Kära vänner,

stort tack för inbjudan. Det är ett nöje att vara med er alla i dag. Ibland har jag en känsla av hopplöshet, men att samlas med kamrater hjälper varje gång.

Jag vill börja med en tanke som på engelska kallas shifting baseline.

Under sommaren läste jag Jenni Räinäs bok Veden ajat. Hon skriver om Kuivajoki från sin barndom. Hennes pappa hade berättat om en älv där vattnet en gång var så klart att man kunde se botten. Under Räinäs egen barndom var samma älv redan brun och full av skum.

Lite senare berättade en vän om laxarna som inte längre vandrade upp i älvarna som förr. Och när jag i juli stod på bryggan vid vår sommarstuga tillsammans med min mamma och mormor, kunde ingen av oss minnas att vattennivån någonsin hade varit så låg.

Allt detta har något gemensamt.

Shifting baseline betyder att varje generation lär sig att se den värld den växer upp i som normal. Man kan inte sakna en skog som höggs ner innan man föddes. Och man kan inte längta efter en klar älv om man alltid har sett den som brun.

Naturen en viktig del av vår identitet, men också nödvändig för arbete, inkomster och framtida möjligheter.

Att få naturens behov och andra behov att fungera tillsammans är en stor fråga.

Just nu diskuterar vi till exempel gruvprojektet på det skyddade Viiankiaapa-området i Lappland och datacentrens stora elförbrukning. Sådana utmaningar kommer inte att bli mindre i framtiden – tvärtom.

Men shifting baseline-fenomenet gäller inte bara miljön utan hela samhället.

Under Orpos regeringstid har många snabbt accepterat hur länge man måste vänta på att få träffa en läkare. Att hur många människor mår dåligt eller saknar bostad. Hur många barnfamiljer lever i fattigdom eller hur några rättigheter finns ju på papper, men fungerar inte i vardagen – språkliga rättigheterna är ett tydligt exempel.

Det vi ser som normalt kan förändras till det sämre. Men politikens stora möjlighet är att förändra utvecklingen också i den andra riktningen.

Tänk tillbaka på år 2006. Tarja Halonen valdes till sin andra period som president, Lordi vann Eurovision och Nokia var en symbol för Finlands framgång.

Tio år senare valdes Donald Trump för första gången till USA:s president och Storbritannien röstade för Brexit.

Och nu lever vi år 2026. Det pågår krig i Europa och Mellanöstern. Finland har den högsta arbetslösheten i EU. Rasism och en allt hårdare politisk retorik har blivit mer normaliserade.

Sannfinländarnas stöd ökar varje gång när de sprider hat mot invandrare, minoriteter, oss socialdemokrater eller civilsamhällets organisationer. Men vad sorgligast, andra regeringspartier som SFP och Samlingspartiet är så svaga att de gör ingenting för att sätta stopp för utvecklingen.

Men lika snabbt som 2016 blev historia kommer 2036 att vara här.

Sedan kommer människor också att se tillbaka på år 2026. Kommer de att säga att vi nöjde oss med det vi hade? Eller att vi förstod vårt ansvar och vågade höja nivån för vad människor kan förvänta sig av samhället?

År 2036 borde vi ha en klimatneutral välfärdsstat 2.0, där hemlösheten är borta och människor får vård inom högst två veckor. Ett land där utbildningsnivån stiger, produktiviteten är hög och alla har möjlighet till ett gott liv, oberoende av postnummer eller språk.

Vi har tio år – men bara två regeringsperioder. Därför kan SDP:s uppgift inte bara vara att rätta till den nuvarande regeringen Orpos misstag.

Vi har goda förutsättningar att återigen ta ansvar för Finlands framtid.

Vi har också en möjlighet att efter flera årtionden ha socialdemokratiska statsministrar i alla nordiska länder samtidigt – om Sverige lyckas bilda en regering och om vi vinner valet tydligt här i Finland.

Det skulle stärka vårt samarbete inom bland annat utbildning och forskning. Och när de nordiska länderna talar med en gemensam röst, har vi också större tyngd i EU och Nato.

För oss socialdemokrater handlar det nordiska samarbetet naturligtvis också om kultur, identitet och språkliga rättigheter.

Men vad krävs för att vinna riksdagsvalet? För att säkra ännu starkare socialdemokrati i Norden?

Jag tror att just nu en sak som finländarna behöver mest, är hopp.

Därför räcker det inte att bara tala om skuldbromsen och ekonomin. Om vi fokuserar om hur mycket Finland ska spara, kommer människor till slut att fråga oss: Vad blir egentligen annorlunda om vi röstar på er? Vad förändras i min vardag?

SDP kan inte heller kopiera högerns budskap eller acceptera deras sätt att beskriva samhällets problem.

Istället behöver vi en tydlig, egen vision. Vi måste påpeka att en stark ekonomi är för oss inte ett mål i sig, utan ett sätt att skapa ett bättre och mer rättvist samhälle.

Finland behöver tillväxt. Men tillväxt skapas inte bara genom skattesänkningar. Den byggs genom utbildning, kompetens, välfärd och ett arbetsliv där människor orkar.

Därför tycker jag att före kommande val kunde vi samla vårt alternativ kring tre stora mål.

För det första: vid sidan av skuldbromsen behöver vi en broms mot ojämlikheten. Vårt alternativ måste minska fattigdomen bland barnfamiljer.

För det andra behöver vi en klimat- och naturpolitik som blickar framåt, inte bakåt. Den gröna omställningen handlar också om arbetsplatser, innovationer, konkurrenskraft och säkerhet. Vi vill inte göra Finland eller Europa beroende av fossil energi och auktoritära stater.

För det tredje måste SDP:s alternativ skapa ett bättre arbetsliv.

Det finns ett stort behov för att tala mer om hur människor har det på jobbet. Alltför många är trötta och stressade eller arbetar deltid trots att de skulle vilja arbeta mer. Vi borde bygga ett arbetsliv där människor orkar, där det lönar sig att arbeta och där arbete och familjeliv går att kombinera.

Kära vänner,

det här var förstås bara tre exempel. Men min poäng är enkel: låt oss tala mer om vad vi vill göra och bygga – inte om vad vi vill stoppa eller spara.

Vi ska visa att det finns ett rättvisare alternativ, som stärker ekonomin och minskar ojämlikheten. Som skapar jobb och tillväxt, men också trygghet. Och som bygger ett Finland där välfärden fungerar – på både finska och svenska.

Det är vårt jobb nu. Med de här tankarna går vi mot våren, mot en socialdemokratisk valseger och mot ett rättvisare Finland.

Och mot den 18 april, då vi tillsammans kan börja ändra Finlands riktning.

Tack.