MENY
Turva – Hymy

Hjälp på traven för en ny socialdemokratisk berättelse

Fredrik Janssons bok om socialdemokratins kris, väsen och framtid är angelägen läsning för alla som värnar om den nordiska välfärdsmodellen. Verket är högaktuellt och skrivet på ett sätt som ger det lång livslängd – en försummad potentiell svensk faktaklassiker i ämnet. 


Bokrecension: Fredrik Jansson – Gemenskap och skötsamhet, en essä om socialdemokratins väsen (Egen utgåva via
självpubliceringstjänsten Type & Tell, 2016, 207 sidor).

 

Fredrik Jansson är starkt meriterad inom socialdemokratisk idédebatt med ett förflutet som politisk chefredaktör på Folkbladet Västerbotten och ledarskribent för flera socialdemokratiska dagstidningar.

Utgångspunkten i hans bok om socialdemokratins väsen är given: Socialdemokratin är i kris och krisen tas inte på tillräckligt stort allvar. “Trots att alla vet att något är fel så saknas det en riktig debatt om ämnet” skrev författaren i januari i fjol i ett upprop om finansiering för att publicera verket på egen hand. En aspekt av krisen är samhället i någon mening utvecklas i två riktningar som socialdemokratin står emellan och sneglar tveksamt mot. Jansson skriver att socialdemokratin som ofta representerar breda väljargrupper har fått se konflikten mellan globaliseringens vinnare och förlorare i sin egen väljarbas:

 

“Utmanade av å ena sidan gröna partier som har dragningskraft på de mer kosmopolitiska delarna av den socialdemokratiska väljarkoalitionen, och å andra sidan av nationalistiskt populistiska, och i viss utsträckning fascistiska, partier som drar i de som känner sig som förlorare i en förändrad värld och vill hitta tillbaka till någon form av kommunitär gemenskap, har lett till ett lätt personlighetskluvet drag hos många socialdemokratiska partier. Man vill både vara budgetdoktrinära och expandera välfärden, man vill vara internationalister men anpassar sig till den kulturchauvinism som fått fäste i de flesta europeiska parlament. Det är inte så konstigt att det här sliter i en socialdemokrati som baserat sig på en klassallians, det här är åsikter som har klassbas.”

Vad gäller stöd för främlingsfientliga partier kommer Jansson med en intressant observation, nämligen att Sverigedemokraterna har sitt starkaste LO-stöd bland byggnadsarbetare. Han skriver att detta “skulle kunna uttydas som en oro inför den låglönekonkurrens de utsätts för av framför allt östeuropeiska gästarbetare, snarare än att de tycker frågan om minareters vara eller icke vara är central i politiken.” Han får stöd från detta i faktumet att medlemmarna i Kommunal uppvisar lägst stöd för Sverigedemokraterna i LO. Dessa medlemmar har också många arbetskamrater med invandrarbakgrund, men utsätts inte “för underbudskonkurrens på samma sätt.”

 

Från folkrörelse till folkhem

Jansson tar avstamp i historien. För att förstå var vi är måste vi se vilken väg vi har vandrat. Och det är framför allt bokens kloka sammanfattningar av socialdemokratins förflutna som är verkets styrka och ger ett gott underlag för samtids- och framtidsdiskussionen. Jansson skildrar skickligt avvägt socialdemokratins uppkomst och utveckling i Sverige, samt hur olika folkrörelser överlappat och influerat varandra.

Som titeln Gemenskap & skötsamhet antyder fokuserar han mycket på rörelsen och ideal. Skötsamhetsidealet tangerar plikten till arbete och hänger historiskt delvis samman med nykterhetsrörelsen. Jansson skildrar skickligt hur arbetarrörelsen förändrades med folkhemsrörelsen, vilken förändring som skedde då Socialdemokraterna gick från ett mer renodlat arbetarparti till en bredare väljarkår samtidigt som samhällsutvecklingen accelererade. Väldig mycket har som alla vet förändrats. Jansson påminner om att avindustrialiseringen skett främst sociologiskt och inte sett till själva produktionsvolymen. Han skriver att “problemet med förnyarnas analys är att de likställer klassamhället med industrisamhället”

Socialdemokratins kris i Sverige handlar inte om ett enskilt misslyckande, snarare en svårighet med att se nyktert på dagens samhälle, utan gamla socialdemokratiska glasögon, enligt författaren. Ingen enskild politiker eller fackföreningsledare bär skulden, enligt Jansson som skriver att enskilda personers agerande nog snarare ska ses som symptom på krisen än som krisens orsaker, varpå han citerar den italienske kommunisten Antonio Gramsci (1891-1937): “Krisen består precis i det att det gamla är döende och det nya ännu inte kan födas; i detta interregnum framträder en stor variation av morbida symptom.”

Jansson använder begreppet interregnum för att skildra socialdemokratins kris och påminner om att nuvarande interregnum ingalunda är det första.

Närmare nutid behandlar Jansson frågor om funktionssocialism och en okritisk inställning till bolagiseringar. Han betonar också att det mest avgörande är själva perspektivet, tanken om företagsvärlden som ideal. Synsättet kan skina igenom även om det som privatiseras återkommunaliserar eller förstatligas. Jansson skriver om en överdriven benägenhet att se till enskilda kostnadsställen och enhetsbudgeter snarare än helheter.

Han tar gällande arbetssynen upp dagens förändrade situation:

“Osäkerheten blir ett allt vanligare inslag på arbetsmarknaden. Under efterkrigstiden kunde i princip alla räkna med att få ett fast jobb med en lön som gick att leva på. Om man bara var skötsam och flitig kunde man räkna med att erkännas som en fullvärdig medlem i samhället. Så är det inte längre. För många unga framstår i dag en tillsvidareanställning som en utopi. För många innebär arbetslivet springvikariat, korta påhugg och anställningar genom bemanningsföretag. Osäkra inkomster innebär att det blir svårare att skaffa sig allt det där som förväntas av etablerade medlemmar i samhället: fasta rutiner, bostad och barn. Kort sagt, det vårt samhälle definierar som att bli vuxen. Och det är inte längre något som bara finns i en övergångsperiod i början av arbetslivet. Det är något som i allt större utsträckning sprider sig genom hela arbetslivet.”

 

Och vidare ett par sidor senare:

“För 60 år sedan ansåg en överväldigande majoritet av både arbetare och tjänstemän att de tillhörde en arbetarklass med makt, idag anser sig allt fler tillhöra en medelklass utan makt.”

 

Ingen mirakelmedicin, men nog en injektion med inspiration

Jansson tar upp fenomen som uppstått som respons på den nya situationen, bland annat tanken på en medborgarlön. Han viftar ändå bort den som en framtida väg för socialdemokratin. Han vill ändå bejaka nya infallsvinklar och alternativ. Han skriver att en “folkrörelse måste vara något mer än höga medlemstal och många föreningsstyrelser som träffas en gång i månaden för styrelsemöte.”

Han understryker vikten av att förse medlemmar med de rätta verktyg som behövs för att vara socialdemokrater i vardagen. Det skulle förslagsvis ske genom kontinuerlig  studieverksamhet och ett samarbete över alla tänkbara gränser, sociala och geografiska. Å ena sidan är han något på spåren så intern isolering per definition inte fungerar, å andra sidan borde systemet han förespråkar vara en sådan självklarhet att den kanske inte kan läras ut eller implementeras om den inte infinner sig naturligt. Jansson förslag är flera och delvis till karaktären organisatoriska på samma sätt som de mönster han själv kritiserar. Socialdemokraterna erbjuds helt enkelt ingen mirakelmedicin i denna bok, men nog en stor dos inspiration.

Verket är koncist, välformulerat, innehållsrikt och angeläget.

Johan Kvarnström

ÄMNESORD

Diskussion

Viktor Kock: Nato-frågan ständigt på FSD:s bord

Kuva: Foto: Johan Kvarnström

– I debatten om Nato är ett av de vanligaste argumenten bland förespråkare att vi måste börja tala om frågan. Jag hoppas att de även lyfter upp frågan om Finland skall investera i fredsorganisationer eller krigsorganisationer på sina bord, säger FSD:s ordförande Viktor Kock.

 

I Yles senaste opinionsmätning om finländarnas inställning till Nato uppgav 53 procent att de är negativa till ett medlemskap medan 19 procent är positiva. Ifall Sverige ansöker om medlemskap ökade andelen som understöder ett finskt medlemskap till 30 procent men fortfarande är 50 procent negativa.

 

– Inom FSD har vi en ständig diskussion om det säkerhetspolitiska läget. Senast på fredagens styrelsemöte dryftades den oroväckande utvecklingen i Polen och Ungern där man gör stora inskränkningar i demokratin samtidigt som högerextrema rörelser stärker positionerna, säger Viktor Kock och tillägger att Natofrågan diskuteras väldigt ofta på FSD:s styrelsemöten. De ökade spänningarna runt Östersjön, upprustningen i Arktis och den farliga tuppfäktningen mellan Trump om Kim Jong-Un är för tillfället grunden till den diskussionen.

 

– Efter diskussionerna har vi alla gånger varit överens om att Finlands alliansfrihet är att föredra framom ett Natomedlemskap.

 

Det sistnämnda alternativet har dykt upp i media igen i och med att den nya moderatledaren, Ulf Kristersson, inför kommande riksdagsval vill göra Natofrågan till den stora valfrågan i Sverige. Viktor Kock understryker att Finlands säkerhetspolitik i vilket fall som helst inte ska styras av intressen vare sig från väst eller öst, den besluter vi själv om.

 

Natofrågan har förstås fått visst liv i och med presidentvalet där endast SFP:s kandidat Nils Torvalds öppet vill arbeta för ett medlemskap.

 

– Jag lyfter på hatten åt SU:s Christoffer Ingo som i samband med presidentvalet vill lyfta upp frågan även på SFP:s bord. Att Nils Torvalds förespråkar ett Natomedlemskap kan inte ha undgått någon men däremot tror jag det har gått fler förbi att det också är partiets linje, säger Viktor Kock och konstaterar att SDP:s åsikt är en annan.

 

Och det beror inte på att frågan inte skulle diskuteras, som Natoivrarna ofta påstår. Socialdemokraternas linje är, efter ständigt pågående diskussioner, att Finlands fredsarbete, som bör gynnas i alla situationer, inte gynnas av ett Natomedlemskap.

 

– Tyvärr beslöt riksdagen före jul att kraftigt minska finansieringen till fredsorganisationerna. SDP:s samtliga riksdagsledamöter motsatte sig nedskärningarna (medan så gott som alla från SFP röstade för nedskärningarna, Eva Biaudet undantaget, red.anm.).

 

– I debatten om Nato är ett av de vanligaste argumenten bland förespråkare att vi måste börja tala om frågan. Jag hoppas att de även lyfter upp frågan om Finland skall investera i fredsorganisationer eller krigsorganisationer på sina bord, säger Viktor Kock.

 

 

ÄMNESORD

Diskussion

Feldt-Ranta: Utvecklingen i Ungern en stor utmaning

Kuva: Foto: Johan Kvarnström
Maarit Feldt-Ranta på FSD:s styrelsemöte i Helsingfors den 19 januari.

EU har 40 gånger förlåtit länder som brutit mot ekonomiska överenskommelser, men fallet Ungern skiljer sig och handlar framför allt om mänskliga rättigheter, säger FSD:s riksdagsledamot Maarit Feldt-Ranta, nyss hemkommen från Budapest.

Lue lisää

Diskussion

FSUD: Haatainen har blivit konstigt behandlad i media

FSUD:s meme om mediabevakningen av Tuula Haatainen i presidentvalet 2018.

Finlands svenska unga socialdemokrater anser att mediabevakningen av Tuula Haatainen har varit orättvis i den meningen att fokuset har handlat om bland annat hennes kläder i stället för sakfrågor.

Lue lisää

Min färd i rörelsen del 3: Zigenarfrågan

Jacob Söderman.

Oberoende om jag ville eller ej, skapade min aktivitet i zigenarfrågan min offentliga profil för en lång tid framåt. Positiv, mänsklig i mångas ögon, men även sura kommentarer förekom…”

Lue lisää

Tuula Haatainen: Nu kör vi för fullt!

Kuva: Meeri Koutaniemi
Tuula Haatainen.

Arbetarbladet ställer fem frågor till SDP:s presidentkandidat Tuula Haatainen då förhandsröstningen står för dörren. 

 

Det är bråda dagar för presidentkandidaterna. Evenemangen är många och utspridda över hela landet samtidigt som kampanjen aldrig tar paus i social medier. Tuula Haatainen trivs trots allt det hektiska i och med att hon får föra fram frågor och budskap hon verkligen brinner för. Engagemanget är inte att ta miste på då ABL gör en lägeskoll inför förhandsröstningen.

 

Idag, tisdag, öppnade din valstuga i Helsingfors och imorgon börjar förhandsröstningen, hurdan är stämningen och vad kretsar tankarna kring just nu?

– Stämningen är god. Människor är uppmuntrande och kommer öppet fram och talar. Valet närmar sig och det är mer och mer folk på alla evenemang. Nu kör vi till slutet med full fart.

 

Du har fått god respons för att ha satt agenda och påverkat presidentvalets debatter genom att lyfta fram till exempel kvinnors situation ur ett jämställdhetsperspektiv och ojämlikhetens risker, vad tänker du om din påverkan så här långt?

– I min kampanj har jag talat om ett brett säkerhetsbegrepp. Säkerhet och trygghet bygger på vardagliga saker. Samhällelig ojämlikhet är vårt största säkerhetshot. Därför har jag i min kampanj talat om välfärdstjänster, rättvisa, utslagning och ojämlikhet, aktivitet i internationella forum, kvinnors och flickors ställning såväl i Finland som i resten av världen. Ingen får glömmas bort i samhället, alla måste tas med. Och vi måste känna vårt ansvar globalt.

 

Kandidaternas skillnader i värderingar och olika åsikter i sakfrågor har kommit bättre fram ju närmare valet vi kommit, då till exempel Sauli Niinistö stödjer aktiveringsmodellen som du kritiserar starkt. Håller du med?

– Ja, jag och Sauli Niinistör är av olika åsikter om huruvida aktiveringsmodellen fungerar. Den sätter arbetslösa i en sinsemellan ojämlik situation. Om du bor på en mindre ort och det helt enkelt inte finns arbetsplatser bestraffar modellen den arbetslösa av skäl som hen inte kan påverka. Medborgare ser det här som orättvist. SDP har många bättre alternativ att erbjuda. En förlängning av läroplikten över en avgiftsfri utbildning på andra stadiet hjälper på lång sikt.

 

Vad tänker du om svenskans ställning i dagens Finland då vi har till exempel det kritiserade språkexperimentet och andra hotbilder?

– För mig är tvåspråkighet i Finland en självklarhet. Det handlar om mer än språk, också om kulturella, ekonomiska och sociala relationer med vår nordiska familj.

 

Sista frågan, har du någon avslutande hälsning till läsarna?

– Valet närmar sig, nu är det dags att göra sin röst hörd. Ta med också grannen till vallokalen.

 

Imorgon börjar allvaret. Då är Haatainen på allvar i sitt första presidentval. Hennes berättelse fram till detta kan du läsa om här.