MENY

Socialdemokratins problem som en fråga om livets mening och våra ”bufflar”

Ett samtal om samhället med Merete Mazzarella blir ett kritiskt samtal om socialdemokratins utmaningar i en ny tid och i förlängningen en fråga om livsmening.

Merete Mazzarella är aktuell som en stark solidarisk röst i flyktingdebatten och med sin senaste bok Om livets mening, ett kritikerrosat och tankeväckande verk som inte väjer för de stora frågorna.

 

En av utgångspunkterna är gemenskap, att meningsfullt uppleva sig som en del av ett större sammanhang. Det är därför bufflarna blir den stora symbolen för sammanhang och mening i boken.

 

Prärieindianer hade i tiden buffeln som villebråd och betydligt mer än det. Bufflarna var inte bara deras föda utan även deras själsliga näring. Den var som Mazzarella skriver ”grunden för deras andliga liv och deras samhälle”.

 

Då de vita utrotade buffeln förlorade indianerna mer än sitt näringsfång; de berövades sitt sammanhang, sin livsmening. En gammal hövding, Plenty Stoups, lär ha sagt att folks hjärtan föll till marken och att de inte orkade lyfta upp dem på nytt. Och att ”efter det hände ingenting”.

 

Bufflarna är ett konkret exempel på någonting bärande som varje samhälle behöver. Något som människor blir tomma och villrådiga utan, kanske själsligt undernärda. Mazzarella väcker frågan om vår kulturs bufflar med en befogad oro:

 

Merete Mazzarella- Om livets mening.

“Men hur ser då vår världsbild ut i stort? Hur ska man förstå graffitin ”Gud är död, Marx är död och själv mår jag inte heller så bra”? Betyder den att något väsentligt försvunnit – kanske rentav vår kulturs motsvarighet till bufflarna?

  Ja, jag tror faktiskt att vår världsbild har blivit utarmad och jag vill föreslå tre orsaker: den nya människosynen, individualismen och globaliseringen.”

 

Denna utarmning, dessa förlorade bufflar, kan vara en förklaring till vad som kallas för socialdemokratins kris i Europa. Det finns andra åsikter och det finns undantag – med Norge,Sverige och Tyskland som socialdemokratiska ljusglimtar – men en utbredd uppfattning om att socialdemokratins utmaningar är stora, att förnyelsebehovet är reellt. Det är en debatt som förs både offentligt och inom den socialdemokratiska rörelsen. Nu blir det en blandning då socialdemokratiska ABL intervjuar Mazzarella som inte är partipolitiskt aktiv eller något parti troget överhuvudtaget.

 

– Socialdemokratin måste kämpa för att ha ett uppdrag. Den står svag i många länder. På sätt och vis har den segrat sig till döds. Målen som ställdes upp i Forssa [1903, gällande åtta timmars arbetsdag, minimilön, skolplikt med mera, red. anm.] är uppnådda. Vi är nu i en annan situation då de utsatta inte längre är de som arbetar i fabriker. De är inte en enhetlig grupp och prydligt samlade. De utsatta i dag är en heterogen grupp av människor som kanske inte alltid har sympati eller förståelse för varandra.

 

Även om målen i någon mening är uppnådda behövs ju en fortsatt kamp för att bevara dem, för att bevara den nordiska välfärdsstaten?

– Ja, det här är svårt. Man kan säga att den allmänna välfärden riskerar nedmonteras.

 

Och vad gäller den utsatta gruppens heterogenitet är ett lösningsförslag som förts fram någon form av medborgarlön, vad tror du om det?

– Man ska vara glad att experimentet nu genomförs, samtidigt som det har fått kritik. Visst ska man få ifrågasätta till exempel vad det ska vara för summa, men vi ska i varje fall ge det en chans. Det som oroar mig med medborgarlön är risken för passivering. Däremot vore det bra om stödsystemet förenklades och blev mindre förödmjukande.

 

“Föråldrad, facklig själviskhet”

 

Det stora samhällsproblemet nu är enligt Mazzarella polariseringen mellan en elit (både ekonomisk och intellektuell) och populister, “de som är rädda om jobben och rädda för invandrare och flyktingar”.

 

– Man kan tycka att populisternas åsikter är hur osympatiska som helst. Det gäller ändå att överbrygga den här klyftan.

 

Då kommer vi igen in på socialdemokratiska rörelsens roll. Mazzarella blir allvarligt bestämd och talar med en viss besvikelse i rösten:

 

– Jag har svårt med sympati för den socialdemokrati jag ser i dag. Jag ser föråldrad, facklig själviskhet. Det måste hända något med rörelsen.

 

Då är vi tillbaka vid grundproblemet: Vi, människor i dagens Finland och Västvärld, har förlorat bufflarna.

 

– Då kan till exempel en medborgarlön möjligtvis vara en bra sak. Men det är inte en lösning på buffelproblemet.Då klarar folk livhanken, men de får inte en mening med livet.

 

Så, vad behövs?

– Lite samhällsvisioner. Jag vill gärna se visioner för vad ett gott samhälle är, och hur det är gott för människan, hur ett samhälle ser ut som är inkluderande. Egentligen handlar det om att uppleva livet också som gemenskap.

 

Du lyfter fram just individualismen som en anledning till att våra “bufflar” dött. Kan bristen på gemenskap i grund och botten handla om utbredd acceptans av den fria kapitalismen?

– Vi föreställer oss att det här är vad vi har att leva med. Vi hör ständigt att det inte finns alternativ. Om man tänker i termer av alternativ stämplas man lätt som naiv. Nu utgår vi från att det handlar om hur man håller den här kapitalismen i styr. Vi tänker att privata vårdbolag är okej, men inte att de smiter undan skatten.

 

“Vad har vi att erbjuda?”

 

Vi behöver alltså “bufflar”. Vår saknad av dem är problematisk på flera sätt. Mazzarella tar i sin bok upp frågan om extremister i stil med IS. Det talas om hur vi ska bekämpa extremismen i miljöer med risk för radikalisering. Det är i och för sig vettigt. Den svåra fråga som hon ändå ställer i boken är vad vi egentligen har att erbjuda som motvikt till extremisternas bufflar.

 

Frågan ger, eller borde ge, upphov till kulturell självkritik. Men…

 

Just det att extremisternas “bufflar” kan vara starka säger väl något om att bufflar som ger sammanhang och mening inte nödvändigtvis är goda eller rättfärdiga?

– Det stämmer. Drömmen om bufflar är i sig själv farlig.

 

Enligt Mazzarella lever vi i ett samhälle med för få människor i det offentliga rummet. Där vi förr möttes av personal möter vi nu en skärm av något slag, det kan vara då vi ska köpa tågbiljett, checka in på flygplatsen eller betala i butiker där självbetjäningskassorna gör intåg.

 

– En av orsakerna till att jag gillar Ekenäs är att jag där går in i en butik och växlar några ord om väder och vind med den som står i kassan, säger Mazzarella som är skriven i Raseborg.

 

Och ja, i vårens kommunalval var det inte i mindre städer som Raseborg som SDP gick bakåt. Det var – trots något undantag – framför allt i de största städerna som Socialdemokraterna förlorade. Det säger kanske något om utmaningarna i förhållande till sammanhang och gemenskaper, till nya vindar och behov.

Johan Kvarnström

ÄMNESORD

Karita Blom: Bra resultat når vi genom att satsa på undervisning

Kuva: Foto: Johan Kvarnström
Karita Blom på SDP:s partifullmäktige i Åbo den 18 november 2017.

FSD:s representant på höstens partifullmäktige, Karita Blom, slog ett slag för satsning på utbildning.

Lue lisää

Diskussion

In memoriam: Peter J. Boldt

Kuva: Foto: ABL-arkiv

Nationalekonomen Peter J. Boldt avled efter en tids sjukdom den 29 oktober i Helsingfors. Peter var född i Helsingfors som även var hans hemstad. Han studerade nationalekonomi och statistik vid Helsingfors Universitet och avlade sin kandidatexamen (magisterexamen idag) år 1972.

Fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsen var Peters politiska hemvist och hans yrkeskarriär. Han inledde sin yrkeskarriär som ekonom på arbetarnas ekonomiska forskningsinstitution (TTT) och gick därefter över till Nordens Fackliga Samorganisation (NFS/PAY) i Stockholm var han arbetade som expert till år 1982 då han gick över till FFC:s ekonomiskpolitiska avdelning. Från början präglades Peters arbete av frågor som berörde den europeiska och internationella ekonomin. I mer än två årtionden representerade han FFC både i NFS och i den europeiska samt den världsomspännande fackliga samorganisationen (EFS och IFS). Peters expertis kom även till nytta i olika statsledda trepartsorgan samtidigt som han representerade hela löntagarrörelsen på bl.a. de konferenser i Seattle 1999 och Doha 2004 var man kom överens om de spelregler som gäller för världshandeln.

Peter J. Boldt var med sin expertis och erfarenhet i frågor som berörde världsekonomin en efterfrågad polemisk talare och debattör inom fackföreningsrörelsen. Han hade den sällsynta pedagogisk gåvan, att kunna sammanfatta olika invecklade frågor till ett paket som man kunde förstå. Sina inlägg och anekdoter kryddade han med humor både på svenska, finska och engelska.

Peter var en av de första ekonomer som tydligt flaggade för att Finland bör gå med i EU och den monetära unionen (EMU). Under åren 2002-2006 hade han en central roll i löntagargruppen inom den Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK).

Peter var inte enbart intresserad av den ”hårda” ekonomin. Både de mänskliga och fackliga rättigheterna hade en stark ställning i hans tänkande och verksamhet. Han var även en människorättsaktivist i andra generationen: hans far överste Lauri Boldt vår under många år, efter att han övergått till reserven, vice ordförande för Amnesty Internationals finländska avdelning.

Vi som kände Peter saknar hans rättframma sätt, hans humor och hans finlandssvenska vidsynthet. Peter var även känd för sina omfattande kunskaper i historia och kultur. Hans käraste plats torde ha varit Boldt-familjens sommarstuga med sin båtbrygga vid Ekholmen i närheten av Hangö udd.

Peter fick trots att sjukdomen spreds erfara glädjen att vara farförälder: under den sista delen av hans liv var hans dotter Hildur och hennes dotter Frida ljuspunkten i hans liv.

 

Text: Markku Jääskeläinen

Översättning: Hans Virtanen

ÄMNESORD

Diskussion