MENY
tyovaenkirjallisuuspaiva
kaisaniemi

Kolumn

Britta Lindblom

Britta Lindblom: Flyktingförändringar

Trots att ytan ser bra ut just nu så är framtiden oviss, skriver Britta Lindblom på Kos om flyktingkrisens förändringar.

 

Från det svåra året 2015 när flyktingkrisen kulminerade till det år vi lever nu, 2017, har stora förändringar skett. På Kos börjar de olika organisationer som hjälper asylsökande att dra sig tillbaka. Personalen minskas gradvis eftersom antalet flyktingar som kommer är så lågt. På senaste tiden bara fyra personer, varav en var en kvinna som kom från Bodrum på vattenskidor en lugn dag!

Kvar finns efter senaste räkning cirka 900 personer. Ungdomar och familjer. Ett visst mörkertal finns, oregistrerade asylsökande som bor på ställen som myndigheterna inte fått tag på. Tanken är nu att förflytta de flesta som finns kvar till det grekiska fastlandet och så får de asylsökande på egen hand ta sig vidare till Tyskland, Sverige eller vilket land de siktat in sig på. Så går det som det går!

 

Aten får ta emot många som tvingas leva utanför samhällets skyddsnät. Centrum av Aten, runt Omoniatorget går sexhandeln livligt till. Och många tonåriga pojkar har tvingats prostituera sig för småslantar.

FN:s flyktingorganisation vädjar till ledare och beslutsfattare att följande behövs:

– Varje flyktingbarn borde få utbildning.

– Varje flyktingfamilj borde få ett tryggt ställe att bo på.

– Varje flykting kan arbeta eller lära sig nya färdigheter för att försörja sin familj.

 

Detta är nog tills vidare bara fromma förhoppningar. För Greklands del betyder det väldigt mycket hur utvecklingen blir i Turkiet. En hjälparbetare på Kos som jag talar med säger att situationen är explosiv. – Ungefär fyra miljoner flyktingar i Turkiet, bland dem syrier, har turkiskt medborgarskap. Om Erdogan säger upp Turkiets avtal med EU kommer dessa personer att stå först i kö för att lämna landet och målet är närmaste europeiska land, Grekland. Och vidare om den politiska oron i Turkiet blir värre står cirka 15 miljoner turkar i tur att lämna sitt land, och målet är? Gissa tre gånger! Grekland än en gång! Så trots att ytan ser bra ut just nu så är framtiden oviss.

Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta när jag läser i nyheterna att Sannfinländarnas nyvalda ordförande Jussi Halla-aho enligt brittiska tidningen Guardian anser att de som hjälper flyktingar från Afrika borde åtalas. Vi står ju inte precis med kartan i handen när vi tar emot asylsökande. De våta, rädda och vilsna människor som under åren klivit iland på Kos har behövt hjälpande händer, varma kläder, medkänsla och en kudde att luta sitt huvud på.

 

Britta Lindblom

Britta Lindblom

MNESORD

Diskussion

Kolumn

Jacob Söderman

Jacob Söderman: Folket väljer president

Den socialdemokratiska kandidaten har en god chans att gå till andra omgången. Hon skulle vara det humana, optimistiska, nordiskt inriktade och globalt aktiva alternativet vid sidan av den nuvarande presidentens traditionella profil av en äldre herreman, skriver Jacob Söderman.

Lue lisää

Jacob Söderman

Jacob Söderman

MNESORD

Diskussion

Kolumn

Monika Fagerholm

Monika Fagerholm: Vi måste tala om mordet – för hennes, offrets skull

Det är faktiskt först när jag under de här tysta sommarveckorna via just djungeltelegrafen får höra hur brottet begicks, hur utstuderat våld det var frågan om som jag med hull och hår tycker mig inse att det verkligen spelar en roll hur vi berättar den här hemska historien, för oss själva, för varandra, skriver Monika Fagerholm.

Lue lisää

Monika Fagerholm

Monika Fagerholm. Foto: Christoffer Relander

Kolumn

Pierre Gilly

Pierre Gilly: Kannibalismens ansikten

Rasismen – den politiska kannibalismen – är på tillbakagång. Det vi som vi identifierar oss med tycks bli allt större och mångfacetterat, skriver Pierre Gilly.

 

Min farmors syster var gift med en kannibal som hette Jean. Jag såg honom aldrig äta människokött men jag har mina misstankar. Folk omkring honom brukade magra. Värst drabbade var hans anställda som dessutom fick väldigt små pensioner eftersom han slarvade med att betala in deras pensionsavgifter. Hans fru, som aldrig jobbat en dag i sitt liv, har däremot en hög pension. Familjen var viktig för honom men andra människor såg ofta han som förbrukningsvaror.

Jag tänker på Jean när jag läser om hur statsvetare försöker förklara drivkraften bakom politiska och sociala handlingar. Enligt en modell styrs vi av passion, intresse, och förnuft. Passionen (hat och kärlek, osv) är det som gör att vi stödjer (eller är emot) olika typer av kollektiv som familjen, trossamfund och nationen. Marknaden är arenan för intresset. Den är i sina bättre stunder mer av ett köpslående.

För den tredje drivkraften, förnuftet, är förståelsen och argumentation den förändrande kraften. Här är arenan demokratins institutioner och det avgörande är argumentens tyngd. En förnuftig debatt leder till kompromisser eller i bästa fall, konsensus.

Passionen kan vara mer absolut och oförsonligt än intresset. För intresset är målen ofta mer flytande och förhandlingsbara. En nyliberal ekonom skulle kanske säga att Jeans anställda valt att arbeta utan pensionspoäng i stället för att inte arbeta alls. Passion kan vara svårare att motstå än intresset eller förnuftet. Det är lättare att byta jobb, bilmärke eller parti än att byta familj eller nationalitet.   

Brexit och Trump visar att det finns mycket passion i världen. Macrons seger visar att intresset kan segra över passionen. Men den franska valutgången var en kompromiss som många med rätta är missnöjda med. Man har gett marknadsliberalismen makten för att förhindra att de som hyser en överdriven kärlek den egna etniska gruppen tar makten.  

Den tyske statsvetaren Claus Offe menar att EU projektet lider av för mycket passion och intresse och för lite förnuft. Lösningarna på EU:s problem är välkända. EU behöver egen beskattningsrätt, rätt att utfärda EU-obligationer som garanteras av alla medlemsstater, och kontroll över sin egen budget, skriver han i sin nya bok, Europe Entraped (Polity Press). EU måste kunna förfoga över en större budget som kan motverka lokala konjunkturcykler i de enskilda medlemsländerna. Det behövs gemensamma sociala rättigheter, som är kopplade till de enskilda EU-medborgarna. Tyskland, och andra länder som tjänar mest på EU och euron måste också ta ett större ansvar.

Men det lär bli knepigt att förverkliga dem, tror Offe. Väljare och beslutsfattare har ofta svårt att se att problemen är orsakade av systemet. De är mer benägna att tro att problemen orsakats av en felaktig nationell politik som i sin tur beror på kulturen i det drabbade landet. Och omvänt: Tysklands framgångar beror inte på att euron gynnar Tyskland, utan på att det tyska folket är flitigt och frugalt.

Offe tror att de reformer som krävs är så impopulära att det knappast går att genomföra i demokratisk ordning. Det politiska motståndet har också en tendens att öka i takt med att de ekonomiska problemen förvärras. Kriser göder rädslor som ger passionerna övertaget. Även om resonemanget är logiskt så tror och hoppas jag att han har fel.

Mycket av den passion som Jeans samtid hade tycks ha dött bort med honom. 1931, samma år som Jean började skolan, öppnade en stor kolonialutställningen i Paris. Ett missöde gjorde att alla krokodiler dog men man lyckades byta till sig några från en tysk cirkus i utbyte mot svarta människor, kanaker, från Nya Kaledonien som ingick i utställningen. Kanakerna presenterades som ”äkta kannibaler” och fick tugga rått kött inför en nyfiken publik.  

De riktiga kannibalerna var naturligtvis de som exploaterade och förnedrade de koloniserade folken för egen vinning. Idag ställer vi inte ut människor – hur exotiska de än verkar – tillsammans med djur. Det finns knappast någon som hatar tyskar så mycket som Jeans generation gjorde. Rasismen – den politiska kannibalismen – är på tillbakagång. Det vi som vi identifierar oss med tycks bli allt större och mångfacetterat. Vissa försöker ta ett steg tillbaka nu och då men tendensen är tydlig.

 

Pierre Gilly

Aktuell med boken Konsten att sälja krig – Propaganda från Cato till Nato (Verbal förlag)

Pierre Gilly
MNESORD

Diskussion

Kolumn

Gunnar Lassinantti

Gunnar Lassinantti: Finland 100 år – ur ett svenskt perspektiv

Bara 12 procent av ett representativt urval svenskar kunde svara på frågan när Finland blev självständigt i en undersökning som Finlandsinstitutet beställt.

Lue lisää

Gunnar Lassinantti
MNESORD

Diskussion

Kolumn

Britta Lindblom

Britta Lindblom: Richter 6,7 en natt klockan två

Britta Lindblom skriver om jordbävningarna på Kos: “Samtidigt hörde jag hur andra invånare i huset vrålade och grät. Bilarnas tjuvlarm satte igång och på avstånd hördes ambulanstjut.”

Lue lisää

Britta Lindblom
MNESORD

Diskussion