Efter en fartfylld dag är det äntligen kväll. Barnen sover och jag slår mig ner i soffan. Min vana trogen tar jag fram min smarta lilla telefon och klickar in mig på de lockande sociala kanalerna. Bilder och videon på katter, barn och olika DIY (“do it yourself”, dvs “gör det själv” ) tips dyker upp på skärmen. I flödet dyker det också upp bilder och videon där både bekanta och obekanta människor visar bilder från sin senaste solsemester, sin sprillans nya bil eller de senaste klädesplaggen från någon klädfirmas nya kollektion. Tidigare hade jag blivit lite avundsjuk. Nuförtiden har dock något hänt inom mig. Istället för att känna avundsjuka har jag börjat känna mig uppgiven. För vem i dagens värld vill egentligen flyga världen runt och köpa nya plagg på naturens – och mänsklighetens – bekostnad?

Jag ska erkänna, jag har varit en storkonsument hos företag vars verksamhet och klädproduktion är väldigt problematiska ur ett etiskt och hållbarhetsmässigt perspektiv. Min garderob svämmar fortfarande över på grund av mina många – MÅNGA – onödiga inköp. Trots att detta onödiga shoppande lugnats ner betydligt, så lockar det fortfarande att shoppa. Nuförtiden har den exalterade känslan jag brukade fyllas av då jag såg en ny klädkollektion fått sällskap. Istället för total lycka så känner jag mig väldigt trött, trött på att leva i dagens slit och släng kultur. Skulle det vara kul att äga den nya vackra koftan? Absolut! Men vill jag ha ett plagg tillverkat i 100% plast som blöder mikroplaster och som till slut behöver slängas och då antagligen hamnar på ett klädberg någonstans i utvecklingsländerna och bidrar till ett växande miljö- och humanitärt problem? Nej, verkligen inte!

Ett lågt brummande hörs då jag vrider om nyckeln till min skruttiga Toyota Corolla. Den har över 20 år på nacken och har startat i alla väder utan att gnälla. Tanken på att byta bil har trots det slagit mig många gånger. För visst skulle det kännas härligt med en bil med nya fräscha säten och som är lite tystare då den susar omkring på vägarna och vars lack inte är både bucklig och rispig. Ibland tittar jag runt på bilsidor på nätet för att se om jag kunde hitta någon ny pärla. Men varje gång slutar det med att jag inser hur onödigt det är. Kanske borde jag istället för att skaffa en ny bil börja använda min cykel mer aktivt. Det skulle ju spara på både miljö och plånbok, samtidigt som det vore bra för kroppen. Ja, egentligen är en sprillans ny bil inget att skryta med i dagens läge. I mina ögon har det snarare gått från statussymbol till en symbol för ignorans och ett levnadssätt jag jobbar på att gå vidare från.

Trots att samvetet och min moraliska kompass visar vilken väg jag borde gå, är drömmen om en ny bil något som hänger kvar. Kanske för att min pappa var bilmekaniker och för att jag växt upp med att nya saker är ett bevis på att man har det bra ställt. Något som visar att “man är någon”, vad nu det egentligen betyder. Samma sak gäller utlandsresor, speciellt om resmålet är en exotisk och solig plats. Som barn reste vi aldrig längre än att vi tog “Sverigebåten” över till Stockholm. Det var inte förrän jag var 20 år som jag fick uppleva känslan av att sitta i ett flygplan högt ovanför marken för första gången. Den känslan kom att bli något av det bästa jag vet. I luften känner jag mig trygg och glädjefylld. Att planet dessutom tar mig till en ny destination att upptäcka, gör upplevelsen än mer otrolig. Mitt hjärta skuttar till lite då jag tänker på det, samtidigt som en viss ångest får det att tappa balansen och lägga sig i halsgropen. Med tanke på den växande klimatkrisen och flygelns klimatpåverkan har nöjesresorna jag unnat mig börjat kännas som stora tunga moln. Är detta något jag vill bära på mitt samvete? Absolut inte! Kan jag göra något annat och reda på ett vis som är mindre skadligt istället? Absolut!

Jag är den första att erkänna att det är svårt att ändra sitt sätt att leva, speciellt då man inte ser de positiva effekterna i det egna livet. Samtidigt är det på tiden att var och en av oss försöker tänka utanför vår egen bubbla innan den spräcks. Att värna om vår planet är allas vårt ansvar. För den pågående klimat- och miljökrisen har vi alla bidragit till, vare sig vi vill erkänna det eller inte.