• Arbetarbladet
• 02.06.2017
• 7:00
• (Päivitetty: 09.08. 16:09)

Jag märkte exempelvis att det inte är så vanligt att äga en segelbåt, skriver Ursula Korpijärvi i en kolumn om att utforska det finlandssvenska. 

Jag är inte finlandssvensk. Åtminstone inte om man definierar finlandssvensk som en finländsk medborgare som har svenska som modersmål. Mitt hem är nämligen enspråkigt finskt och från dagis till gymnasiet fick jag all undervisning på finska. Jag har alltid varit något av en språkmänniska, men kommer inte exakt ihåg när jag blev intresserad av det svenska språket, antagligen skedde det någon gång under lågstadietiden. Det krävdes hårt jobb och mycket motivation att lära sig en god svenska, men jag lyckades och efter gymnasiet hittade jag mig plötsligt på handelshögskolan vid Åbo Akademi.

Finskspråkiga lär ofta ha stereotypier om finlandssvenskar och jag kan inte förneka att jag också hade vissa stereotypier före jag började studera på svenska. Dock var dessa stereotypier inte negativa, utan jag tänkte mer som att finlandssvenskar brukar vara glada, segla och sjunga snapsvisor. Förutom att plugga ekonomins grunder under mina första år på Åbo Akademi lärde jag mig också vilka av mina antaganden om finlandssvenskar som stämde respektive vilka som inte gjorde det.

Jag märkte exempelvis att det inte är så vanligt att äga en segelbåt och att snapsvisor för det mesta sjungs på sitzar. Alla finlandssvenskar har inte heller studerat på Hanken (fast det också finns många som gjort det). Inte heller känner precis alla varandra, men visst är finlandssvenska kretsar – helt naturligt – mindre så att säga. Helsingforsbo som jag är så trodde jag länge att nästan alla finlandssvenskar skulle vara helt tvåspråkiga och det var intressant att märka att exempelvis på många håll i Österbotten är fallet inte så.

Före jag började ”försvenska” mig brukade jag även tänka att finlandssvenskar skulle vara lyckligare än den finskspråkiga befolkningen. Men jag måste konstatera att jag inte har märkt att detta skulle stämma helt och hållet. Man har tvärtom på sistone sett flera inlägg i samhällsdebatten där människor är oroliga över svenskans ställning. Exempelvis debatten om Vasa Centralsjukhus engagerar och oroar. På något sätt påminner stämningen i diskussionen mig om det vemod som råder i många av Kjell Westös böcker eller i Lars Sunds Natten är ännu ung.

Själv tycker jag att läget inte är lika hopplöst. Jo, det kunde vara bättre och jag påstår inte att oron är helt obefogad. Men ändå måste man komma ihåg att svenskans ställning är tryggad i grundlagen och att Svenskfinland har sina starka försvarare. Och ifall man hela tiden förväntar sig det värsta, så kan det lätt hända att saker och ting börjar likna en självförverkligande profetia. Dock tycker jag att det är viktigt att diskutera hur Svenskfinland kan utvecklas och hur det kommer att se ut i framtiden.

Jag är kanske inte finlandssvensk, men däremot brukar jag kalla mig ”wannabe-finlandssvensk”. Med detta menar jag inte att jag skulle vara oäkta utan mer att jag wanna be en del av Svenskfinland. Jag tycker att den svenskspråkiga kulturen och Svenskfinland absolut är någonting som man ska värna om och det vill jag jobba för!

Ursula Korpijärvi

Styrelsemedlem i Finlands svenska unga socialdemokrater (FSUD)