MENY

Kolumn

Lukas Lundin

Lukas Lundin: Det fula ordet socialism

Jag hoppas att de finska socialdemokraterna låter sig inspireras av Jeremy Corbyn, Bernie Sanders och de andra. Det är verkligen inte populistiskt och det finns ingen skam i att vara radikal och ärlig i sina åsikter och uttalanden, skriver Lukas Lundin.

 

Den som den senaste tiden spenderat tid på sociala medier har nog sett bilderna vid det här laget; den brittiske Labour-ledaren Jeremy Corbyn som tas emot som en rockstjärna, först runt om i landet under valkampanjen som ledde fram till valsuccén för några veckor sedan och nu senast på jättefestivalen Glastonbury. Unga röster som till tonerna av The White Stripes hitlåt ”Seven Nation Army” enas i den blivande klassikerramsan ”Oh Jeremy Corbyn”. Jublet då den uttalade socialisten gång på gång svingar hårt mot såväl ojämlikhet som högerpopulism och talar sig varm för solidaritet och rättvisa i vård och utbildning.

 

Corbyn är ändå långt ifrån ensam, utan utgör snarare en del av ett allt tydligare fenomen. Det vill säga att unga väljare i västvärlden återigen söker sig allt längre ut på den politiska vänsterkanten i jakt på de värderingar som till synes gått förlorade. Det är lätt hänt i dagens politiskt korrekta debattklimat där många etablerade partier och politiker håller sig från att ta tydlig ställning i diverse frågor, rädda för att stämplas som populister. Något som ofta tenderar få icke önskvärd effekt då man istället spelar väljarna i famnen på de verkliga populisterna.

 

Under senare tid, detta är förstås relativt, känns det ändå som om nya och fräscha vindar börjat blåsa och tvingat högerpopulisterna att sätta sig ner i båten eller istället falla ur den. Ingen har väl glömt demokraternas primärvalsrörelse inför presidentvalet i USA i fjol, då den 75-årige senatorn Bernie Sanders blev de unga, frustrerade amerikanernas röst mot etablissemanget och slutligen samlade fler röster bland väljare under 30 än Hillary Clinton och Donald Trump tillsammans. Eller Pablo Iglesias som med sitt Podemos åtminstone tillfälligt vände upp och ner på det spanska politiska landskapet för bara några år sedan, även han med ett övertygande stöd bland de unga väljarna. Och för all del, varför inte nämna den franska yttervänsterns kandidat Jean-Luc Mélenchon som uppbackad av stora delar av den franska ungdomen samlade närmare 20 procent av rösterna i presidentvalet för bara några veckor sedan.

 

Och nu då Jeremy Corbyn, den 68 år gamla parlamentsledamoten från Islington i London, som under sin tid som partiledare blivit de unga brittiska väljarnas nya fixstjärna. I valet för drygt två veckor sedan lockade han inte bara fler väljare under 35 till vallokalerna än tidigare, utan kammade dessutom hem kring två tredjedelar av deras röster. Givetvis kan Brexit-frågan ha spelat in, men tydligt är att även Corbyns öppna och ärliga stil tilltalat många yngre väljare.

 

Samtidigt anar vi motsatt effekt här hemma i Finland där Socialdemokraterna bara fortsätter tappa unga väljare; gubbstämpeln känns svår att tvätta bort och undersökningar visar att endast 7,5 procent av alla väljare under 50 stöder SDP. Det borde rimligtvis få alarmklockorna att ringa. Men alltför ofta känns det som om detta bemöts med en uppgiven axelryckning och en motvilja att ta tydlig ställning i sakfrågor – kanske för att vara alla till lags?

 

Undantag finns givetvis. Flera modiga beslut i samband med partikongressen bådar gott inför framtiden; exempelvis beslutet att gå in för de unga socialdemokraternas basinkomstmodell, den så kallade Yleisturvan. Bara en snabb titt på resultatet i kommunalvalet visar ändå tydligt vilka oppositionspartier som nått ut till de stora massorna under katastrofregeringen Sipiläs tid vid makten. Och samtidigt som SDP:s ideologi, liksom väljarnas hårfärg, känns allt gråare talar man mest om hur viktigt det är med ”brett i vägg och högt i tak”. Och istället för att spetsa till den socialdemokratiska ideologi, vars värderingar utgör grundpelarna för vårt välfärdssamhälle, diskuterar man rentav att helt slopa det fula ordet socialism ur partiprogrammet.

 

Jag hoppas att de finska socialdemokraterna låter sig inspireras av Jeremy Corbyn, Bernie Sanders och de andra. Det är verkligen inte populistiskt och det finns ingen skam i att vara radikal och ärlig i sina åsikter och uttalanden. Med det menar jag verkligen inte att sakligheten ska överges eller att Antti Rinne måste dansa upp på scenen under Ruisrock om några veckor. För min del räcker det fint att återuppta kontakten med den ideologi som man tycks ha glömt bort så ofta under de senaste åren. Det skulle vara viktigt för partiet, för väljarna och framförallt för vårt land som kommer att behöva de socialdemokratiska värderingarna igen efter dessa ofredsår.  

 

Lukas Lundin

Lukas Lundin

MNESORD

Diskussion

Kolumn

Gunnar Lassinantti

Gunnar Lassinantti: Varför kärnvapenförbud?

Den 7 juli beslutade 122 länder i FN, däribland Sverige, att förbjuda kärnvapen. Förbudet börjar gälla när 50 länder ratificerat det. Påven har deklarerat att Vatikanstaten gör det redan denna vecka.

 

 

För 55 år sedan stod världen vid randen av ett kärnvapenkrig under Kubakrisen. FN:s nedrustningsförhandlingar startade med en tongivande roll för Sverige. 1968 beslutade en enig svensk riksdag att ansluta sig till ickespridningsfördraget, NPT. Dåvarande fem kärnvapenländer gavs rätt att ha kärnvapen under en övergångstid, men de förpliktigade sig att avveckla dessa. Övriga fördragsländer garanterade att inte skaffa kärnvapen. Nordkorea står utanför fördraget.

Kärnvapenländerna har inte levt upp till sina nedrustningslöften. Även om antalet kärnvapen minskat till cirka 15 000, moderniserar alla vapenländer sina arsenaler till stora kostnader. Kvarvarande vapen kan förinta jordklotet och civilisationen flera gånger om. Alla andra massförstörelsevapen omfattas redan av förbud. Det gäller biologiska vapen, kemiska vapen, antipersonella landminor och klustervapen.

Nedrustningsförhandlingarna har inte gjort några framsteg på mycket lång tid. Ett nytt steg behövs därför. Förbudet är ett svar på detta. Humanitära skälen för kärnvapenförbud har ökat, vilket bland annat Internationella Röda korset och Internationella Röda halvmånen påvisat. En bred internationell fredsrörelse står bakom kravet inom International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, ICAN.

 

Nato eller kärnvapenförbud? En militant debatt mot förbudet har anförts av moderata och liberala politiker och borgerliga ledarskribenter lierade med dem. USA och Nato har lagt sig i vår inhemska debatt på ett sätt som inte skett tidigare. Varningsord har rests att en svensk ratificering kan försvåra kontakterna med Nato. USA har skrämt alla Natoländer att bojkotta förbudet. Även Finland med borgerlig regering, avsaknad av Sveriges politiskt förankrade nedrustningstradition och en närmast obefintlig debatt i frågan har ställt sig utanför.

Sveriges säkerhets- och nedrustningspolitik ska beslutas i Stockholm, inte i Washington eller av Nato i Bryssel. Vår nya regering har återtagit en god svensk nedrustningslinje efter parentesen med Carl Bildt som utrikesminister.  Risken finns att en eventuell borgerlig regering – om den olyckan skulle bli resultatet av nästa års val – kan sabotera en anslutning till förbudet. Kräv en ratificering av kärnvapenförbudet snarast av Sveriges riksdag!

Gunnar Lassinantti

Kolumn

Britta Lindblom

Britta Lindblom: Rapport från huset med gul triangel

”Det är lite mañana som gäller, säger många. Då har de inte sett de grekiska pensionärerna som arbetar i sina barns företag.”

Lue lisää

Britta Lindblom

Britta Lindblom.

Kolumn

Anette Karlsson

Anette Karlsson: Minska hälsoskillnaderna!

“Människor önskar enkla saker av vårdreformen. Man måste få vård utan långa köer. Klientavgifterna får inte förhindra en från att komma till läkaren. Vården måste vara kvalitativ. Socialtjänsterna måste fungera. Barn, åldringar och funktionshindrade ska tas hand om” skriver Anette Karlsson.

Lue lisää

Anette Karlsson

Kolumn

Norge och Norden

Norge.

Kommentar: Starkast stöd och mest kris? Verkligen?

Arbeiderpartiet är Norges största parti och samtidigt den krisande förloraren. Varför?

Lue lisää

Norge och Norden

Norge.

Kolumn

Jacob Söderman

Jacob Söderman: Upp till kamp för förändring!

”Ni får förlåta mej, men Ibland känns det som om statskyrkan och Partiet har samma problem.”

Lue lisää

Jacob Söderman

Jacob Söderman