Som upplägget hittills sett ut är såväl sittande av Sverigedemokraterna dominerade, borgerliga Tidöblock men också den rödgröna oppositionen med Socialdemokraterna i spetsen åtminstone eniga om det. Nämligen att det under de senaste åren blivit för dyrt – under Ulf Kristerssons styre – att vara svensk och nu är det dags att göra något åt den saken.

Och för sittande regering i stort opinionsunderläge har man nu med lånade pengar redan sänkt bensinskatten, hjälpt till att betala elräkningen, tillfälligt sänkt matmomsen och kapat priset på buss- och tunnelbanekortet. Utan att det hjälpt särskilt mycket. Och även dragit på sig ekonomkritik från finanspolitiska rådet och andra för att åtgärderna är för generella och borde vara mer riktade där de ger mest effekt.

De biter för dåligt på konjunkturen och hushållen fortsätter hålla hårt i sina plånböcker.

Så i valrörelsen nu har det lovats sänkta skatter för barnfamiljer, höjt barnbidrag, höjt bostadsbidrag, höjt studiebidrag, avgiftsfri tandvård, gratis förskola, avskaffad elskatt och reavinstskatt, billigare kollektivtrafik, slopad karensdag, frysta hyror, höjda pensioner med mera.

Så nu ska de svenska väljarnas plånböcker fyllas på rejält. Låter väl bra, eller…?

Men samtidigt pratas det mycket mindre om det stora behovet av investeringar – i nya och bättre underhållna järnvägar, upprustade vatten- och avloppsnät, robustare elnät och utbyggda arbetsmarknads- och yrkesutbildningar. Och om hur vi ska få de rekordmånga 500 000 arbetslösa personer i jobb igen. Något som verkligen skulle fylla deras plånböcker ordentligt.

Något som t.ex. statsminister Ulf Kristersson, M, just aldrig nämner i sina tal. Varken i sitt senaste sommartal häromdagen i sin hemkommun Strängnäs eller mest mumlar om när han utfrågades i SVT:s partiledarutfrågning.

Den utfrågningen klarade det hale statsministern bara halvbra. Bitvis var det skakigt. Trots utfrågarna igen – precis som när slipade SD-ledaren Jimmie Åkesson tidigare utfrågades – var för dåliga med just uppföljande frågor. Mest svammelprat hade Ulf Kristersson om arbetslösheten och hur Tidö misslyckats där helt!

Trots att det nu är 100 000 fler arbetslösa än när han tillträdde som statsminister.

Detta slöseri med människors vilja och lust att bidra är ett växande samhällsproblem väljer han gärna att förbigå med tystnad. Möjligen mumla lite om när han då tvingas av andra att kommentera detta misslyckande.

Och denna växande skara arbetslösa har regeringen därtill valt att ytterligare straffa.

När SD och Tidöregeringen gjorde om a-kassan hösten 2025 såg man också till att sänka ersättningen efter 100 dagar och än mer efter 200 dagar. Och studier visar att den arbetslöse hamnar under fattigdomsgränsen i Sverige redan den första månaden som arbetslös. Det är ovärdigt ett välfärdssamhälle som Sverige. Då fungerar inte a-kassan längre som försäkring vid omställning i väntan på nytt jobb.

När grundproblemet ju är misslyckad politik, fler i massarbetslöshet, helt otillräckliga satsningar på arbetsmarknads- och bristyrkesutbilningar, kompetensutveckling, för få subventionerade anställningar, arbetsplatsanknuten språkutbildning och bättre matchning på arbetsmarknaden. Och efterfrågan, en ekonomi som går ännu trögare än den borde när hundratusentals människor tvingas dra åt svångremmen och stanna i arbetslöshet allt längre.

Visst borde det här vara en central valfråga!? Men hittills så icke.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare, återkommande krönikör