Kontakt

Om sannfinländarnas partisplittring och dess historiska föregångare

14.06.2017

Ramsay MacDonald, Emil Skog och Timo Soini.

Som stödgrupp åt Juha Sipilä och Petteri Orpo blir det svårt att motivera det nya partiets existens för dem som har gett Soini sina missnöjesröster i det förflutna, skriver Topi Lappalainen.

 

Vad är gemensamt för Ramsay MacDonald, Emil Skog och Timo Soini? Rätt svar är att alla tre är långvariga partiledare som har övergett sitt gamla parti och startat ett nytt. Vad som skiljer Soini från MacDonald och Skog är att han inte är socialdemokrat. National Labour, som Storbritanniens premiärminister MacDonald grundade 1931, upplöstes fjorton år senare. Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund ASSF grundades officiellt 1959 i Finland och också det partiet upplöstes fjorton år efter dess grundande. Om Soinis mål inte är att trygga en kortvarig regeringsmedverkan, utan att grunda ett bestående parti, är inte dessa exempel på socialdemokratiska utbrytarpartier som har uppstått under något liknande omständigheter särskilt uppmuntrande. Soini är förstås ingen socialdemokrat och det är svårt att säga hur ett högerpopulistiskt utbrytarparti kommer att klara sig. Det österrikiska utbrytarpartiet BZÖ befinner sig nu, tolv år efter att Jörg Haider uteslöts ur sitt gamla parti FPÖ, utanför både EU- och det nationella parlamentet. Haider omkom förstås i en bilolycka redan tre år efter att han grundade BZÖ, vilket inte kan förbises i det sammanhanget.

 

Medan Soinis manöver var enastående i sin fräckhet, är inte heller i socialdemokratins historia problematiken obekant som exemplen MacDonald och Skog bevittnar. Intressant nog är det en samtida utbrytare ur det franska socialistpartiet, Emmanuel Macron, som en av Soinis bundsförvanter, Simon Elo, lyfte fram som ett föredöme för den här utbrytningen. Just nu ser det ut att Macron har lyckats spela ut sitt gamla parti med det nya socialliberala partiet En Marche som han grundade. Vilket parti som är kvar om tio år som ett stort parti vet man förstås inte i dag. Vad som gör Soinis manöver speciellt fräck var det han skrev i sin blogg om sådana som överger sitt parti. Judas var ordet som han själv valde, antagligen för att dämpa misstankarna om att han planerade att göra det som han sedan gjorde. Macron i sin tur är ett intressant namn för att han står för någonting helt annat än vad Soini i sin EU-kritik har stått för. Är populismen nu slutgiltigt förbrukad som drivkraft för Soinis politik? Som stödgrupp åt Juha Sipilä och Petteri Orpo blir det svårt att motivera det nya partiets existens för dem som har gett Soini sina missnöjesröster i det förflutna.

 

En annan partisplittring som osökt kommer till tankarna är de finländska kommunisternas tudelning på 1980-talet. Demokratiskt Alternativ (DA) bildades formellt år 1986 med tio riksdagsledamöter som hade uteslutits ur Demokratiska Förbundet för Finlands Folk, DFFF. I riksdagsvalet 1987 fick DA fyra ledamöter, vilka redan 1990 var beredda att återvända till en gemensam grupp. Både DFFF och DA upplöstes och Vänsterförbundet bildades. Om det var minoritetskommunisterna som bröt ut på 1980-talet kan vi kanske tala om majoritetssannfinländarna nu när Soini fick med sig majoriteten av det gamla partiets riksdagsgrupp. Just storleken på utbrytargruppen är den starkaste signalen på att Soinis anhängare har hopp om att kunna klara sig i konkurrensen mot Jussi Halla-aho. Men att vara i regeringsställning är en otroligt svår sits för dem som har sin bakgrund i ett populistiskt missnöjesparti.

 

Topi Lappalainen

One Response to Om sannfinländarnas partisplittring och dess historiska föregångare

  1. Herbert W. 14.6.2017 at 16:37 #

    Soinis dilemma var, att han ville skapa ett parti som klart skiljer sig från de där ”gamla representativa partierna”. I hans nya moderna populistiska parti skulle alla partimedlemmar ha personlig beslutanderätt vid partikongresserna. Man körde i princip med samma sak vid de urgamla ryska torgmötena. Det förslag som åstadkom det mesta bifallet (eller oljudet) vann.

    Han räknade aldrig med att partimedlemmarna verkligen ville utnyttja sina demokratiska rättigheter. Sannfinländska partiet var ju hans skapelse och då måste partimedlemmarna också ha haft förstånd att först fråga honom vad man får göra eller låta bli att göra.

    Av detta lär vi oss, att man måste vara försiktig med den där populistiska direkta demokratin.

Kommentera