MENY
[pro_ad_display_adzone id=68868]

Kolumn

Lukas Lundin

Lukas Lundin: Det fula ordet socialism

Jag hoppas att de finska socialdemokraterna låter sig inspireras av Jeremy Corbyn, Bernie Sanders och de andra. Det är verkligen inte populistiskt och det finns ingen skam i att vara radikal och ärlig i sina åsikter och uttalanden, skriver Lukas Lundin.

 

Den som den senaste tiden spenderat tid på sociala medier har nog sett bilderna vid det här laget; den brittiske Labour-ledaren Jeremy Corbyn som tas emot som en rockstjärna, först runt om i landet under valkampanjen som ledde fram till valsuccén för några veckor sedan och nu senast på jättefestivalen Glastonbury. Unga röster som till tonerna av The White Stripes hitlåt ”Seven Nation Army” enas i den blivande klassikerramsan ”Oh Jeremy Corbyn”. Jublet då den uttalade socialisten gång på gång svingar hårt mot såväl ojämlikhet som högerpopulism och talar sig varm för solidaritet och rättvisa i vård och utbildning.

 

Corbyn är ändå långt ifrån ensam, utan utgör snarare en del av ett allt tydligare fenomen. Det vill säga att unga väljare i västvärlden återigen söker sig allt längre ut på den politiska vänsterkanten i jakt på de värderingar som till synes gått förlorade. Det är lätt hänt i dagens politiskt korrekta debattklimat där många etablerade partier och politiker håller sig från att ta tydlig ställning i diverse frågor, rädda för att stämplas som populister. Något som ofta tenderar få icke önskvärd effekt då man istället spelar väljarna i famnen på de verkliga populisterna.

 

Under senare tid, detta är förstås relativt, känns det ändå som om nya och fräscha vindar börjat blåsa och tvingat högerpopulisterna att sätta sig ner i båten eller istället falla ur den. Ingen har väl glömt demokraternas primärvalsrörelse inför presidentvalet i USA i fjol, då den 75-årige senatorn Bernie Sanders blev de unga, frustrerade amerikanernas röst mot etablissemanget och slutligen samlade fler röster bland väljare under 30 än Hillary Clinton och Donald Trump tillsammans. Eller Pablo Iglesias som med sitt Podemos åtminstone tillfälligt vände upp och ner på det spanska politiska landskapet för bara några år sedan, även han med ett övertygande stöd bland de unga väljarna. Och för all del, varför inte nämna den franska yttervänsterns kandidat Jean-Luc Mélenchon som uppbackad av stora delar av den franska ungdomen samlade närmare 20 procent av rösterna i presidentvalet för bara några veckor sedan.

 

Och nu då Jeremy Corbyn, den 68 år gamla parlamentsledamoten från Islington i London, som under sin tid som partiledare blivit de unga brittiska väljarnas nya fixstjärna. I valet för drygt två veckor sedan lockade han inte bara fler väljare under 35 till vallokalerna än tidigare, utan kammade dessutom hem kring två tredjedelar av deras röster. Givetvis kan Brexit-frågan ha spelat in, men tydligt är att även Corbyns öppna och ärliga stil tilltalat många yngre väljare.

 

Samtidigt anar vi motsatt effekt här hemma i Finland där Socialdemokraterna bara fortsätter tappa unga väljare; gubbstämpeln känns svår att tvätta bort och undersökningar visar att endast 7,5 procent av alla väljare under 50 stöder SDP. Det borde rimligtvis få alarmklockorna att ringa. Men alltför ofta känns det som om detta bemöts med en uppgiven axelryckning och en motvilja att ta tydlig ställning i sakfrågor – kanske för att vara alla till lags?

 

Undantag finns givetvis. Flera modiga beslut i samband med partikongressen bådar gott inför framtiden; exempelvis beslutet att gå in för de unga socialdemokraternas basinkomstmodell, den så kallade Yleisturvan. Bara en snabb titt på resultatet i kommunalvalet visar ändå tydligt vilka oppositionspartier som nått ut till de stora massorna under katastrofregeringen Sipiläs tid vid makten. Och samtidigt som SDP:s ideologi, liksom väljarnas hårfärg, känns allt gråare talar man mest om hur viktigt det är med ”brett i vägg och högt i tak”. Och istället för att spetsa till den socialdemokratiska ideologi, vars värderingar utgör grundpelarna för vårt välfärdssamhälle, diskuterar man rentav att helt slopa det fula ordet socialism ur partiprogrammet.

 

Jag hoppas att de finska socialdemokraterna låter sig inspireras av Jeremy Corbyn, Bernie Sanders och de andra. Det är verkligen inte populistiskt och det finns ingen skam i att vara radikal och ärlig i sina åsikter och uttalanden. Med det menar jag verkligen inte att sakligheten ska överges eller att Antti Rinne måste dansa upp på scenen under Ruisrock om några veckor. För min del räcker det fint att återuppta kontakten med den ideologi som man tycks ha glömt bort så ofta under de senaste åren. Det skulle vara viktigt för partiet, för väljarna och framförallt för vårt land som kommer att behöva de socialdemokratiska värderingarna igen efter dessa ofredsår.  

 

Lukas Lundin

Lukas Lundin

ÄMNESORD

Diskussion

[pro_ad_display_adzone id=139047]

Kolumn

Britta Lindblom

I Allahs knä

Förr, före 11 september och Twin Tower-attacken var fienden i thrillers KGB, eller SPECTRE eller den ryska maffian. Världen var ganska svartvit och fiendens rörelser var enkla att förutspå. Och minsann slutet likaså. Idag ser världen annorlunda ut.

 

I Juan Gomez-Jurados Contrato al Paraíso, översatt till finska under titeln Taivaspaikka, läser jag om indoktrineringen av en 14-åring.

Imamen viskar, de började med att ge kvinnorna frihet… de hjärntvättar oss… de fördunklar ditt omdöme med osedliga bilder… om några år blir ditt hat som nu bara är en liten gnista något som leder till en skogsbrand. Du är exceptionell. Du kan förändra världen. Du kan förena muslimer… du kan föra sharia till Amman, Kairo, Beirut och så vidare till Berlin, Madrid, Washington.

 

Och i utdrag ur al-Qaidas regelbok en paragraf om principer och regler för skjutande, nämligen punkt 8: Känn inga samvetskval när du trycker på avtryckaren. Du dödar din Guds fiende.

 

Indoktrineringen fortsätter och 14-åringen bereder sig för sitt martyrskap som fullärd. Han vet att han lovats flera privilegier som martyr. När han spiller sin första droppe blod blir han förlåten sina synder, ha får en plats i paradiset och får sitta i Allahs knä. Han befrias från gravens elände och helvetets fasor och på hans huvud läggs en krona med rubiner kostbarare än allt i världen. Och som hustrur får han 72 svartögda jungfrur och han får tala för 70 av sina släktingar.

Detta är min översättning från finskan.

 

Det är en hel del för en yngling som suger i sig som en svamp och blir en krigare i armén för tron.

Gomez-Jurados ramberättelse är att förbundsarken som innehåller de tio budorden är gömd i öknen i Jordanien. Och om den grävs upp skulle fyndet uppvigla till religionshets och troskrig mellan judar och muslimer.

Boken finns på danska under titeln Kontraktet med Gud men inte på svenska. Men det intressanta i denna thriller är hur kraftig indoktrineringen är och hur övertygad en 14-åring som letar efter meningen för sitt liv blir. Det är lätt att påverka ett ungt sinne.

Med bilderna på näthinnan av ännu en skolskjutning i USA, i Texas, blir våldet begripligt för mig som mekanism. Och som medel till manipulation.

Men aldrig förlåtligt. Liv är heligt!

 

När teven visar bilder av president Trump som ropar om flyktingar ”De är djur!” Då grips jag av avsmak och avsky. Är lilla Hassan som är 6 år från Syrien och som bara ritar raketvapen och helikoptrar i svartvitt ett djur? Vapen och död är allt han sett under sitt korta liv. I hotspotlägret på Kos fortsätter han att rita svartvitt, trots att han har färger till förfogande. För så ser han världen.

 

Många inhemska författare har också tagit sig an islam i sina böcker. En bra berättelse är Taavi Soininvaaras Jumalten sota. Och en annan mycket aktuell är Jari Tervos Layla.

Tervos bok börjar med den chockerande meningen ”Jag förlovades i vaggan.” Vi får följa kurdiska Laylas väg från Turkiet via färden över till Grekland hängande i ett rep knutet till en gummibåt. En så kallad ”våt” överfärd. Hon blir slavarbetare i ett hushåll i Tyskland och slutar som som prostituerad i Helsingfors. Hon är 15 år. Och hennes liv skuggas dessutom av hennes kurdiska far som följer efter för att döda henne och rädda familjens ära. För när hennes make efter bröllopsnatten inte hittar ett blodspår på lakanet är han övertygad om att han blivit lurad. Och Layla är i släktens, både hennes och hans, en hora!

 

Britta Lindblom

 

Juan G-J
ÄMNESORD

Diskussion

[pro_ad_display_adzone id=139132]

Kolumn

ÅSS

Svar till SU och Christoffer Ingo – Högskoleprov är den enda rättvisa utvägen

Vi inom ÅSS glädjer oss åt att våra liberala kamrater har vaknat och att ordförande Christofer Ingo också har kunnat konstatera hur regeringens förslag till nya antagningskriterier för universitet och högskolor bäddar för ett samhälle som stöps i allt större ojämlikhet.

 

DEBATT

 

På den här punkten verkar det som om man från regeringens sida ger de jämlika möjligheternas samhälle ett omfattande bakslag, i sken av att förbättra studerandes förutsättningar. Faktum är snarare tvärtom, och vi uppskattar att man även från SU’s sida insett farorna med regeringens förslag.

 

Men för att göra ett ärligt försök att ta enhetlighetsfrågan på allvar måst det samtidigt konstateras att regeringens initiativ är sällsynt missriktat även med beaktande på denna. Man skulle kunna tänka sig en rad olika åtgärder som kunde förbättra studerandes möjligheter att tillägna sig en studieplats, utan att behöva introducera systematiska ojämlikheter i utbildningsväsendet. Redan det faktum att exempelvis urvalsproven tenderar att ordnas endast en gång om året gör det ju svårt för studerande att hinna läsa in sig och avklara dylika prov i någon större utsträckning. En enkel lösning vore att helt enkelt göra det möjligt att oftare kunna avlägga urvalsprov, så att studerande får andningsrum och ges bättre möjligheter att fokusera på ett prov i taget. Det skulle även göra det möjligt för studerande vars ansökningsförsök misslyckats att så snabbt som möjligt kunna ta nya tag, utan att behöva vänta ett år i onödan.

 

Dock kan det ifrågasättas i vilken mån det sist och slutligen gagnar studerande att behöva skriva urvalsprov gång efter annan. Sett ur den här synvinkeln står dock en sak klar: Om man absolut vill införa en mer strömlinjeformad antagningsprocess är en förkörsrätt för studentexamensinnehavare synnerligen orättvis. Om regeringen insisterar på att det måste finnas en genväg till högre utbildning är det oförsvarbart att inte öppna upp dylika möjligheter för alla studerande på andra stadiet. Här ser ÅSS den enda rättvisa utvägen i ett högskoleprov som skulle vara öppet för alla studerande att försöka sig på.

 

Pontus Westmalm, ordförande

ÅSS – Åbo Socialdemokratiska Studerande

 

åss

Kolumn

IPS

”Humanitär hjälp utnyttjas som krigstaktik i Sydsudan”

Både regeringen och rebellgrupper förnekar humanitära grupper att bedriva hjälparbete i det katastrofdrabbade Sydsudan. Det skriver Christine Monaghan, som arbetar för organisationen Watchlist on Children and Armed Conflict, i denna krönika.

 

När jag besökte Sydsudan under förra året fick jag gång på gång höra hur sjukvårdspersonal och biståndsarbetare förhindrades från att utföra sina mycket viktiga uppdrag. Regeringsföreträdare uppges hela tiden höja kostnaderna för de organisationer som motverkar inbördeskrigets effekter, de stoppar humanitära konvojer på väg med livsavgörande förnödenheter och sätter upp byråkratiska hinder som syftar till att begränsa hjälpen till behövande.

Biståndsarbetare berättar att de måste betala avgifter till regeringen och oppositionen i samband med förhandlingar om sändningar av nödhjälp. Att det finns avgifter för att landa på flygfält, och att det för att ta med sig kontanter ut på fältet krävs godkännanden av minst fem olika departement. De säger att det alltid är något som har ändrats, eller något som saknas.

Exemplen på de hinder som Sydsudans regeringsföreträdare infört för att förhindra att humanitär hjälp når ut i konfliktområdena är många. Såväl regeringen som oppositionen använder sig av detta som en krigstaktik – vilket leder till att sjukdomar sprids och människor dör.

I en ny rapport har Watchlist on Children and Armed Conflict dokumenterat minst 750 tillfällen under 2016 och 2017 då tillgången till humanitärt bistånd förvägrats – i många av fall av myndighetsföreträdare. I dussintals intervjuer med biståndspersonal i landet och i grannlandet Uganda vittnas det om de metoder som regeringen använder sig av för att blockera att hjälpen når ut.

På senare år har jag bevakat samma fenomen i många andra konfliktområden, däribland i Afghanistan och i Jemen. Men ingenstans har omfattningen varit så stor som i Sydsudan.

I mars förra året höjde exempelvis myndigheterna avgifterna för arbetstillstånd till utlänningar från 100 dollar till hela 10 000 dollar. Även registreringsavgifterna för internationella ickestatliga organisationer höjdes. Dessutom har myndighetsföreträdare börjat lägga sig i vilken personal organisationerna vill anställa och de har gång på gång ändrat olika regler vilket gjorde det svårare för humanitär personal att ta sig till sina arbeten.

Allt detta sker i ett land där de humanitära behoven är enorma. I slutet av förra året rapporterade FN-organet OCHA att minst en femtedel av Sydsudans sjukhus hade tvingats stänga medan hälften av de övriga tvingades bedriva sin verksamhet med mycket begränsad kapacitet.

Under 2016 och 2017 genomförde olika väpnade styrkor minst 50 attacker mot vårdinrättningar. Även dessa attacker används som en krigsstrategi för att förhindra att civila får tillgång till vård. Resultatet är att delar av landet är drabbat av undernäring, svält och sjukdomsepidemier.

Landets myndigheters agerande har därmed ytterligare förvärrat den redan mycket svåra situationen för befolkningen.

De humanitära organisationernas arbete i Sydsudan har en avgörande betydelse. Sedan 2013 har dessa organisationer enligt OCHA stått för närmare 80 procent av de vårdinsatser som genomförts i landet.

Som alltid i konfliktområden drabbas kvinnor och barn särskilt hårt. Enligt OCHA har fyra miljoner människor tvingats bort från sina hem i Sydsudan och hela 85 procent av dessa människor är kvinnor eller barn.

Watchlist on Children and Armed Conflict kräver att den sydsudanesiska regeringen följer sina förpliktelser och ser till att inga humanitära insatser blockeras. Dessutom bör ett oberoende organ bildas i syfte att granska hur det humanitära arbetet har förhindrats.

Det internationella samfundet måste omedelbart agera för att få ett slut på denna försåtliga krigsstrategi som har fått förödande konsekvenser för Sydsudans barn.

 

*Christine Monaghan arbetar för Watchlist on Children and Armed Conflict, en koalition baserad i New York som arbetar för att förhindra övergrepp mot barn i konfliktområden.

 

Armé i Sydsudan.

Armé i Sydsudan.

ÄMNESORD

Diskussion

[pro_ad_display_adzone id=50534]

Kolumn

Kaj Bärlund

Min vän Yrsa Stenius

Yrsa Stenius var en familjevän sedan mer än 40 år tillbaka i tiden. Hennes frånfälle var en dyster nyhet inte bara för min fru och mig utan också för våra barn som hon alltid visade intresse och omtanke för i olika levnadsskeden. Yrsa kunde vara en stridbar och tuff toppjournalist och författare, men hon kunde också visa en mjukare sida i sitt närmaste umgänge.

Jag blev bekant med Yrsa när hon inledde sin journalistiska karriär i Helsingfors och jag tog mina första steg i politiken. Hennes ledare i Arbetarbladet väckte uppmärksamhet både på det finlandssvenska fältet och inom det socialdemokratiska partiet. I tryckeriet var man på helspänn när deadline närmade sig: chefredaktören filade på sina formuleringar till sista minuten – och ibland utöver. En del läsare menade att hennes språk var lite krångligt för gemene man, men det tärde inte på uppskattningen för hennes skarpa analyser.

Det var egentligen en tidsfråga innan hon skulle formulera sig för vidare läsekretsar. Flytten till socialdemokratiska Aftonbladet i Stockholm först som kulturchef och snart till politisk chefredaktör kom således inte som någon stor överraskning. Efter lilla Arbetarbladet höll vi i Helsingfors tummarna för Yrsa när det professionella sammanhanget mångfaldigades. I många privata diskussioner beskrev Yrsa utmaningarna i att leda de ofta udda kulturpersonligheterna i den nya enheten. Sist och slutligen klarade hon av utmaningen så väl att hon befordrades till en ännu blåsigare post som chef för den stora tidningens politiska bevakning . Där hade Yrsa att ta ställning till de stora politiska skeendena i svensk politik. Det var en betydande medial maktposition. Relationerna till det statsbärande socialdemokratiska partiet och LO-facket blev på den posten viktiga. Yrsa betonade alltid sin journalistiska integritet och jag uppfattade att den inte heller ställdes i tvivel av ägarna och de centrala intressenterna.

En stor överraskning för mig var Yrsas frivilliga avsked från chefredaktörsposten till förmån för en kollega som hon hade ett romantiskt förhållande med. Hennes mest uppskattade bok ’Makten och kvinnligheten’ beskriver den personliga kris som följde. Efter en långa konvalescens repade sig Yrsa, men hennes tid som politisk journalist i hetluften var förbi. När jag som riksdagsman och minister fick erfarenhet av finländsk politik på hög nivå var diskussionerna med Yrsa om svensk och finländsk politik unikt givande. Yrsa hade en ingående förståelse för likheter och olikheter i de två ländernas samhälleliga verklighet.

Yrsa var aldrig slätstruken i sina samhälleliga ställningstaganden varken som chefredaktör, författare, kolumnist eller offentlig debattör i olika medier. Hon formulerade sig bitskt, till och med provocerande, när hon tyckte det behövdes. De som var oense kunde ge igen med samma mynt. Som debattör blev Yrsa både populär och mindre populär beroende på åhörarna/läsarna – men aldrig ointressant.

Som författare var Yrsa mycket personlig. Hennes kärlek till hundar gav material för hela böcker och mångahanda metaforer. Hennes beundra för och undran över starka manliga politiker gav anledning till två böcker om den nazistiska rustningsministern Albert Speer. Hennes planerade bok om Mauno Koivisto blev inte av, vilket var synd eftersom den kunde ha utgjort ett övergripande sammandrag över hennes politiska och psykologiska tänkande.

Yrsa Stenius var en mångfacetterat begåvad person som gjorde en enastående journalistisk och författarkarriär i två länder. Hennes förtidiga frånfälle är en personlig förlust för hennes vänner, men också för samhällsdebatten i stort.

 

Kaj Bärlund

 

Yrsa Stenius

Yrsa Stenius

Kolumn

ABL

Insändare: Konsumenterna undanhålls väsentlig information om matproduktionen

En färsk doktorsavhandling av Pia Smeds visar att till och med över en tredjedel av eleverna i grundskolans lägre årskurser har en felaktig uppfattning om matproduktionen. Många vet t.ex. inte varifrån mjölken kommer, och elevernas föreställningar om lantbruket är ofta romantiserade, eller så tror man att lantgårdarna är någon form av djurparker.

Undersökningsresultatet är alarmerande, men å andra sidan helt logiskt. Konsumenterna erbjuds mycket sällan korrekt och helhetsmässig information om matens ursprung speciellt vad gäller djurprodukter. Enligt Smeds undersökning inhämtar barnen information bl.a. från reklam, tv-program och animerade filmer. Även de vuxnas matkännedom härstammar ofta från liknande källor. Det är mycket problematiskt att konsumenternas huvudsakliga informationskällor utgörs av aktörer som drar ekonomisk nytta av djuren. Konsumenterna får en förvriden bild av matproduktionen, och har därmed svårt att göra välinformerade konsumtionsval.

Skolan borde ge barnen objektiv och faktabaserad information om matproduktionen. Enligt grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen får skolan och undervisningen inte användas som kanal för kommersiell påverkan. Trots detta marknadsförs komjölk i skolor genom det EU-finansierade skolmjölksstödet, och kött har marknadsförts under veckan för inhemskt kött. Speciellt komjölk marknadsförs som en nödvändig byggsten för hälsan, vilket inte stämmer. Skolböckerna ger också eleverna en helt förvrängd, polerad och sagoboksaktig bild av djurproduktionen.

Konsumenterna utsätts dagligen för vilseledande marknadsföring bl.a. i form av matreklam och ”feel good”-etiketter och bilder på matförpackningar. Däremot är det i praktiken förbjudet att ge konsumenterna sanningsenlig information om djurproduktionen i form av reklam eller motreklam. Enligt Internationella Handelskammarens regler för reklam och marknadskommunikation får marknadskommunikation inte utan vägande skäl spela på rädsla eller fruktan eller utnyttja olycka eller lidande. Ifall djurindustrin visades på ett realistiskt sätt för konsumenterna skulle många oundvikligen känna rädsla och lidande, och därmed eventuellt bli avskräckta från att köpa djurprodukter.

Under de senaste åren har också en annan typ av material publicerats beträffande djurindustrin. Även i Finland har konsumenterna ett flertal gånger upprörts av videor som djuraktivister i smyg filmat på produktionsanläggningar och slakterier. Som en motaktion till denna typ av videor laddade den unge mjölkbonden Ville Puhakka från Ilomants upp en video på Facebook som han filmat på sin egen produktionsanläggning. Videon har setts över 200 000 gånger, och jord- och skogsbruksminister Jari Leppä skickade ett personligt tackbrev till Puhakka för exemplariskt konsumentarbete till förmån för den finska djurindustrin.

I sig är det mycket välkommet att konsumenterna får möjlighet att med egna ögon se vad som händer på bondgårdarna. Men såsom det är typiskt för material som producerats av djurproducenterna visas inga obehagliga saker på videon. Däremot får tittarna t.ex. se hur djuren i en toppmodern djurfabrik äter, blir mjölkade av en mjölkrobot och använder sig av en automatiskt roterande ryktborste.

Puhakka betonar vikten av genomskinlighet i matproduktionen, vilket är helt rätt. Men ifall han strävar till öppenhet frågar man sig varför videon inte visar kons hela livscykel: då hon blir artificiellt inseminerad, då hon blir berövad sin kalv, då hornanlagen bränns bort på kalven och då kon slaktas, fastän hon skulle vilja leva? Kanske för att djurindustrin är så pass brutal, att dess sanningsenliga uppvisande för konsumenterna med all sannolikhet skulle minska på åtgången av djurprodukter.

 

Johanna Wasström

 

Debatt