MENY

Språkfrågan i Finland – ett triangeldrama

Kuva: Lehtikuva

Som ett triangeldrama mellan svenska, finska och ryska skildrar professor Max Engman språkfrågans utveckling i Finland från början av 1800-talet då Finland erövrats av Ryssland till 1922 då språklagen antogs.

Samtidigt ger boken ett svar på hur och varför många av de finlandssvenska institutionerna varit otroligt livskraftiga. En seghet som hållit i sig fram till modern tid.

Kanske också en förklaring till att de svenskspråkiga politiska konstellationerna uppvisat ett något avvikande mönster både från det finskspråkiga Finland och framförallt från det övriga Norden där socialdemokratin i över ett århundrade varit en dominerande politisk kraft.

Engman utgår från det korstryck från svenskt och ryskt som Finland befann sig i efter åtskillnaden från Sverige. Han menar att åren 1809 – 1812 blev ett av de gångjärn på vilket historien vänder. Men som han skriver: ”Någon inkorporering eller sammansmältning med Ryssland var det emellertid inte fråga om, även om en del av eliten koopterades, utan genom sin autonomi kom Finland i stället att fjärma sig från det ryska imperiet”.

I samband med finskhetsrörelsens framväxt under 1800-talet framgår det hur hätsk och oförsonlig J.V. Snellman var. För att bli en nation måste man i Finland tala bara ett språk, nämligen finska. Inte ens det han själv som var svenskspråkig eller vad J.L. Runeberg skrivit dög eftersom allt var avfattat på svenska. Tala om språkfanatism i högsta grad!

Tonen blir extra kuslig med tanke på den främlingsfientlighet och de krav på etnisk rensning som för närvarande blir allt högljuddare på många håll i världen, trots att Snellman inte direkt kan anklagas för detta.

Men även i Finland har vi mörka underströmmar med liknande tankegångar i form av Sannfinländare och högerxtrema organisationer, för vilka de totalitära delarna av det snellmanska arvet tycks vara långt ifrån främmande.

I och med Finlands självständighet reglerades de officiella språkförhållandena på basen av att både finska och svenska är republikens nationalspråk. Språklagstiftningen gav bland annat medborgarna rätt att använda sitt finska eller svenska modersmål i egen sak hos domstol eller myndigheter.

De intressantaste avsnitten med tanke på Arbetarbladets läsare är förmodligen de som berör Svenskfinlands politiska karta och varför styrkeförhållandena mellan Svenska folkpartiet (SFP) och Finlands svenska arbetarförbund (FSA), idag Finlands svenska socialdemokrater (FSD), ända från valet av den första enkammarlantdagen 1907 i stort sett hållit i sig fram till våra dagar.

Som bekant har Svenska folkpartiet lyckats med konststycket att erhålla mellan 70 och 80 procent av de finlandssvenska rösterna medan socialdemokraterna fått nöja sig med 10 – 15 procent av samma väljarkår.

Engman konstaterar helt riktigt att ”En av lagbundenheterna i politisk sociologi är att de mönster som uppstår då en befolkning mobiliseras första gången tenderar att bli bestående till följande genomgripande förändring”. Därför var Svenska folkpartiets framgångar vid valet 1907 av avgörande betydelse. SFP fick då 24 mandat och de finlandssvenska socialdemokraterna två.

Engman nämner det inte men samma väljarbeteende har analyserats till exempel i USA. Områden som från början röstat demokratiskt eller republikanskt fortsätter att göra det oberoende av alla växlande politiska konjunkturer.

Finlandssvenskar som flyttat till Sverige är ett annat intressant exempel som eventuellt kunde ha tagits upp. Redan för årtionden sedan visade undersökningar att en stor del av de finlandssvenska väljare som i Finland röstat på SFP när de väl etablerat sig i Sverige valde att rösta på socialdemokraterna för att det partiet stod dem närmast.

Engman pekar på att det han kallar ”borgerliga vänsterströmningar” var starka inom Svenska folkpartiet. Han betonar den roll som Svenska folkpartiets första ordförande Axel Lille spelade. Lille var starkt påverkad av socialliberala idéer i Västeuropa. Det var också han som förde fram behovet av sociala reformer, samtidigt som han kritiserade den finlandssvenska överklassens konservatism.

SFP:s rykte som ett ”herremansparti” mjukades dessutom upp av partiet närstående organisationer som Arbetets Vänner som stod för sociala reforminitiativ och social utjämning samt kulturföreningen Brage för finlandssvensk folklighet.

En annan förklaring till socialdemokratins relativt svaga väljarstöd bland finlandssvenskarna var SFP-fraktionen Svenska vänstern som 1919 blev ett självständigt politiskt parti ”eftersom breda lager uppfattade SFP som ett högerparti”. Hit gick garanterat många annars tänkbara socialdemokratiska röster.

Engman anser att den finlandssvenska arbetarklass som trots allt kom att stå utanför SFP måste välja klass eller språk, mellan att solidarisera sig med den finska arbetarrörelsen eller den svenska språkgemenskapen. Det argumentet skulle ofta användas av Svenska folkpartiet i konkurrensen om väljarna med de finlandssvenska socialdemokraterna.

Men påståendet är falskt och felaktigt därför att de svenskspråkiga socialdemokratiska arbetarna valde en gemenskap inom ramen för en enspråkigt svensk socialdemokratisk organisation vid namn Finlands svenska arbetarförbund med dess nätverk av likaså helt svenska lokalorganisationer. Låt så vara i nära samarbete med de finskspråkiga socialdemokraterna. Precis som Svenska folkpartiet, ibland till och med i form av valförbund, kom att samarbeta med finska borgerliga partier.

Med andra ord valde de finlandssvenska arbetarna helt enkelt solidaritet med varandra i och med att de anslöt sig till den lokala svenskspråkiga socialdemokratiska arbetarföreningen.

Engman påminner nog om undantagen från det allmänna politiska mönstret i Svenskfinland. Nämligen brukssocknarna Pojo och Dragsfjärd. I svenskdominerade Pojo fick socialdemokraterna 55 och SFP bara 30 procent vid valet 1907.

Boken konstaterar att Arbetarförbundet låstes i en kamp mot SFP:s hegemoni och att det var en kamp som man inte kunde vinna och som dessutom tärde på resurserna. Men ”mot denna bakgrund måste förbundets sega bildningsinsatser i eftersatta sociala miljöer betecknas som imponerande”, skriver Engman.

Det var ju ett fint erkännande som säkert är aktuellt än idag.

Man måste ge Max Engman ett liknande erkännande för den enorma arbetsinsats som ligger bakom detta verk. Här finns nog år, för att inte säga årtionden, av flitig forskarmöda. Inte ens den petigaste korrekturläsartyp borde hitta något att anmärka på. Utom att Elanto med sina många affärer blev ett flaggskepp för ”den progressiva andelsrörelsen”, skriver Engman. Inom arbetarrörelsen brukar man på svenska faktiskt tala om ”den framstegsvänliga kooperationen”.

Men sägs det inte att skönhetsfläckar bara förgyller?

Henrik Helenius

Max Engman: Språkfrågan – Finlandssvenskhetens uppkomst 1812 – 1922. Svenska litteratursällsapet i Finland, Helsingfors 2016, Bokförlaget Atlantis, Stockholm, 2016, 458 S.

ÄMNESORD

Opinion: Åkesson och statistiken

Kuva: Foto: Melker Dahlstrand/Sveriges riksdag.
Plenisalen i Sveriges riksdag i samband med en tidigare partiledardebatt (Arkivbild).

Hur Jimmie Åkesson, högerpopulistiska Sverigedemokraternas partiledare, i svenska riksdagens partiledardebatt onsdagen den 15 januari pratar om 120 000 beviljade uppehållstillstånd i Sverige år 2019 – är det verkligen så?

Lue lisää

Australiens djurliv hårt drabbat redan innan bränderna

Kuva: Foto: Pixabay
Koalan är en av de djurarter som endast finns i Australien.

Australien är ett av de länder i världen som har högst biologisk mångfald. Men redan innan de förödande bränderna var landet också ett av de länder som drabbats hårdast av att arter gått förlorade.

Lue lisää

ÄMNESORD

Australien: Bränderna hotar utrota djurarter

Kuva: Foto: Pixabay
De förödande bränderna i Australien hotar utrota flera djurarter.

Ljuden från kakaduor och lorier har förbytts mot en kuslig tystnad i stora eldhärjade områden i sydöstra Australien. De omfattande bränderna innebär ett utrotningshot för flera lokala djurarter, medan många fler blivit mer sårbara då deras habitat gått förlorade.

Lue lisää

ÄMNESORD

Recension: Tung och färgsprakande gråsosseprog för hela slanten

Kuva: Foto: Lukas Lundin
Svenska Opeth har inför sin pågående turné satsat på en ambitiös och färgsprakande ljusshow.

Efter 30 år i branschen är Opeth i många avseenden ett helt annat band – i andra precis det som de alltid ha varit. Det ger dem möjligheten att leverera, också en kväll då varken de eller förutsättningarna är som bäst.  

Lue lisää

Storbjörk: Regeringens vårdsatsning är bra för Österbotten

Jacob Storbjörk är vice ordförande för Finlands svenska socialdemokrater (FSD).

Idag presenterade familje- och omsorgsminister Krista Kiuru hur arbetet med social- och hälsovårdsreformen framskrider. Regeringen har redan kommit en bra bit på vägen och reformarbetet framskrider enligt plan. Social- och hälsovårdsministeriet meddelar att det år 2020 fördelas 70 miljoner euro till regionerna från programmet Framtidens social- och hälsocentral.

Lue lisää