MENY

Stridsskrift om ”klassväldets vakthundar”

Massmedierna ska vara den tredje, ibland även kallad den fjärde, statsmakten som objektivt granskar regeringen som är den första statsmakten och riksdagen som är den andra statsmakten. Så ser det i alla fall ut i teorin.

Men hur är det i praktiken då samarbetsförhandlingar – vilket förskönande ord för en rå och brutal verklighet – präglar journalisternas vardag som förmörkas av oron för den egna arbetsplatsen och framtiden?

För länge sedan var det en norsk facklig redaktörskollega som konstaterade: ”Vi journalister klarar oss alltid”. Men det var då det. Nu är det andra realiteter som gäller.

I något som närmast påminner om en stridsskrift tar två finskspråkiga journalister vid namn Emilia Kukkala och Pontus Purokuru upp den finländska journalistikens kris.

För kris kan man verkligen tala om. Purokuru har tidigare jobbat vid Kansan Uutiset, numera en veckotidning, som representerar Vänsterförbundet och Kukkalas feministiska engagemang är inte att ta miste på. Också hon har medarbetat i Kansan Uutiset.

De båda författarna har alltså en stadig politisk förankring i en rödgrön åskådning. Inte att undra på att det verk de nyligen utgett redan i boktiteln kallar journalisterna ”klassväldets vakthundar” med en underrubrik som som berättar ”hur de finländska journalisterna hjälper eliten att förbli en elit”. Det rör sig således om tungt artilleri för att skjuta vanföreställningarna om journalisternas påstådda obundenhet i sank.

Och en dyster läsning erbjuder boken minsann. Utgångspunkten för resonemanget är en undersökning vars resultat våren 2015 publicerades i tidskriften Media & viestintä. Där framgick det att tidningspressen i Finland på ett ensidigt sätt behandlat den ekonomiska krisen närmast ur elitens synvinkel.

Journalisternas källor var främst beslutsfattarna och deras lydiga ekonomister. Några alternativ presenterades inte.

De båda författarna fortsätter med att ösa på: ”Redaktörerna släpper fram dem som har förmögenhet och inflytande”. Och mera i samma tonfall: ”Tidningarna skriver om hur välavlönade människor gör porträtt på 600 euro av sina nyfödda, låter bygga en bubbelpool och en konditionssal i sina egnahemshus eller besöker de mest trendiga ”frukostbarerna” i Helsingfors”.

För den som varit länge med känns texten nästan som ett välbehövligt återfall i det kokande och jäsande sextiotalets samhällskritik. En epok då allt skulle ifrågasättas. Och en uppfriskande tid alla överdrifter till trots.

Det är inte frågan om att bokens författare inte skulle vara inne på rätt spår när de anser att journalisterna ännu inte återhämtat sig från den maktkris som alla bloggar och sociala medier inneburit.

En kritisk läsare undrar om journalisterna, speciellt inom de stora medierna, upplevt någon form av domänförlust när de en gång i tiderna hörde till dem som kunde diktera dagordningen för vad som diskuterades.

Nu har det maktmonopolet brutits av otaliga nättidningar och kanaler som Facebook och Twitter. Kukkala och Purokuru kunde bra ha vidareutvecklat resonemanget på den punkten.

En viktig fråga som de tar upp gäller journalisternas relationer till makthavarna. Till journalistrollen hör skapandet av kontakter till och ett umgänge med dem som har makt. Men hur ska man vara jämställd med maktens män som försöker behärska journalisterna och som förväntar sig underdånighet av dem?

Ändå är och förblir det ett faktum, vilket också Kukkala och Purokuru medger, att få andra yrkesgrupper, vissa eliter undantaget, har lika stor makt i samhället som just journalisterna. Bokens författare sätter onekligen fingret på en öm punkt när de ironiserar över hur vissa journalister ibland ska avstå från sina trots allt privilegierade positioner för att umgås med ”vanligt folk”.

Att resa bortom det invanda kan betyda en resa till förslagsvis närmaste förort. Som ett typexempel nämner de hur en journalist vid Helsingin Sanomat sommaren 2014 skrev om förortsstadsdelen Nordsjö i östra Helsingfors. Resultatet var en artikel där livet i Nordsjö beskrevs i närmast exotiska termer.

I Nordsjö är rökning på modet och köttförsäljaren tillverkar själv sin korv. Kukkala och Purokuru menar att exemplet är typiskt för nutida förortsjournalistik: journalisten kommer utifrån området, läsarna förmodas vara någon annan än invånarna i förorten och så försöker man uttryckligen föra fram det pittoreska.

Vid bokens publikationstillfälle medgav Purokuru själv att han visserligen skrivit om fattigdom. Men att han dock inte skriver för de fattiga. Där har vi dilemmat.

I slutet av boken finns inlägg av representanter för anarkister, feminister samt den antiauktoritära rörelsen. Medierna kommer alltid att stöda det rådande systemet är en pessimistisk slutsats.

Samtidigt hoppas Kukkala och Purokuru på att journalistiken skall bidra till att skapa ett bättre samhälle istället för att enbart återspegla och klamra sig fast vid de rådande maktförhållandena.

Efter att ha läst denna bok frågar man sig om läget verkligen är så dystert som författarna anser. Faktum är att vi i Finland ändå har en uppsjö av tidningar som skriver om annat än bubbelpoolar och exotism.

Man behöver bara tänka på fackföreningspressen eller de ideella organisationernas tidskrifter. De livsöden som där skildras ligger ofta långt från maktens centrum när de handlar om arbetslöshet, social utslagning och stor nöd. Den aspekten hade också varit värd att beakta.

Henrik Helenius

Emilia Kukkala & Pontus Purokuru: Luokkavallan vahtikoirat – Miten suomalaiset toimittajat auttavat eliiittiä pysymään eliittinä. Into Kustannus Oy, 2016, 269 S.

 

 

 

 

ÄMNESORD

Hållbar utveckling och framtidsreformer på tapeten på partifullmäktige

Kuva: lehtikuva / mika kanerva

”Vetenskap och kunskap ska komma till heders igen efter Sipiläs regering.” Det sade Antti Rinne till SDP:s partifullmäktige på lördagen.

Lue lisää

Alajoki och Wickström leder Åbo Socialdemokrater 2019

Kai Alajoki.

Åbo socialdemokrater valde en ny styrelse för år 2019 på sitt höstmöte i Folkets hus på tisdagen. Till ny ordförande valdes politices kandidat Kai Alajoki och till vice ordförande Gustav Wickström, som länge lett föreningen.

 

Övriga styrelsemedlemmar är Tomi Kontkanen, Camilla Kronqvist, Annukka Maunula och Anita Tuominen.

– Tiden skriker efter ett rättvist politiskt alternativ som fungerar som motvikt till den rådande marknadsliberalismen. Vi behöver en omställning från dagens system till en hållbar, grön ekonomi där klimatet och miljön skyddas och där ingen lämnas ensam. Bland annat dessa frågor vill jag jobba med under det kommande valåret, säger blivande ordförande Kai Alajoki.

– Vi bör sträva till större jämlikhet för att undvika utbredd oro i samhället. Kampen för de mindre bemedlades rättigheter till ett anständigt liv går vidare, avrundar Gustav Wickström.

 

Peter Saramo: Efter åtta år utomlands började jag rösta socialdemokratiskt

Kuva: Johan Kvarnström
Peter Saramo.

Samhället i den form som jag lärt känna det håller på att nedmonteras, säger Peter Saramo som representerade Helsingfors svenska arbetarförening vid Finlands svenska socialdemokraters (FSD) kongress i Borgå i början av november.

Lue lisää

Alla kan lära av det isländska miraklet –  ”Jag säger nej för att jag älskar dig”

Kuva: Johan Kvarnström
Heiða Björg Hilmisdóttir i Helsingfors den 8 november 2018.

Island skred till handling då ungdomarnas hälsa var en katastrof i början av 1990-talet. En av de som hade en central roll då Islandsmodellen byggdes upp är Heiða Björg Hilmisdóttir som nu hoppas att fler länder ska ta efter sagornas ö bland annat genom en hobbygaranti.

Lue lisää