MENY

Stridsskrift om ”klassväldets vakthundar”

Massmedierna ska vara den tredje, ibland även kallad den fjärde, statsmakten som objektivt granskar regeringen som är den första statsmakten och riksdagen som är den andra statsmakten. Så ser det i alla fall ut i teorin.

Men hur är det i praktiken då samarbetsförhandlingar – vilket förskönande ord för en rå och brutal verklighet – präglar journalisternas vardag som förmörkas av oron för den egna arbetsplatsen och framtiden?

För länge sedan var det en norsk facklig redaktörskollega som konstaterade: ”Vi journalister klarar oss alltid”. Men det var då det. Nu är det andra realiteter som gäller.

I något som närmast påminner om en stridsskrift tar två finskspråkiga journalister vid namn Emilia Kukkala och Pontus Purokuru upp den finländska journalistikens kris.

För kris kan man verkligen tala om. Purokuru har tidigare jobbat vid Kansan Uutiset, numera en veckotidning, som representerar Vänsterförbundet och Kukkalas feministiska engagemang är inte att ta miste på. Också hon har medarbetat i Kansan Uutiset.

De båda författarna har alltså en stadig politisk förankring i en rödgrön åskådning. Inte att undra på att det verk de nyligen utgett redan i boktiteln kallar journalisterna ”klassväldets vakthundar” med en underrubrik som som berättar ”hur de finländska journalisterna hjälper eliten att förbli en elit”. Det rör sig således om tungt artilleri för att skjuta vanföreställningarna om journalisternas påstådda obundenhet i sank.

Och en dyster läsning erbjuder boken minsann. Utgångspunkten för resonemanget är en undersökning vars resultat våren 2015 publicerades i tidskriften Media & viestintä. Där framgick det att tidningspressen i Finland på ett ensidigt sätt behandlat den ekonomiska krisen närmast ur elitens synvinkel.

Journalisternas källor var främst beslutsfattarna och deras lydiga ekonomister. Några alternativ presenterades inte.

De båda författarna fortsätter med att ösa på: ”Redaktörerna släpper fram dem som har förmögenhet och inflytande”. Och mera i samma tonfall: ”Tidningarna skriver om hur välavlönade människor gör porträtt på 600 euro av sina nyfödda, låter bygga en bubbelpool och en konditionssal i sina egnahemshus eller besöker de mest trendiga ”frukostbarerna” i Helsingfors”.

För den som varit länge med känns texten nästan som ett välbehövligt återfall i det kokande och jäsande sextiotalets samhällskritik. En epok då allt skulle ifrågasättas. Och en uppfriskande tid alla överdrifter till trots.

Det är inte frågan om att bokens författare inte skulle vara inne på rätt spår när de anser att journalisterna ännu inte återhämtat sig från den maktkris som alla bloggar och sociala medier inneburit.

En kritisk läsare undrar om journalisterna, speciellt inom de stora medierna, upplevt någon form av domänförlust när de en gång i tiderna hörde till dem som kunde diktera dagordningen för vad som diskuterades.

Nu har det maktmonopolet brutits av otaliga nättidningar och kanaler som Facebook och Twitter. Kukkala och Purokuru kunde bra ha vidareutvecklat resonemanget på den punkten.

En viktig fråga som de tar upp gäller journalisternas relationer till makthavarna. Till journalistrollen hör skapandet av kontakter till och ett umgänge med dem som har makt. Men hur ska man vara jämställd med maktens män som försöker behärska journalisterna och som förväntar sig underdånighet av dem?

Ändå är och förblir det ett faktum, vilket också Kukkala och Purokuru medger, att få andra yrkesgrupper, vissa eliter undantaget, har lika stor makt i samhället som just journalisterna. Bokens författare sätter onekligen fingret på en öm punkt när de ironiserar över hur vissa journalister ibland ska avstå från sina trots allt privilegierade positioner för att umgås med ”vanligt folk”.

Att resa bortom det invanda kan betyda en resa till förslagsvis närmaste förort. Som ett typexempel nämner de hur en journalist vid Helsingin Sanomat sommaren 2014 skrev om förortsstadsdelen Nordsjö i östra Helsingfors. Resultatet var en artikel där livet i Nordsjö beskrevs i närmast exotiska termer.

I Nordsjö är rökning på modet och köttförsäljaren tillverkar själv sin korv. Kukkala och Purokuru menar att exemplet är typiskt för nutida förortsjournalistik: journalisten kommer utifrån området, läsarna förmodas vara någon annan än invånarna i förorten och så försöker man uttryckligen föra fram det pittoreska.

Vid bokens publikationstillfälle medgav Purokuru själv att han visserligen skrivit om fattigdom. Men att han dock inte skriver för de fattiga. Där har vi dilemmat.

I slutet av boken finns inlägg av representanter för anarkister, feminister samt den antiauktoritära rörelsen. Medierna kommer alltid att stöda det rådande systemet är en pessimistisk slutsats.

Samtidigt hoppas Kukkala och Purokuru på att journalistiken skall bidra till att skapa ett bättre samhälle istället för att enbart återspegla och klamra sig fast vid de rådande maktförhållandena.

Efter att ha läst denna bok frågar man sig om läget verkligen är så dystert som författarna anser. Faktum är att vi i Finland ändå har en uppsjö av tidningar som skriver om annat än bubbelpoolar och exotism.

Man behöver bara tänka på fackföreningspressen eller de ideella organisationernas tidskrifter. De livsöden som där skildras ligger ofta långt från maktens centrum när de handlar om arbetslöshet, social utslagning och stor nöd. Den aspekten hade också varit värd att beakta.

Henrik Helenius

Emilia Kukkala & Pontus Purokuru: Luokkavallan vahtikoirat – Miten suomalaiset toimittajat auttavat eliiittiä pysymään eliittinä. Into Kustannus Oy, 2016, 269 S.

 

 

 

 

ÄMNESORD

Bärlund vill ge miljön en ny chans med kommande självbiografi

Kuva: Johan Kvarnström
Kaj Bärlund utanför SDP:s partikansli i Hagnäs (Arkivbild).

 

Få personer har en så lång erfarenhet av och expertis om miljöfrågor som den tidigare Borgåpolitikern Kaj Bärlund. Då han i höst publicerar sin självbiografi vill han både berätta frågans moderna historia i Finland, väcka debatt och teckna ett personligt porträtt av ett liv i offentligheten.

Lue lisää

FSD-mandatet räddat – Kvarnström ersätter Feldt-Ranta

Efter en närmast sanslös dramatik som varade in på måndagen stod det slutligen klart: FSD-mandatet i Nyland är räddat. Johan Kvarnström samlade totalt 4215 röster och fortsätter därmed Maarit Feldt-Rantas arbete som Västnylands och FSD:s representant i riksdagen. 

Lue lisää

Riksdagsvalet en nagelbitare – prognosen ger goda resultat för FSD

Kuva: Kari Hulkko
Från vänster: Viktor Kock, tidigare riksdagsledamot Maarit Feldt-Ranta och Anette Karlsson.

Årets riksdagsval ser ut att bli en riktig nagelbitare. Vid 22-tiden, då närmare 79% av rösterna hade räknats, gav Yles prognos SDP en ledning med minsta möjliga marginal, tätt följda av Sannfinländarna och Samlingspartiet. För FSD:s del ser både Anette Karlsson och Johan Kvarnström ut att kunna tävla om en suppleantplats i Nyland.

 

Lue lisää

Fördel SDP inför valdagen – FSD hoppas på inval i fyra valkretsar

Kuva: SDP

Då valrörelsen går in på målrakan är det med vind i seglen för Socialdemokraterna, även om marginalen till de andra partierna har minskat. På finlandssvenskt håll försöker FSD få in kandidater i fyra valkretsar.

Lue lisää

ÄMNESORD