Regeringen kommer inte med mycket till undsättning och det som görs finansieras på ett problematiskt sätt.

Efter många veckors väntan kom slutligen beskedet om ett paket på 60 miljoner euro. Ett märkligt sådant.

Det givna och förståeliga elementet är ett direkt stöd till transportbranschen och jordbruket, även om det inte är helt klart hur det här stödet på 30 miljoner ska förverkligas och fördelas mellan de två sektorerna. Transportbranschen både tackar och konstaterar att paketet är otillräckligt. I en tid då våra transportbolag hotas av konkurs samtidigt som alternativen till diesel inom just tung trafik är rätt så omogna behövs givetvis ett stöd (alternativet är att köror görs av utländska bolag med äldre bilpark med högre utsläpp och mindre skatteintäkter till Finland). I sinom tid kommer en så kallad yrkesdiesel, men den lär sammanfalla med prishöjningar som följer ändringar i utsläppshandeln och egentligen hålla trycket rätt så oförändrat. Jordbrukets utmaningar är likaså reella då flera saker blivit dyrare, det handlar om mer än bara bränsle.

Det mer konstiga i paketet är en sänkning av fordonsskatten på ytterligare 20 miljoner euro. På sistone har det diskuterats en hel del om att trafikens skatteintäkter minskar markant, vilket blir allt mer ekonomiskt ohållbart år för år. I det sammanhanget blir denna sänkning märklig, speciellt då den inte nu hjälper människor i vardagen. Det handlar inte om många euros skillnad för de berörda och den skillnaden märks först i en räkning som kommer någon gång i framtiden.

Den tredje biten gäller avdrag för arbetsresor och kostar 10 miljoner euro. Det räcker till att höja den övre gränsen för avdrag för arbetsresor från 7000 euro till 7800 euro. Det är i underkant.

Regeringen Marin höjde vid energikrisen år 2022 denna gräns till 8 400 euro. Dessutom ändrade regeringen Marin på distributionsskyldigheten, eller reduktionsplikten som den också kallas. Det paketet innehöll ytterligare stöd, men likväl tyckte dåvarande opposition att det var otillräckligt. De försökte till och med fälla regeringen för att bränslet var för dyrt, en tid då det var billigare än idag.

Sänkningen av reduktionsplikten kan ha varit ett misstag, det bör medges. För dels kan investeringar i anknytning till biobränsle ha hämmats och dels innebar det ett större beroende av fossila bränslen. Lyckligtvis gjorde regeringen Marin mycket annat för en omställning. Men poängen alltså: regeringen Orpo gör nu väldigt lite, konstigt lite, på gott och ont.

De som vill se lägre priser vid pump är missnöjda. Och de som vill se en snabbare omställning är missnöjda. Regeringen finansierar nämligen en stor del av paketet, hela 40 miljoner euro, med pengar som var avsedda för en av regeringens få klimatsatsningar (tekniska kolsänkor). Sedan blir det på alla sätt ovettigt att regeringen tar de resterande 20 miljoner från vägunderhållet som redan från tidigare hade för lite resurser.

Krishantering av detta slag är otacksamt och det finns egentligen bara dåliga alternativ. Stor hjälp med sänkt pris vid pump hade dels blivit väldigt dyrt, dels gjort oss mer beroende av fossila bränslen. Å andra sidan är det så, att företag inte har råd att investera i en omställning om de har det för kämpigt, och människor blir mer arga på prat om grön omställning och känner att de inte tas med i den om deras vardagsekonomi är för dålig. Detta missnöje rider sedan högerpopulister på. Det ironiska i sammanhanget är att det är högerpopulisternas stora ledare Trump som nu är en starkt bidragande orsak till att bränslepriserna har stigit så mycket.

Få modeller för ett räddningspaket skulle föranleda stor tacksamhet från flera håll. Och det ekonomiska svängrummet är verkligen begränsat. Men vi hade kunnat vara bättre förberedda. I samband med energikrisen 2022 startade regeringen Marin en beredning av en modell med riktade stöd. Tanken var att vi vid nästa energikris skulle ha ett mer passande verktyg redo, en modell för att hjälpa de som verkligen behöver stöd mest. Dessvärre lade den nuvarande regeringen ner den utredning och saknade således nu ett effektivt alternativ.

SDP hade önskat bättre avdrag för arbetsresor än detta, samt en bredare palett som hade handlat om mer än bensin. Då folk har det kämpigt i vardagen hade vi kunnat införa skyddsbeloppen igen, vi hade kunnat sänka vårdavgifter, vi hade kunnat utveckla hushållsavdraget med mera. Vi hade helt enkelt behövt en politik som minskat fattigdomen istället för att öka den. Vi hade behövt mycket lägre arbetslöshet.

Överlag borde varje krishanteringsåtgärd ha förknippats med åtgärder för att också påskynda övergången som ska göra oss oberoende av fossila bränslen. Vi vill inte ha ett system där vardagen blir för dyr för många finländare då en Putin väljer att attackera Ukraina, eller en Trump får för sig att attackera Iran. Det finns förutom miljö- och klimatskäl alltså en helt pragmatisk motivering till att ställa om snabbare. Det handlar om mer byggande av laddningsinfrastruktur och elektrifering av bilparken, inklusive tyngre transporter, men också om biogas och varför inte etanol i större utsträckning.

En sak som har lyst med sin frånvaro i debatten är nya satsningar på kollektivtrafik. Givetvis bör de som är beroende av bil på landsbygden och som har det ekonomiskt svårt få hjälp, just därför hade riktade stöd behövts, men i ett läge med skenande bränslepriser är det extra viktigt att satsa mer på nya turer av kollektivtrafik av olika slag och göra den billigare och till ett reellt alternativ för flera. Det hade inte blivit möjligt för alla, men för en del.

Det här ”bensinpaketet” visar också hur uselt regeringen fungerar då regeringspartiet Sannfinländarna kritiserar sin egen regerings förslag trots att de gett grönt ljus. De försöker verkligen äta kakan och ha den kvar.

Det allra konstigaste i hela den här historien var ändå SFP:s förslag om att halvera momsen på bensin, ett inlägg som partiet senare tog bort från sociala medier. Det förslaget hade kostat 700 miljoner euro och var inte genomförbart då det hade stridit mot EU-lagstiftning. Där och då verkade partiet ha blivit till och med mer bensinpopulistiskt än Sannfinländarna. Man blir som man umgås?

Hur Finland hade haft råd med 700 miljoner euro för den omöjliga skattesänkningen, men nu satsar bara 60 miljoner på detta paket är ett stort frågetecken. Det där med ekonomiskt ansvar och ”skuldbroms” verkar vara viktigt bara varannan dag för högerpartierna. Varannan dag går det att sänka samfundsskatten för 800 miljoner euro och föreslå ogenomförbara bensinskattesänkningar på 700 miljoner euro. Men ingen dag i veckan går det att hitta 80 miljoner för att stoppa de nya nedskärningarna från tredje sektorn.

Vad hade behövts? Ett bättre och bredare paket, klokare finansierat, beredning av riktade åtgärder och starkare fokus på en omställning så att vi står bättre rustade vid nästa motsvarande kris. För sådana kommer garanterat.

Regeringen levererar verkligen inte. Det såg vi också i frågan om Ålands självstyrelselag. Lyckligtvis är det bara ungefär ett halvår kvar till riksdagsvalet.

Johan Kvarnström
Riksdagsledamot (SDP)
Raseborg