En mycket speciell detalj med utställning var belysningen. Tanken var att man skulle vandra igenom nattens olika faser från rum till rum, så att man skulle göra en runda från kvällen till morgonen. Detta förverkligades med hjälp av belysning och urval av utställda konstverk.

Det fanns någonting drömlikt i helheten och det drömlika förstärktes av att det fanns ett rum med drömrelaterade folkminnesanteckningar och beskrivningar av drömmar från allmänheten.

Lauri Johansson ansvarade för utställningens arkitektur. Samtidigt som man fick se ett urval konstverk som representerade målningar, skulpturer och grafik från 1600-talet till 2o00-talet, spelade arkitekturen och dikterna en såpass central roll att det blev en sannerligen annorlunda upplevelse av det hela.

Willem de Heusch: Berglandskap (olja på pannå). Detta verk av en konstnär från 1600-talets Utrecht ingick i utställningen Natten på Konstmuseet Sinebrychoff. Tavlan hörde inte till de mörkare i sammanhanget, eftersom den skulle illustrera morgonen. (Foto: Topi Lappalainen)

Det fanns också en del programpunkter som museet arrangerade i samband med utställningen. Man kunde pyssla, höra dikter reciterade och delta i filosofiska diskussioner om konsten.

Allt som allt var helheten mycket mångsidigt genomtänkt och även om utställningstiden är över, kan det ändå finnas skäl för andra museer att fundera på lärdomar av utställningen. Det skulle vara intressant att se något liknande som kombinerar poesi och bildkonst på ett lika finurligt och organiskt sätt som Konstmuseet Sinebrychoff förverkligade konceptet med Natten.

Faunen av en av Sveriges mest namnkunniga skulptörer Johan Tobias Sergel hörde också till de konstverk som skulle illustrera morgonen. (Foto: Topi Lappalainen)

Att avnjuta Tavis poesi hade gjorts tillgänglig för även andra än de som kunde läsa dikterna på originalspråket finska. Alla dikter som fanns utställda fanns översatta till svenska av Henrika Ringbom och till engelska av David Hackston. För det mesta gick det bra att läsa dikterna på alla tre språk men det fanns intressanta undantag där det var lättare att läsa texten i översättning, eftersom översättningarna fanns tillgängliga som text bredvid konstverken. Texten i de finskspråkiga dikterna kunde nämligen finnas som utställningsobjekt på ett sådant sätt att det viktigaste var hur texten såg ut och inte att man skulle enkelt läsa hela texten från början till slut.

Här har en dikt av Henriikka Tavi kombinerats med konstverk på ett såpass kreativt sätt att det blir svårt att läsa dikten på finska i sin helhet. Översättningarna av dikten var dock lättillgängliga. (Foto: Topi Lappalainen)