Kontakt

In memoriam: En statsman, vän och kamrat

17.05.2017

Mauno Koivisto (1923-2017).

Mauno Koivisto går till historien som den som befäste den parlamentariska demokratin i landet, skriver Ulf Sundqvist. 

 

Mauno Koivisto har gått ur tiden. Han levde ett långt och mångsidigt liv. Han växte upp i ett fattigt hem i Åbo, blev tidigt moderlös och fostrades av en djupt religiös far, snickaren Juho Koivisto.

Som tonåring blev han frivillig frontsoldat och deltog sedan i striderna i Ilomants som medlem av den legendariska Lauri Törnis fjärrpatrull.

Efter kriget började han studera, skrev studentexamen vid sidan av jobbet som stuvare och förman i Åbo hamn. Han började studera samhällsvetenskap och doktorerade vid Åbo Akademi år 1956 med en avhandling i sociologi rörande arbetsrelationerna i Åbo hamn.

Han gifte sig med Tellervo Kankaanranta år 1952 och dottern Assi föddes 1957.

Familjen Koivisto flyttade från Åbo till Helsingfors, då Mauno Koivisto blev direktör i Helsingfors Arbetarsparbank. Han nämner i sina egna betraktelser över sin ungdom, att han inte hade politiska ambitioner, men han deltog aktivt i debatten i SDP på 50- och 60-talet. Han samlade runt sig en grupp av yngre ekonomister, 0-gruppen, som gick i bräschen för förnyandet av socialdemokratin i takt med återuppbyggnadsarbetet efter kriget.

På 1960-talet hade Mauno Koivisto redan visat sitt intresse och kunnande för politik och ekonomi i så måtto, att hans karriär bar snabbt uppåt. Han blev utnämnd till finansminister i Rafael Paasios första regering efter riksdagsvalet år 1966 och statsminister åren 1968 – 1970.

Under samma period blev han först utnämnd till chefdirektör för andelsaffären Elanto, men innan han hann ta över sitt nya jobb efter Arbetarsparbanken blev han utnämnd till chefdirektör för Finlands Bank år 1968. År 1972 var han finansminister i Rafael Paasios minoritetsregering och sin andra statsministerperiod upplevde han åren 1979–82, då han sedan blev vald till Republikens President.

Mauno Koivisto var en mångsidig begåvning. Utöver sin yrkesroll som nationalekonom var han mycket språkkunnig. Han talade flytande svenska, engelska och tyska och lärde sig också ryska, som han praktiserade aktivt under sin politiska karriär.

Koivisto var tidigt medveten om behovet av att stabilisera och aktivera Finlands internationella ställning och pragmatiska utrikespolitik. I sitt tal till nationen med anledning av Koivistos frånfälle citerade president Sauli Niinistö Mauno Koivisto, som steg upp från skyttegraven då vapenstilleståndet utfärdades år 1944 och sade, att det måste finnas ett förnuftigare sätt att sköta relationerna mellan grannar än att kriga.

Det nordiska samarbetet låg Koivisto mycket varmt om hjärtat under hela hans karriär. Under hans första statsministerperiod förhandlade de nordiska länderna om bildandet av en tullunion, Nordek, som skulle ha fört den nordiska integrationen ett långt steg framåt utöver det som redan de facto var ganska unikt i världen med passfrihet och fri rörlighet som de starka symbolerna.

Men Nordek blev inte av. Dels hade bland annat redan Danmark förberett sig för medlemskap i EEC, och dels fick Mauno Koivisto finna sig i att han blev stoppad av president Urho Kekkonen och minister- och bankkollegan Ahti Karjalainen. Sovjetunionens negativa inställning till Nordek var ju känd, och president Kekkonen ville inte ta en konflikt med stormakten i öst gällande den nordiska tullunionen. Nordek var en traumatisk upplevelse för Mauno Koivisto, men han kom snabbt över besvikelsen många erfarenheter rikare. I de följande ronderna i den inrikespolitiska maktkampen hade han nytta av de lärdomar han då fick.

Det tog inte heller bara tre år innan Finland slöt frihandelsavtal med EG, också då i konflikt med den östra grannens uppfattning. Frihandelsavtalet, som förhandlades fram under Paasios socialdemokratiska minoritetsregering, och som fortsatte den utveckling som EFTA-avtalet redan hade öppnat, blev den väg som Finland valde i riktning mot den nordiska demokratiska välfärdsstat som Mauno Koivisto med sin livsgärning har byggt.

Mauno Koivisto blev statsminister igen år 1979 efter Kalevi Sorsa. Det går flera historier om hur det kom sig att valet föll på honom. Det var ju trots allt rätt allmänt känt, att Urho Kekkonen inte var överförtjust i tanken på Koivisto som statsminister. Eftersom jag var aktivt med och påverkade skeendena som partisekreterare i SDP kan jag dels bekräfta, att Mauno Koivisto nog var den som hade det starkaste stödet i partiet, och dels var det också nödvändigt att stärka Koivistos erfarenhetsbas i förhållande till riksdagen, med tanke på hans eventuella presidentvalskandidatur. Det var partiledningens strategi och den visade sig vara lyckad.

Att Koivistos statsministerperiod sedan avslutades med att han blev tillförordnad president då Urho Kekkonens hälsa bröts, var inte heller någon överraskning för dem som på nära håll kunde se hur läget förändrades under Mauno Koivistos statsministerperiod. Som handels- och industriminister i regeringen och som SDP:s förhandlare stod jag nära både presidenten och statsministern och såg vart det bar.

Det att centerledningen, inte minst utrikesminister Paavo Väyrynen och inrikesminister Eino Uusitalo febrilt försökte få regeringen fälld för att på det sättet hindra statsminister Koivisto att bli president, var ett trist kapitel i vår sentida historia. Försöket misslyckades, och Mauno Koivisto blev vald till president med  betryggande marginal.

Mauno Koivistos tolvåriga presidentperiod var en framgångsrik tid för Finland. Det har sagts, att Koivistos motto var stabilitet och demokrati. Han var en samhällsbyggare, som trodde på samarbete mellan de olika samhällskrafterna och han var mycket mån om att förstärka samhällets demokratiska grund. Trots att han ofta använde sig av uttrycket om ”bankmannens skadeskjutna själ”, för att beskriva cynismen i de nödvändiga ekonomiska besluten, var han en av dem som var arkitekterna till de reformer som vår nordiska välfärd idag kan vara så stolt över, allt från utbildningen till social- och hälsovården och den nordiska rättsstaten.

Mauno Koivisto går till historien som den som befäste den parlamentariska demokratin i landet. Finlands statsskick, som formades för 100 år sedan efter det första världskriget och de svåra åren efter inbördeskriget, präglades ju av en stark presidentmakt med vilken monarkin avvärjdes i början av vår självständighet. Mauno Koivisto tog tidigt som sin målsättning, att begränsa presidentens maktbefogenheter och förstärka parlamentarismen. Utvecklingen har sedermera befästs under hans efterträdares perioder.

Det har också upprepats många gånger om, att Mauno Koivistos stora insats var att förvalta Urho Kekkonens utrikespolitiska arv och samtidigt öppna Finland utåt till det som vi idag representerar. Det är fullkomligt riktigt. Hans gedigna kunskapsbas och hans tidiga erfarenheter gjorde honom bättre skickad än någon annan att lotsa Finland genom alla de förändringar som vår världsdel och vårt närområde har upplevt. Han blev en synlig och pålitlig internationell ledare, vilket kanske bäst symboliserades av de toppmöten mellan USA och Sovjetunionen, som ägde rum i Finland under Koivistos tid.

Och som redan nämndes ovan var hans band till Norden och de nordiska kollegerna mycket nära och förtroendefulla. Mauno Koivisto var också en förkämpe för svenskans ställning i Finland och för minoriteternas rättigheter.

Vi sörjer Mauno Koivisto, statsmannen och vännen, och våra tankar går till Tellervo, hans livskamrat, som stod honom så nära, samt till dottern Assi med familj.

 

Ulf Sundqvist

Den 17 maj 2017

4 Responses to In memoriam: En statsman, vän och kamrat

  1. Steven Frostdahl 17.5.2017 at 12:59 #

    En utmärkt nekrolog! Tack

    • Ulf Sundqvist 17.5.2017 at 23:42 #

      Tack
      Uffe

  2. Mats Nyby 17.5.2017 at 13:07 #

    En utomordentligt välskriven nekrolog Uffe.

  3. Ulf Sundqvist 17.5.2017 at 23:43 #

    Tack Mats,
    Uffe

Kommentera