MENY

Stridsskrift om ”klassväldets vakthundar”

Massmedierna ska vara den tredje, ibland även kallad den fjärde, statsmakten som objektivt granskar regeringen som är den första statsmakten och riksdagen som är den andra statsmakten. Så ser det i alla fall ut i teorin.

Men hur är det i praktiken då samarbetsförhandlingar – vilket förskönande ord för en rå och brutal verklighet – präglar journalisternas vardag som förmörkas av oron för den egna arbetsplatsen och framtiden?

För länge sedan var det en norsk facklig redaktörskollega som konstaterade: ”Vi journalister klarar oss alltid”. Men det var då det. Nu är det andra realiteter som gäller.

I något som närmast påminner om en stridsskrift tar två finskspråkiga journalister vid namn Emilia Kukkala och Pontus Purokuru upp den finländska journalistikens kris.

För kris kan man verkligen tala om. Purokuru har tidigare jobbat vid Kansan Uutiset, numera en veckotidning, som representerar Vänsterförbundet och Kukkalas feministiska engagemang är inte att ta miste på. Också hon har medarbetat i Kansan Uutiset.

De båda författarna har alltså en stadig politisk förankring i en rödgrön åskådning. Inte att undra på att det verk de nyligen utgett redan i boktiteln kallar journalisterna ”klassväldets vakthundar” med en underrubrik som som berättar ”hur de finländska journalisterna hjälper eliten att förbli en elit”. Det rör sig således om tungt artilleri för att skjuta vanföreställningarna om journalisternas påstådda obundenhet i sank.

Och en dyster läsning erbjuder boken minsann. Utgångspunkten för resonemanget är en undersökning vars resultat våren 2015 publicerades i tidskriften Media & viestintä. Där framgick det att tidningspressen i Finland på ett ensidigt sätt behandlat den ekonomiska krisen närmast ur elitens synvinkel.

Journalisternas källor var främst beslutsfattarna och deras lydiga ekonomister. Några alternativ presenterades inte.

De båda författarna fortsätter med att ösa på: ”Redaktörerna släpper fram dem som har förmögenhet och inflytande”. Och mera i samma tonfall: ”Tidningarna skriver om hur välavlönade människor gör porträtt på 600 euro av sina nyfödda, låter bygga en bubbelpool och en konditionssal i sina egnahemshus eller besöker de mest trendiga ”frukostbarerna” i Helsingfors”.

För den som varit länge med känns texten nästan som ett välbehövligt återfall i det kokande och jäsande sextiotalets samhällskritik. En epok då allt skulle ifrågasättas. Och en uppfriskande tid alla överdrifter till trots.

Det är inte frågan om att bokens författare inte skulle vara inne på rätt spår när de anser att journalisterna ännu inte återhämtat sig från den maktkris som alla bloggar och sociala medier inneburit.

En kritisk läsare undrar om journalisterna, speciellt inom de stora medierna, upplevt någon form av domänförlust när de en gång i tiderna hörde till dem som kunde diktera dagordningen för vad som diskuterades.

Nu har det maktmonopolet brutits av otaliga nättidningar och kanaler som Facebook och Twitter. Kukkala och Purokuru kunde bra ha vidareutvecklat resonemanget på den punkten.

En viktig fråga som de tar upp gäller journalisternas relationer till makthavarna. Till journalistrollen hör skapandet av kontakter till och ett umgänge med dem som har makt. Men hur ska man vara jämställd med maktens män som försöker behärska journalisterna och som förväntar sig underdånighet av dem?

Ändå är och förblir det ett faktum, vilket också Kukkala och Purokuru medger, att få andra yrkesgrupper, vissa eliter undantaget, har lika stor makt i samhället som just journalisterna. Bokens författare sätter onekligen fingret på en öm punkt när de ironiserar över hur vissa journalister ibland ska avstå från sina trots allt privilegierade positioner för att umgås med ”vanligt folk”.

Att resa bortom det invanda kan betyda en resa till förslagsvis närmaste förort. Som ett typexempel nämner de hur en journalist vid Helsingin Sanomat sommaren 2014 skrev om förortsstadsdelen Nordsjö i östra Helsingfors. Resultatet var en artikel där livet i Nordsjö beskrevs i närmast exotiska termer.

I Nordsjö är rökning på modet och köttförsäljaren tillverkar själv sin korv. Kukkala och Purokuru menar att exemplet är typiskt för nutida förortsjournalistik: journalisten kommer utifrån området, läsarna förmodas vara någon annan än invånarna i förorten och så försöker man uttryckligen föra fram det pittoreska.

Vid bokens publikationstillfälle medgav Purokuru själv att han visserligen skrivit om fattigdom. Men att han dock inte skriver för de fattiga. Där har vi dilemmat.

I slutet av boken finns inlägg av representanter för anarkister, feminister samt den antiauktoritära rörelsen. Medierna kommer alltid att stöda det rådande systemet är en pessimistisk slutsats.

Samtidigt hoppas Kukkala och Purokuru på att journalistiken skall bidra till att skapa ett bättre samhälle istället för att enbart återspegla och klamra sig fast vid de rådande maktförhållandena.

Efter att ha läst denna bok frågar man sig om läget verkligen är så dystert som författarna anser. Faktum är att vi i Finland ändå har en uppsjö av tidningar som skriver om annat än bubbelpoolar och exotism.

Man behöver bara tänka på fackföreningspressen eller de ideella organisationernas tidskrifter. De livsöden som där skildras ligger ofta långt från maktens centrum när de handlar om arbetslöshet, social utslagning och stor nöd. Den aspekten hade också varit värd att beakta.

Henrik Helenius

Emilia Kukkala & Pontus Purokuru: Luokkavallan vahtikoirat – Miten suomalaiset toimittajat auttavat eliiittiä pysymään eliittinä. Into Kustannus Oy, 2016, 269 S.

 

 

 

 

ÄMNESORD

FSD:s styrelse blickade framåt mot distriktskongressen och kommunalvalet

Kuva: Foto: Topi Lappalainen
FSD:s fullmäktigeordförande Folke Sundman ansåg det viktigt att FSD:are aktiverar sig i partiets arbetsgrupper. Fullmäktigeordföranden är en av observatörerna med yttranderätt på styrelsemöten.

FSD:s styrelse hade fredagen den 25 september ett distansmöte via Teams. Partikongressen i Tammerfors bjöd på reflektion och sedan fanns det mycket att blicka framåt till gällande FSD:s kongress i Vanda i oktober och kommunalvalet. På grund av coronaviruspandemin gäller det att följa läget från dag till dag men till exempel traditionella hälsningar från gäster i Sverige på distriktskongressen ser ut att ersättas med videohälsningar.

 

Lue lisää

John Liljelund: ”Folktinget är viktigt ur ett socialdemokratiskt perspektiv”

Kuva: John Liljelund

John ”Pi” Liljelund, 55, är generalsekreterare för Internationella innebandyförbundet IFF sedan 2005. Esbobon är också ledamot av Folktinget. Det är hans andra mandatperiod i Folktinget och Arbetarbladet ville veta hur en aktiv socialdemokratisk folktingsledamot ser på organisationens betydelse för SDP och Svenskfinland. Liljelund har också varit ordförande för Esbo Svenska Socialdemokrater innan föreningen slogs samman med Köklaks svenska arbetarförening där han nuförtiden är medlem.

 

Lue lisää

Kvarnström: Lägre dagvårdsavgifter underlättar barnfamiljernas vardag

Kuva: Jukka-Pekka Flander

Nyligen offentliggjordes regeringens budgetproposition. Riksdagsledamot Johan Kvarnström (SDP) är stolt över att regeringen valde sänka avgifterna inom småbarnspedagogiken med 70 miljoner euro. Det är dels en satsning med ett egenvärde, dels en satsning som stöder sysselsättningen.

 

Lue lisää

Folktingets session hölls digitalt

Kuva: Foto: Topi Lappalainen
Folktingets vice ordförande Jacob Storbjörk deltog i den digitala sessionen den 15 september 2020 via Zoom.

På grund av coronaviruspandemin samlades Svenska Finlands Folkting tisdagen den 15 september till en digital session där deltagarna deltog på distans via Zoom. Stämningen gällande det språkliga klimatet var mycket positiv med tanke på den nuvarande regeringens ambitiösa språkpolitik som skiljer sig markant från Juha Sipiläs tid som statsminister.

 

Lue lisää

Jani Kokko: ”QAnon är en klassisk konspirationsteori”

Kuva: Jani Kokko
Jani Kokko forskar i amerikansk politik.

Jani Kokko är doktorand vid Jyväskylä universitet och socialdemokratisk kommunfullmäktigeledamot i Muurame som är grannkommun till Jyväskylä. Han forskar i de amerikanska värderingarna i den institutionella retoriken av USA:s presidenter, i första hand presidentens officiella tal som gäller nationens tillstånd och installationstal. ABL ringde upp honom för att få reda på konspirationsteorin QAnon som det har talats mycket om i amerikansk politik bland anhängarna av president Donald Trump på sistone och som också har landat i Finland. Nyligen förekom det QAnon-plakat i en demonstration för Finlands utträde ur EU utanför riksdagshuset och diskussionerna kring den anonyma Q har gått heta bland en del internetanvändare också i Finland. Världens första QAnon-veckoslutsfestival ordnades dessutom i början av juli på Kimitoön i Åbolands skärgård. Vem är Q och vad är QAnon för något, Jani Kokko?

 

Lue lisää