känsloladdade är från tyskt håll alla frågor rörande en gemensam EU-budget. Främst inom Merkels egen partiallians CDU/CSU odlas traditionellt större motstånd och farhågor om att förbundsrepubliken riskerar att betala andra länders skulder.
Det som den tyske förbundskanslern ändå erbjuder är en öppning i form av en specialbudget som ska matas med ett tvåsiffrigt miljardbelopp. Om den storleksordning däremot kan bidra till att till exempel skapa gynnsammare tillväxtmöjligheter och sysselsättning i utsatta länder måste nog tas med en nypa salt.
Detsamma gäller för en Europeisk valutafond som med hjälp av korttidslån ska komma till undsättning i grava finanskriser. Att motsvarande resurser räcker för att till exempel återskapa Italiens stabilitet är föga troligt.

Närmast den franske presidenten befinner sig Angela Merkel när det gäller hans förslag att skapa en gemensam europeisk asylmyndighet samt att harmonisera förfarandena i migrationsärenden.
Perspektivet i den punkten är ändå mörkt eftersom en rad främst östeuropeiska länder fortfarande vägra att delta i flyktingarbetet.

Som helhet är Merkels debattinlägg långt ifrån Macrons strålande visioner, utan snarare ett trevande försök att styra den europeiska skutan ut ur farliga grunder.

Tysk besserwisser
Debatten om Sorbonne-förlaget är ännu igång och frågan är hur kompromissbenägen den svart-röda-regeringen i Berlin kommer att vara. Främst bland SPD:s regeringsmedlemmar råder en större vilja att följa Macrons åsikter. Man tycks vara mera medveten om att den franske presidenten måste lyckas inte minst med blick på det egna landets högerpopulism.

Men tvånget att skapa en ny framgångsberättelse för den Europeiska unionen finns självfallet även i Berlin och för den delen även i Madrid, Stockholm eller Helsingfors. Dessutom är det brådskande. Om knappt ett år stundar EU-valet. Fortsätter höger- eller vänsterpopulistiska partier att öka riskerar parlamentet i Strasbourg att få en majoritet vars mål är att renationalisera Europa.

Vilka attityder som då gäller demonstrerade AfD:s ordförande Alexander Gauland häromdagen i Tyskland. I ett tal inför högerpopulisternas ungdomsorganisation ansåg han att ”Hitler och nazismen” enbart var ”en fågelskit i den tusenåriga tyska historien”. Till saken hör att Tyskland grundades 1871 efter ett krig mot Frankrike samt att Förintelsen talar en annan brutal sanning.

På ett annat plan förs debatten om den tyska rollen även i det aktuella numret av den ansedda veckotidningen Die Zeit. Där hänvisas bland annat till att tyskarna i en del europeiska länder återigen är nära att få rollen som ”favoritfienden”.
Så var tidigare fallet i Grekland och nu spåras en motsvarande trend även i ett stort EU-land som Italien. Bakom dessa nygamla fördomar finns inte bara Tysklands ekonomiska styrka utan även ett slags besserwisseri som klistras på landets politikerskikt.


Denna osympatiska hållning lär ha sin grogrund i observationer att man i Berlin gärna pekar på regelbrott när det gäller skuldsättningen i andra länder men ofta blundar för egna överträdelser som till exempel i klimatfrågan.

Det är visserligen förståeligt att den tyska politiken tänker bevara den för närvarande höga sysselsättningsnivån. Men det finns även att ansvar för att jämna ut välståndet inom EU som ett sätt att bevara exportkunderna. En fortsatt destabilisering är kontraproduktiv och äventyrar integrationen.


Varken politiken eller väljarna bör ge stöd för Donald Trumps strävandena att försvaga Europa. Den politiken ansvarar enbart han själv för.

 

Joachim Kasten

Hamburg, juni 2018

 

ÄMNESORD

Diskussion

[pro_ad_display_adzone id=139162]