MENY
tyovaenkirjallisuuspaiva
kaisaniemi

Faces 20 år står för mångfald och solidaritet

Den mångkulturella festivalen Faces ordnades i år för tjugonde gången. Besökarna var tyvärr relativt få och frågan som infinner sig är: varthän Faces?

Etnofestivalen Faces ordnades vid Raseborgs slottsruiner de första åren. Tanken var att fira mångkultur, arbeta mot fördomar och främja möten mellan människor, genrer, stilar och kulturer från världen över. Faces utvecklades till en festival där det viktigaste inte var artistlistan – och inte heller alkoholen! – utan den där speciella Faces-stämningen av färger, musik, workshoppar, dofter, smaker, konst och framför allt den vaga gränsen mellan publik och de som uppträdde. Det hände något i varje hörn och det spelade ingen roll om det stod på programmet eller inte. Mångfalden skapade en familjär känsla av enhet och gemenskap.

Faces växte rejält efter flytten till Billnäs bruk och blev med åren en festival av betydelse på riksnivå. Antalet besökare klättrade allt närmare 10 000 och programmet blev allt mer imponerande. Festivalen lyckades också locka en allt bredare publik. Besökarna med dreads och batikfärgade kläder firade nu tillsammans med folket i kragskjorta. Jag minns att även president Tarja Halonen besökte festivalen (minst) ett år och talade varmt om dess roll i tv-nyheterna.

Själv såg jag Faces ur flera perspektiv: Vanlig besökare, journalist och artist. Bäst trivdes jag nog som vanlig betalande besökare. Faces var då i bästa fall ett veckoslut av färgsprakande frihet, en medveten fest där jag också bekantade mig med organisationer som Amnesty International. För en stor del av min och de närmaste årskullarna blev Faces en årlig tradition som krävde starka skäl att missa. Höjdpunkten var lördagsnattens sena spelningar i stora smedjan. Jag minns Pelle Miljoona. Jag minns Puppa J. Och en mängd artister jag glömt eller aldrig känt till namnen på.

Från bruket till skogen

Då brukskärnan såldes hade festivalen att välja mellan hög hyra eller flytt. Valet föll på det senare och destinationen blev Gumnäs festplats i Pojo. Det blev inte samma stämning som förut, men det fungerade. Det var helt enkelt annorlunda, mer naturnära och mer utomhus – på gott och ont. Gumnäs var inte lika tillgängligt som Billnäs bruk som ligger på en överkomlig promenads avstånd från Karis järnvägsstation. Festivalen krympte och hade som alltid en del ekonomiska bekymmer. En utmaning var arrangörernas hyllningsvärda generösa inställning. För att Faces skulle vara en inkluderande festival som alla kunde gå på var söndagen ofta gratis – även de år då dragplåstren till många mindre bemedlades glädje uppträdde just på söndagen.

Gumnäs lockade inte lika mycket folk som festivalen i bruket. Något måste göras och föreningen Etnokult som arrangerar det hela beslöt att sluta cirkeln med en flytt hem till Raseborgs slottsruiner. Det skulle bli en sista vals. Därför ställde många upp frivilligt och artister uppträdde gratis eller billigare för att hedra festivalens avslut. Därför möttes beskedet om en fortsättning med blandade känslor.

Festivalens primus motor Börje Mattsson lyfte upp behovet av en mer urban festival, ett Faces som anpassas till ett redan mångkulturellt Finland. Det utmynnade i en flytt till Fiskars bruk. Festivalen ordnades där för första gången i fjol. Resultatet var okej, varken mer eller mindre. Festivalområdet var inte tillräckligt koncentrerat och många åtnjöt festivalen utan att behöva betala inträde. Detta var åtgärdat i år då festivalen föregående veckoslut ordnades för tjugonde gången. Ett mindre men tydligare område var välkommet, även om avståndet till campingen blev onödigt långt.

Fint, men aningen folktomt

Vi besökte festivalen på lördagen och mycket var sig likt, de bekanta inslagen många. Tyvärr var besökarna få, väldigt få. Betydligt färre än årets målsättning på 2 000 betalande besökare. Ett par försäljare beklagade bristen på kommers. De som ändå kommit verkade däremot trivas bra och samtalade glatt. I Faces-anda lät vi oss smaka mat som filipinska grillspett, mexikanska tacos och senegalesisk jordnötsgryta. Femtiden slog det mig att festivalen nog borde ha kommit igång den här tiden, men det var tyvärr ingen större drive. Jag försökte återkalla minnesbilder från festivalen i Billnäs, folkmassor som trängdes åt det håll som djungeltrumman sade att det hände någonting häftigt.

Därför hade jag svårt att koncentrera mig på dagens program även om till exempel Risto Tammilehto som uppträdde inför ett trettiotal personer sittande på plaststolar säkert levererade. En höjdpunkt blev i stället – precis som i fjol – Kaj Stenvalls utställning. Flera nya målningar – med motiv som Trump och Putin – ställdes nu ut för första gången. De blandar allvarliga frågor om makt med en dos humor och satir. Ibland vet man inte om man vill gråta eller skratta då man ser dem. Men träffande är de. Stenvall har berättat sig anse att de alternativa sanningarnas tidevarv ställer nya krav på konstnären. Ju mer selektivt vi uppfattar världen, desto mer ankommer på konstnären att hjälpa människor förstå världens gång. Enligt Stenvall måste bildkonsten våga komma ut ur sin bubbla och behandla verkligheten.

Då vi kom ut tillbaka stämde a capella-gruppen Zambia Vocal Collection upp på stora utomhusscenen. Det blev ett fint uppträdande inför ett fyrtiotal personer, men mina tankar var på annat håll. Ska det inte bli större än så här? Kvällens huvudartist Iva Nova från Ryssland utlovade förstås en ordentlig energikick, men just dem har jag redan sett live. Det blev alltså en ganska lugn festival. Speciellt tonåringar och riktigt unga vuxna lyste med sin frånvaro då Faces firade 20 år. Den ungdomliga festen verkar vara över. Festivalen i sig är nu vuxen och behöver nya vänner, samarbetspartners, en ny roll, i en ny tillvaro. För det är klart att en medveten, barnvänlig festival som Faces behövs i dagens Finland. Tänk om till exempel gratisfestivalen Maailma kylässä (Världen i byn) med Faces-arrangörernas hjälp kunde expandera från Helsingfors till Karis centrum.

 

Johan Kvarnström

MNESORD

Diskussion

Välkommen till nya Arbetarbladet!

Chefredaktörerna Mikko Salmi och Johan Kvarnström samarbetar gärna över språkgränsen.

ABL har genomgått en stor förändring i samarbete med tidningen Demokraatti.

Lue lisää

MNESORD

Donner: Känslor får inte plats i vårt samhällssystem

Rafael Donner skriver om känslor och efterlyser en empatisk politik som tar fasta på hur olika reformer och beslut påverkar hur människor känner sig, inte bara hur siffror ändrar.

Lue lisää

MNESORD

Diskussion

”Låt inte det nordiska samarbetet bli en kaffeklubb!”

Nya nätverk, möten med nya människor, möjligheter att påverka Nordenpolitiken så att den fokuserar på ungdomarnas vardag i Norden.

Det är några av de fördelar Kai Alajoki nämner då vi talar om hans engagemang i ungdomspolitiken på nordisk nivå.

Lue lisää

MNESORD

Diskussion

Finlands Pen slår larm: Rasistiska och xenofobiska uttalanden får allt oftare passera

– Vi kämpar mot hat mellan raser, samhällsklasser och folk. Och vi motarbetar alla försök att slå ner yttrandefriheten samt spridandet av medvetna lögner.

Så beskrivs Pen Internationals grundprinciper av Marianne Bargum som sedan 2011 är vice ordförande för Finlands Pen.

Lue lisää

MNESORD

Diskussion

Tre tidigare ordförande stödjer Maarit Feldt-Ranta – ”Ett fenomen föds”

I veckans nummer av tidningen Demokraatti som publiceras i dag, torsdag, finns en helsidesannons med omkring 100 av de namn som stödjer Feldt-Ranta. Tre av dessa har varit ordförande för SDP.

Lue lisää