Klasskompisarna fnittrar till. Antagligen ser du för ditt inre ett skepp som guppar över havet med apor hängandes i masterna samtidigt, som de förvirrat blinkar till och ger ifrån sig ett frågande “uhuh-ahah”.

“Ett skepp kommer lastat” fortsätter tills vi gått igenom alfabetets alla bokstäver. Det blir många skratt och knasiga bildscenarion i huvudet på oss fantasifulla barn. Det finns många variationer av leken, men konceptet är enkelt: en person säger “ett skepp kommer lastat” varpå en annan svarar med vilken last i enlighet med ett bestämt tema. I vårt fall hade vi valt alfabetet. En rolig och enkel lek för både barn och vuxna. Roligast blir det om lasten är något snudd på absurt, som till exempel månar, påskhäxor eller sjöhästar. I fantasin kan allt hända och kännas skojigt, och tur är väl det. För vad vuxenlivets skepp kommer med för laster, är inte alltid något att skratta åt.

Den senaste tiden kan man knappt öppna en tidning, kolla sociala medier eller slå på nyheterna på tv utan att mötas av något skrämmande och oroväckande som händer i världen. Krig, klimatpåverkan, djurplågeri, våldtäkter, mord, inbesparingar, uppsägningar, en arbetsmarknad i kris med mera. Utöver dessa saker har man ju de vardagliga sakerna man behöver ha kontroll över och som i många fall innefattar pengar. Den onda oros-cirkeln tar därför lätt fart och jag blir inte längre förvånad över den ondska som finns i världen. Min vilda fantasi som tidigare brukade ta mig till platser av hopp och förväntan, har nu börjat visa mig allt mer skrämmande syner. Trots att Finland på många sätt är en trygg plats, så har allt det som händer i världen fått en att börja undra: när kommer vår bubbla att spricka?

Som mamma till två döttrar känns det jobbigt att tänka på alla de faror som lurar i skuggorna. Helst av allt vill jag hålla dem under mina vingar och skydda dem från allt ont. Men en dag kommer jag behöva släppa kontrollen över rodret och låta dem navigera skeppet på egen hand. Hur skrämmande det än må vara så är väl det här som det föräldraskapet handlar om i slutändan: att lita både på sin egen och sina barns förmåga att styra livet i rätt riktning för alla inblandade.

De dagar som oron finns där som ett tungt täcke, finns det trots allt något som ger mig hopp, hopp om att mänskligheten trots alla mörka moln går en ljus framtid till mötes. För när jag tittar in i mina barns glittrande ögon, ser jag ett ljus som lyser upp allt det mörka runt omkring mig. Barnen är ljuset jag vill följa i mörkret. För trots att det sker saker i världen just nu som känns både overkliga och vidriga, så är barnen det ondskefullas motsats. De ser världen med oförstörda ögon och en klarhet som för oss vuxna ofta har suddats av alla de laster vi bär och oroar oss för att någon gång behöva bära. Men är det verkligen då vi vill ha det?

Kanske borde vuxna ibland ta ett steg tillbaka och lära oss något av barnen. Kanske borde vi, som de, lasta våra skepp lite lättare, lite roligare. Personligen har jag svårt för att slappna av i vardagen och jag oroar mig för både det ena och det andra, oro som i de flesta fall är obefogad. Visst finns det också saker som man borde känna oro inför, men att gå omkring och fundera på de sakerna hela tiden kommer inte att göra något gott med sig. Från och med nu kommer jag helt enkelt försöka att “avlasta” mitt skepp på de saker som tynger mig, och istället varje dag se till att fylla det med något roligt. Kanske danslektioner eller skrattande vänner. Eller varför inte rosa marshmallows – min dotters favorit.

Så vad kommer ditt skepp lastat med denna vecka?