Opinion

20.11.2026 10:12 ・ Uppdaterad: 20.11.2026 20:20

Analys: Vad vi talar om då vi talar om säkerhet

Jukka-Pekka Flander
Riksdagsledamot Johan Kvarnström (SDP).

Är du för eller emot säkerhet? Det finns bara ett svar på en sådan fråga. Problemet är att frågor om säkerhet borde vara många och mångsidiga.

Johan Kvarnström

 

 

Finland är å ena sidan som land expert på övergripande säkerhet, å andra sidan fastnar vi ibland i politiken i ett förenklat agerande där ordet säkerhet per automatik måste följas av ett jakande svar och en enskild lag kan målas upp som en allena avgörande ödesfråga. Då det symboliska tar över blir helhetsbilden grovt förenklad och det här är problematiskt oavsett vad vi tycker om till exempel den omdiskuterade gränssäkerhetslagen, ofta kallad avvisningslagen – en lag som har blivit en symbol för säkerhet trots att säkerhetspolitiken är betydligt bredare.

För det första, för sakens skull, eftersom det finns de som hävdar annat: jag är övertygad om att samtliga riksdagsledamöter denna period värnar om Finlands och finländarnas säkerhet – vi har bara olika uppfattningar om vissa medel för att nå detta mål. Således har riksdagen röstat om bland annat att upphäva kärnvapenförbudet, om att lämna förbudet mot personminor och om gränssäkerhetslagen.

Hela hösten har jag funderat på säkerhetsfrågor, naturligt börjande med den riksomfattande landsförsvarskursen i september. Där, som så ofta, betonades att samarbete inte är en dygd utan en nödvändighet. Säkerhet behandlades således ur ett väldigt brett perspektiv – från kultur till vård, från militärt försvar till media, från ekonomi till infrastruktur.

Antalet aktörer, myndigheter, företag, organisationer och ibland länder och internationella samfund som behöver koordinera sin verksamhet är ofta stort. Vi agerar lokalt, regionalt, nationellt, i nordiskt samarbete, på EU-nivå, som en del av Nato och genom olika samarbetskonstellationer. Den största förändringen under 1900-talets efterkrigstid är givetvis vårt EU-medlemskap. Den största förändringen på 2000-talet är utan tvekan Natomedlemskapet.

I Säkerhetskommitténs säkerhetsstrategi för samhället betonas säkerhetens olika aspekter och faktumet att dessa påverkar varandra. De rangordnas därför inte, men på särskild plats finner vi mental kristålighet. Det är en nyckelfaktor att betona då vi talar om säkerhet.

Därtill har nuvarande regering tagit fram en nationell säkerhetsstrategi och ur den vill jag här plocka fram två citat:

”Tryggandet av den territoriella integriteten omfattar övervakning av våra gränser och den förmåga det ger att besluta vem som kan korsa vår statsgräns och var.”

”Respekten för de mänskliga rättigheterna stärker stabiliteten i samhället, förtroendet för myndigheterna och resiliensen.”

Efter att Ryssland startade sitt avskyvärda anfallskrig mot Ukraina har Finland alltså gått med i Nato, intensifierat samarbetet med allierade, satsat allt mer på försvaret och börjat fästa ännu större vikt vid försörjningsberedskap och övergripande säkerhet. Därtill har lagar förändrats, gällande bland annat kärnvapen och personminor, samt lagstiftning rörande landets gränser.

Dessutom påverkas vår säkerhet av globala fenomen som klimatförändringarna och förlusten av biologisk mångfald, samtidigt som digitaliseringen och artificiell intelligens kan revolutionera våra samhällen.

Ta här en paus och fundera: finns det i denna stora helhet en enskild lag, eller ett element som allena avgör om en riksdagsledamot axlar ansvar för landets säkerhet? Jag vill hävda att så inte är fallet. Vi har dragit olika slutsatser på många punkter – från Nato till kärnvapenförbudet. På en del andra har vi varit eniga, till exempel den som gäller gränsbevakningslagen.

Gränsbevakningslagen är den lag som gäller gränssäkerhet som har haft störst betydelse på 2020-talet, så här långt. Den stiftades redan under regeringen Marins tid. Det handlar om en lag som möjliggör en stängning av hela östgränsen och den har nu tillämpats under snart ett par års tid. Eftersom den lagen inte har ett avvisningselement så står den inte i strid med internationell rätt på samma sätt som den mer omdebatterade gränssäkerhetslagen, en lag som aldrig har tillämpats.

Gränssäkerhetslagen säger att om vissa rätt så stränga villkor uppfylls så kan en del av de människor som söker asyl avvisas utan att deras asylansökan behandlas. Detta får gälla vid en begränsad del av gränsen. Lagens syfte är att förebygga och åtgärda så kallad instrumentaliserad inresa.

Det fanns från början flera förespråkare av lagen som såg den som en möjlighet för att kunna öppna östgränsen. Även statsminister Orpo använde detta argument i offentligheten. Då vi skriver 2026 är det få som uttrycker sig så. Även om lagen inte har förändrats så framställs den nu ofta – även i seriös media – som en lag som håller gränsen stängd, vilket är missvisande då östgränsen hålls stängd med stöd av gränsbevakningslagen och inte med stöd av gränssäkerhetslagen.

Det är ändå anmärkningsvärt att det ännu finns både de som är för gränssäkerhetslagen för att den kunde möjliggöra ett öppnande av östgränsen och de som är emot gränssäkerhetslagen och absolut vill hålla östgränsen stängd med stöd av gränsbevakningslagen så länge som säkerhetsläget så kräver.

Ur det perspektivet har argumenten för en förlängning av gränssäkerhetslagen ibland varit på en låg nivå. Jag syftar på inlägg i stil med ”jag förstår inte hur någon kan vara emot att vi bekämpar hybridpåverkan” eller ett ensidigt ”vi får inte tumma på säkerheten” (det senare är ju exakt alla överens om).

Det är ofta välkommet att någon konstaterar att en fråga inte är svartvit. Men det bör dock sägas att frågan om gränssäkerhetslagen är svartvit enligt både en del förespråkare och en del kritiska röster. Lagen är exempelvis entydigt problematisk enligt rättslärda, samtidigt som lagen är entydigt nödvändig enligt de som förespråkar ett godkännande.

Ett argument emot gränssäkerhetslagen är att en tillämpning av lagen i ett läge då östgränsen är stängd är att det vore en form av acceptans för att gränsen korsas olagligt.

Ett argument för gränssäkerhetslagen är att det i en sådan situation vore bättre att agera utifrån lagar stadgade för ändamålet. Ett motargument är att det redan finns lagar som gäller skyddet av vårt lands gränser.

Det bästa pragmatiska argumentet för gränssäkerhetslagens förlängning, som blir juridiskt mer problematisk för varje gång, är egentligen psykologisk. Denna psykologiska aspekt blir sedan lätt politisk. Vad jag menar är att en ändring i en säkerhetspolitisk fråga kan skapa stora frågetecken och en osäkerhet, ett tomrum som fientligt inställd makt kan försöka utnyttja.

Till ändringar som diskuteras hör också USA:s förhållande till Nato under Trumps ledning, men det är en diskussion jag nu inte ska gå in på.

En anledning till att jag skriver detta är att en del inom den politiska högern försöker göra detta till den stora säkerhetsfrågan på ett fullständigt populistiskt sätt.

Därtill finns det de som anser att det är hedervärt att försvara mänskliga rättigheter, men att säkerhet måste vägra tyngre. Detta synsätt missar poängen med att en respekt för mänskliga rättigheter, grundlagen, internationella avtal med mera utgör en säkerhetsstärkande faktor.

En fråga som har ställts och inte direkt besvarats tydligt är vilka alternativen vore gällande bekämpning av instrumentaliserad inresa (ett avskyvärt fenomen där människor i utsatt position blir lidande). Det här är egentligen inte komplicerat. Det första är att hålla östgränsen stängd och garantera att denna stängning förverkligas. Därtill kommer helheten med att söka alternativ på EU-nivå och stärka den parlamentariska kontrollen i nuvarande gränssäkerhetslag. EU-lagstiftningen är förstås inte ett alternativ som är tillgängligt här och nu.

Utifrån allt jag skrivit ovan är det säkert uppenbart hur ensidigt det blir att diskutera säkerhet utifrån endast en enda lag, hur betydelsefull den än kan vara (åt någondera hållet). Ibland talas det kort och gott om ”gränslagen”.

Låg profil

En anledning till att jag alltid har hållit låg profil i frågan om gränssäkerhetslagen är att ett fokus på den lagen ger en förenklad bild av säkerhetspolitiken. Det är en debatt som endast högerpopulioster gynnas av, varpå de försöker ta ut allt de kan av den. Därtill är en upprivande debatt precis vad en fientligt inställd makt önskar att vi ska ha.

Jag har full förståelse för att en fråga om stora principer samtidigt förtjänar en ordentlig debatt. Det hela är en svår balansgång eftersom läget är förjävligt av den enkla anledningen att det finns en makt som vill oss illa.

Då jag fick mejl med uppmaning om att gå ut och kalla gränssäkerhetslagen för fascistisk tänkte jag direkt att avsändaren hade en uppdragsgivare på andra sidan östgränsen. De vill att vi ska gräla och de vill kunna klandra väst för dubbelmoral. Vi ska istället hålla ihop – även då vi är oeniga i en del av säkerhetsfrågorna.

Ukrainas öde avgörande

Det mest avgörande för Finlands och Europas säkerhet just nu är enligt mig hur det går för Ukraina. Om Ryssland tar en del av Ukrainas territorium eller lyckas skada landets suveränitet på något annat sätt kan det bli början på en expansiv krigspolitik istället för ett fredligt slut.

Ukrainas öde påverkas av hur USA och EU-länder förhåller sig till stöd till Ukraina. Om högerpopulister får makten i centrala EU-länder finns det en stor risk för att stödet stryps och att en putinistisk inställning sprider sig. Detta gäller lyckligtvis inte i Finland, här har vi inte putinister i något riksdagsparti, men läget är tyvärr sämre på denna punkt i många andra europeiska länder.

Förutom det putinistiska inslaget i till exempel tyska AfD så handlar det om partier som utgör hot mot demokratiska institutioner och därmed mot säkerheten. Det här vill Sannfinländarna förstås inte tala om. De ligger gärna lågt om Trump just nu. De vet inte hur de ska vända sig då högerpopulisternas andliga ledare både har närmat sig Putin och förorsakat högre levnadskostnader i och med kriget mot Iran.

Med kriget har mycket förändrats i rapid takt. Då är det viktigt att vi aktar oss för fartblindhet och inte okritiskt säger ja till precis vad som helst som förknippas med ordet säkerhet. Vi får inte överge våra europeiska värderingar, vi får inte bli mer som de vi kämpar emot.

Just nu vill fem europeiska länder – inklusive Danmark – gå vidare med planer på att skicka asylsökande till Rwanda (fast de alltså inte är därifrån).

Samtidigt går vi mot en global uppvärmning på flera grader, vilket över tid är oförenligt med organiserade civilisationer. Detta är för mycket för att ta in för många. Samma politiker som ropar högst om säkerhet är ändå de som vill att vi alla ska ha en mindre ambitiös klimatpolitik.

Klimatförändringarna, kärnvapen och nu även möjligtvis artificiell intelligens är mänsklighetens största säkerhetsfrågor. Samtidigt har vi de vardagliga aspekterna som kommer som kommer så väl fram då vi förverkligar övergripande säkerhet. Hit hör trygghet och demokrati. Ur det perspektivet är det sorgligt att en del i säkerhetens namn använder hatprat och tar till en våldsretorik. Sådant utgör en säkerhetsrisk och leder in oss på en farlig väg. 30-talet får inte upprepa sig.

Då vi talar om säkerhet talar vi – eller borde vi tala – om en mängd nyanserade frågor som tar sin utgångspunkt i tanken om alla människors lika värde.

Johan Kvarnström
Riksdagsledamot (SDP)
Raseborg

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Demokraatti

päätoimittaja: Petri Korhonen
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

Demokraatti.fi

Tilaa Demokraatti

Demokraatti on politiikkaan, työelämään ja kulttuuriin erikoistunut aikakauslehti, joka on perustettu Työmies-nimellä vuonna 1895.

Kaikki ei ole sitä miltä näyttää.

Tilaa demokraatti →
2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE
KIRJAUDU