MENY

DEBATT: Socialismens ekonomiska och sociala system – ett alternativ till finanskapitalismen

Kuva: Lehtikuva

Vi humanister vill inte reduceras till njutningslystna kunder och konsumenter, skriver Ulf Modin. 

Socialismen blir negationens negation av den nyliberala finanskapitalismen Möjligheten att införa ett socialistiskt system är emellertid begränsad till de gamla liberala industriländerna i Europa och möjligen också i Förenta staterna. Kautsky trodde inte att man i Sovjetunionen skulle lyckas införa ett socialistiskt system, eftersom landet var så efterblivet. Plechanov ansåg, att den socialistiska revolutionen kommer först sedan den härskande klassen har börjat att ruttna.

Det var allmänna synpunkter i den europeiska arbetarrörelsen före 1917, då man ansåg att socialismen skulle kunna införas först i högt utvecklade länder, och däri fick man rätt.

Socialismen blir en blandekonomi och en ekonomisk demokrati. Den innehåller både statlig, folkägd, privat och kooperativ äganderätt. Vidare finns både plan och marknad. Det blir en reglerad ekonomi i ett reglerat samhälle.

Sedan det senaste världskriget har de kapitalistiska länderna genomgått stora förändringar. Levnadsstandarden har flerfaldigats och vetenskapens och teknikens utveckling har omformat samhället och näringslivet. Numera blir det abstrakta tänkandet normgivande för industrin och kroppsarbetet, som primärt bara kräver ett konkret tänkande, marginaliseras. Människan går på detta plan framåt. Vi tänker allt bättre. Insikterna i abstrakt tänkande har ökat under de senaste 100 åren och det är också förutsättningen för att vi skall kunna införa ett socialistiskt system.

Tankearbetet blir den intellektuella grunden för arbetet i socialismen. Vi skall emellertid inte tro att vi kan införa ett system som varar till tidens ände. Om den modell vi nu skapar håller i femtio år har den lyckats bra. Sovjetmodellen var en ekonomisk, social och teknisk framgångssaga fram till 1965, då USA blev ledande i rymdkapplöpningen.

Realsocialismen gick under därför att man hade förbjudit en allmän, fri diskussion, som är nödvändig inte bara för en liten grupp i partiledningen utan måste genomsyra hela samhället. Statsägandet och planekonomin fungerade utmärkt tills man skulle övergå från kvantitativ till kvalitativ tillväxt. Det moderna samhället kräver en fri diskussion för att kunna utvecklas.

Den vetenskapliga och tekniska omvälvningen omskapar också industriländernas sociala struktur. Industriarbetarklassen tynar bort och arbetskraft som kan tänka abstrakt, intelligentia, blir ledande.

Redan för 15 år sedan var den i Sverige lika stor som fabriksarbetarklassen, 20 procent. Den för 150 år sedan största kroppsarbetande klassen, bönderna, utgör i Sverige i dag bara omkring tre procent av befolkningen men producerar cirka 80 procent av livsmedlen. Naturligvis finns det mellan intelligentian och kroppsarbetarna en gråzon av människor som arbetar mer med händerna än med huvudet, men den minskar. Produktiviteten är numera så hög att vi omedelbart skulle kunna införa sex timmars arbetsdag utan att behöva sänka vår levnadsstandard. Finanskapitalets ekonomiska offensiv efter omkring 1980 har emellertid varit så framgångsrik, att vänsterpartierna ideologiskt har trängts tillbaka. De vågar inte längre ta kamp för de arbetandes rättigheter.

Före 1917 antogs det allmänt i den internationella arbetarrörelsen att alla fabriker skulle vara statsägda i ett socialistiskt system. Tron på statens förmåga att garantera människorna ett gott liv var utbredd. Den levde vidare i den demokratiska arbetarrörelsen i Sverige också sedan man hade insett att man varken kunde eller ville införa socialismen – år 1932. I stället tillsatte den nya socialdemokratiska regeringen en socialiseringskommission, som skulle studera socialismens möjligheter. Socialdemokratins svar på socialismen i Sovjetunionen och de många vilda strejkerna blev Folhemmet, som inte hotade finanskapitalismen men gav en relativ trygghet åt arbetare och bönder. Inbördeskriget i Finland gav en fingervisning om hur det kunde gå om inte “arbetarfrågan” löstes.

Finanskapitalets ekonomiska och ideologiska offensiv efter 1976 har emellertid varit så framgångsrik att vänsterpartierna ideologiskt har trängts tillbaka. De vågar inte länge ta kamp för de arbetandes rättigheter. Partierna har införlivats med den borgerliga staten, och partiledningarna ser som sin uppgift att legitimera finanskapitalismen och i synnerhet borgerskapets diktatur: den liberala parlamentariska demokratin.

Kapitalismen kan inte erbjuda människorna full sysselsättning och ett tryggat liv. Och allra minst kan den ge barnen en framtid. När den socialliberale amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith insåg detta (Den nya industristaten 1969) började han att plädera för medborgarlön för att Amerika (underförstått) skulle kunna undvika den sociala revolutionen. Medborgarlönen togs under 1980-talet upp av finländska intellektuella som blivit besvikna på den uteblivna revolutionen. Medborgarlönen förespråkas i dag av nästan alla politiska partier, främst bland De gröna och i Vänsterförbundet. Deras främste talesman är Åboekonomen Jan Otto Andersson.

Finlands mesta högerregering sedan Lapporörelsens tider 1930 stödjer kravet på medborgarlön, eftersom dess ledning tror sig kunna skära ned finanskapitalets kostnader och undvika den sociala revolutionen genom att införa den.

Socialismens motto är “av var och en efter förmåga, åt var och en efter prestation”. Måttliga löneskillnader måste det finnas, eftersom folk måste anstränga sig intellektuellt för att få avancerade tjänster. Proportionen 1:4 brukar anges som en lämplig skala mellan högsta och lägsta inkomst. Tungt fysiskt arbete avlönas högre än lätt, intellektuellt avancerat arbete avlönas högre än kroppsarbete också om det rör sig om kvalificerat hantverk. I realsocialismen var det vanligt att enkla arbetare studerade till ingenjörer men sedan gick tillbaka till fabriksgolvet, eftersom det var bättre betalt. Någonting bör vi ha lärt av historien.

Helsingfors universitet var omkring 1980 det akademiska lärosäte i Västeuropa där det fanns mest kunskap om realsocialsmen. Det sades att i Sovjetunionen fungerar bara röda armén och metron i Moskva. År 1987 visade det sig att det bara var metron i Moskva som fungerade.

 

Höger och vänster

Begreppen höger och vänster stammar från den franska revolutionen. De som var för den gamla regimen satte sig till höger i nationalförsamlingen och de som var för liberalismen och konkurrenskapitalismen satte sig till vänster. Under 1800-talets första hälft fördes den politiska kampen mellan konservativa (höger) och liberaler (vänster). Sedan kom arbetarrörelsen med i bilden samtidigt som liberalerna fick igenom sina politiska och ekonomiska krav. Arbetarpartierna blev då vänster och konservativa och liberaler borgerliga (höger). Efter 1917 och 1968 ägde det rum så många samhälleliga och politiska förändringar att konservatismen och socialismen försvann ur parlamentet. Högern blev liberal och arbetarrörelsen socialliberal. Med liberaler avses i dag människor som vill ha en borgerlig demokrati och finanskapitalism.

De partier som i dag kallar sig vänster saknar ett alternativ till finanskapitalismen men är fortfarande för välfärdsstaten. De är alltså socialliberaler. Den moderna högerns och finanskapitalets man i Frankrike är Macron. Han är liberal och ifrågasätter inte finanskapitalsimen, som han tvärtom försvarar. Han välkomnas därför av börsen och den liberala tyske kanslern, fru Merkel. Hon talar inte om finanskapitalismen utan kallar den för social marknadsekonomi. Senkapitalismen är ruttnande kapitalism. Den måste komma för att ett revolutionärt uppsving skall kunna uppstå och lyckas. Före revolutionen kommer degenerationen.

Det visste redan den ryske marxisten Plechanov för över 100 år sedan. Redan Madam Pompadour insåg det. Hon skapade nämligen de bevingade orden ”Efter oss syndafloden”.

Vi humanister vill inte reduceras till njutningslystna kunder och konsumenter. Eller som det heter i den gamla arbetarsången: Människovärdet vi fordra tillbaka.

 

Ulf Modin

Ekenäs

MNESORD

Språkfrågan stal showen på Island – ”Bra att också Lundberg vill främja språkliga rättigheter”

Kuva: Johan Kvarnström

– Jag är glad att Britt Lundberg har insett sin felbedömning, säger Maarit Feldt-Ranta efter den senaste vändningen kring Nordiska rådets arbetsspråk. Rådet har emellertid haft fler frågor på agendan som hamnat i skymundan av språkdebatten.

Lue lisää

Sitra: Revolutionen inom trafiken startar bland unga

Kuva: Foto: Pixabay
Största delen av finländarna anser det viktigt att handla på ett för miljön skonsamt sätt och speciellt unga är beredda att ändra sina färdsätt för att minska miljökonsekvenserna, visar en enkät som Sitra låtit göra. Unga är föregångare när det gäller att anlita nya färdsätt som grundar sig på delningsekonomi.

Lue lisää

MNESORD

Diskussion

Feldt-Ranta: Nordiska rådets president Britt Lundberg svek Finlands riksdag

Kuva: Jari Soini

– Jag är verkligen besviken, säger Maarit Feldt-Ranta efter att Nordiska rådets president Britt Lundberg (C) lagt den avgörande rösten mot finskans och isländskans ställning i rådet.

Lue lisää

Diskussion

”Nya alkohollagen inne på fel spår”

Kuva: Foto: Johan Kvarnström

Motståndet mot starköl och alkoläsk i matbutiker och kiosker stöter på motstånd över partigränserna. På andra punkter välkomnas en förnyelse av alkohollagen med öppna armar.


Tisdagens remissdebatt i riksdagen gav tydliga signaler om att regeringen måste justera sin proposition om en ny alkohollag i varje fall vad gäller starkare drycker än mellanöl i andra butiker än Alko. I övrigt är så gott som alla ense om att lagen behöver förnyas och att det är välkommet med mindre byråkrati och ett avskaffande av övernitiska regleringar och olika rättighetsnivåer på utskänkningstillstånd.

Frågan om starköl ses som allt annat än försumbar trots goda aspekter av förnyelsen. Den är allvarlig i och med att starkare drycker i matbutikerna kan utgöra en folkhälsorisk. Till exempel sade Tuula Haatainen (SDP) att ölkonsumtionen ökar på ett lömskt sätt när matbutikerna kan sälja starköl på rea.

 

 

”Barnen som tar skada”

Även bland annat Nylands Socialdemokratiska Kvinnor avfärdar regeringens intentioner att tillåta försäljning av starköl och alkoläsk i butiker och kiosker.

– Det är barn och familjer som kommer ta skada allt mer och därmed ökar kostnaderna för och behovet av barnskydd. Redan i nuläget lever ungefär 100 000 barn i familjer där alkoholbruk åsamkar barnen skador. Finns det på regeringens agenda att öka barnens lidande eller är regeringen inte förtrogen med sitt eget förslag, frågar föreningens ordförande Anette Karlsson.

Hon säger att det framgår ur lagförslagets motiveringar att förnyelsen kommer påverka folkhälsan och öka skillnader i välbefinnande mer än ge de önskade effekterna på näringslivet.

Nylands Socialdemokratiska Kvinnor påminner om att totala mängden av skadliga följder av alkohol ökade i takt med totalkonsumtionen fram till 2008. Efter det fattades flera beslut om höjd alkoholskatt och alkoholreklamen begränsades, varpå både konsumtionen och skadorna minskade. Föreningen anser att regeringen borde ta till begränsning av tillgänglighet och marknadsföring, samt skattemässiga åtgärder, om den huvudsakliga målsättningen är att minska alkoholens negativa följder.

– Då alkoholpolitiska beslut fattas vore det bra att tänka på att barn och ungas alkoholbruk har börjat vända nedåt och alkoholkonsumtionen överlag har minskat. Den utvecklingen borde man hålla fast vid, säger vice ordförande Tarja Eklund.

Diskussion

Avgiftsfri utbildning på andra stadiet går hand i hand med förlängd läroplikt

Rebecca Åkers.

Medborgarinitiativet om avgiftsfritt andra stadie är en bra början och skapar en behövlig debatt, enligt Rebecca Åkers som fortsätter efterlysa en förlängd läroplikt.

Lue lisää

Diskussion