Kontakt

Språkfrågan i Finland – ett triangeldrama

11.03.2017

Max Engman (Foto: SLS, Peik Henrichson)

Som ett triangeldrama mellan svenska, finska och ryska skildrar professor Max Engman språkfrågans utveckling i Finland från början av 1800-talet då Finland erövrats av Ryssland till 1922 då språklagen antogs.

Samtidigt ger boken ett svar på hur och varför många av de finlandssvenska institutionerna varit otroligt livskraftiga. En seghet som hållit i sig fram till modern tid.

Kanske också en förklaring till att de svenskspråkiga politiska konstellationerna uppvisat ett något avvikande mönster både från det finskspråkiga Finland och framförallt från det övriga Norden där socialdemokratin i över ett århundrade varit en dominerande politisk kraft.

Engman utgår från det korstryck från svenskt och ryskt som Finland befann sig i efter åtskillnaden från Sverige. Han menar att åren 1809 – 1812 blev ett av de gångjärn på vilket historien vänder. Men som han skriver: ”Någon inkorporering eller sammansmältning med Ryssland var det emellertid inte fråga om, även om en del av eliten koopterades, utan genom sin autonomi kom Finland i stället att fjärma sig från det ryska imperiet”.

I samband med finskhetsrörelsens framväxt under 1800-talet framgår det hur hätsk och oförsonlig J.V. Snellman var. För att bli en nation måste man i Finland tala bara ett språk, nämligen finska. Inte ens det han själv som var svenskspråkig eller vad J.L. Runeberg skrivit dög eftersom allt var avfattat på svenska. Tala om språkfanatism i högsta grad!

Tonen blir extra kuslig med tanke på den främlingsfientlighet och de krav på etnisk rensning som för närvarande blir allt högljuddare på många håll i världen, trots att Snellman inte direkt kan anklagas för detta.

Men även i Finland har vi mörka underströmmar med liknande tankegångar i form av Sannfinländare och högerxtrema organisationer, för vilka de totalitära delarna av det snellmanska arvet tycks vara långt ifrån främmande.

I och med Finlands självständighet reglerades de officiella språkförhållandena på basen av att både finska och svenska är republikens nationalspråk. Språklagstiftningen gav bland annat medborgarna rätt att använda sitt finska eller svenska modersmål i egen sak hos domstol eller myndigheter.

De intressantaste avsnitten med tanke på Arbetarbladets läsare är förmodligen de som berör Svenskfinlands politiska karta och varför styrkeförhållandena mellan Svenska folkpartiet (SFP) och Finlands svenska arbetarförbund (FSA), idag Finlands svenska socialdemokrater (FSD), ända från valet av den första enkammarlantdagen 1907 i stort sett hållit i sig fram till våra dagar.

Som bekant har Svenska folkpartiet lyckats med konststycket att erhålla mellan 70 och 80 procent av de finlandssvenska rösterna medan socialdemokraterna fått nöja sig med 10 – 15 procent av samma väljarkår.

Engman konstaterar helt riktigt att ”En av lagbundenheterna i politisk sociologi är att de mönster som uppstår då en befolkning mobiliseras första gången tenderar att bli bestående till följande genomgripande förändring”. Därför var Svenska folkpartiets framgångar vid valet 1907 av avgörande betydelse. SFP fick då 24 mandat och de finlandssvenska socialdemokraterna två.

Engman nämner det inte men samma väljarbeteende har analyserats till exempel i USA. Områden som från början röstat demokratiskt eller republikanskt fortsätter att göra det oberoende av alla växlande politiska konjunkturer.

Finlandssvenskar som flyttat till Sverige är ett annat intressant exempel som eventuellt kunde ha tagits upp. Redan för årtionden sedan visade undersökningar att en stor del av de finlandssvenska väljare som i Finland röstat på SFP när de väl etablerat sig i Sverige valde att rösta på socialdemokraterna för att det partiet stod dem närmast.

Engman pekar på att det han kallar ”borgerliga vänsterströmningar” var starka inom Svenska folkpartiet. Han betonar den roll som Svenska folkpartiets första ordförande Axel Lille spelade. Lille var starkt påverkad av socialliberala idéer i Västeuropa. Det var också han som förde fram behovet av sociala reformer, samtidigt som han kritiserade den finlandssvenska överklassens konservatism.

SFP:s rykte som ett ”herremansparti” mjukades dessutom upp av partiet närstående organisationer som Arbetets Vänner som stod för sociala reforminitiativ och social utjämning samt kulturföreningen Brage för finlandssvensk folklighet.

En annan förklaring till socialdemokratins relativt svaga väljarstöd bland finlandssvenskarna var SFP-fraktionen Svenska vänstern som 1919 blev ett självständigt politiskt parti ”eftersom breda lager uppfattade SFP som ett högerparti”. Hit gick garanterat många annars tänkbara socialdemokratiska röster.

Engman anser att den finlandssvenska arbetarklass som trots allt kom att stå utanför SFP måste välja klass eller språk, mellan att solidarisera sig med den finska arbetarrörelsen eller den svenska språkgemenskapen. Det argumentet skulle ofta användas av Svenska folkpartiet i konkurrensen om väljarna med de finlandssvenska socialdemokraterna.

Men påståendet är falskt och felaktigt därför att de svenskspråkiga socialdemokratiska arbetarna valde en gemenskap inom ramen för en enspråkigt svensk socialdemokratisk organisation vid namn Finlands svenska arbetarförbund med dess nätverk av likaså helt svenska lokalorganisationer. Låt så vara i nära samarbete med de finskspråkiga socialdemokraterna. Precis som Svenska folkpartiet, ibland till och med i form av valförbund, kom att samarbeta med finska borgerliga partier.

Med andra ord valde de finlandssvenska arbetarna helt enkelt solidaritet med varandra i och med att de anslöt sig till den lokala svenskspråkiga socialdemokratiska arbetarföreningen.

Engman påminner nog om undantagen från det allmänna politiska mönstret i Svenskfinland. Nämligen brukssocknarna Pojo och Dragsfjärd. I svenskdominerade Pojo fick socialdemokraterna 55 och SFP bara 30 procent vid valet 1907.

Boken konstaterar att Arbetarförbundet låstes i en kamp mot SFP:s hegemoni och att det var en kamp som man inte kunde vinna och som dessutom tärde på resurserna. Men ”mot denna bakgrund måste förbundets sega bildningsinsatser i eftersatta sociala miljöer betecknas som imponerande”, skriver Engman.

Det var ju ett fint erkännande som säkert är aktuellt än idag.

Man måste ge Max Engman ett liknande erkännande för den enorma arbetsinsats som ligger bakom detta verk. Här finns nog år, för att inte säga årtionden, av flitig forskarmöda. Inte ens den petigaste korrekturläsartyp borde hitta något att anmärka på. Utom att Elanto med sina många affärer blev ett flaggskepp för ”den progressiva andelsrörelsen”, skriver Engman. Inom arbetarrörelsen brukar man på svenska faktiskt tala om ”den framstegsvänliga kooperationen”.

Men sägs det inte att skönhetsfläckar bara förgyller?

Henrik Helenius

Max Engman: Språkfrågan – Finlandssvenskhetens uppkomst 1812 – 1922. Svenska litteratursällsapet i Finland, Helsingfors 2016, Bokförlaget Atlantis, Stockholm, 2016, 458 S.

One Response to Språkfrågan i Finland – ett triangeldrama

  1. "että näin" 16.3.2017 at 19:47 #

    Hienoa, että tutkitaan ja kirjoitetaan siitä, miten ruotsinkielinen väestö (20%) on aikoinaan jakautunut eri puolueisiin. Ruotsinkielisen kansanpuolueen riveihin on siis jo viime vuosisadan alussa ryhmittynyt enemmistö (70-80%) Suomen ruotsinkielisestä väestöstä.

    SDP:n riveihin on itsenäisyyden alusta alkaen lukeutunut n. 10-15% ruotsinkielisistä suomalaisista. Samanlaisen prosenttiosuuden ( 10% ) saivat ÅA:n tutkijat muutamia vuosia sitten.

    Miksi työväkeen lukeutuvat ruotsinkieliset eivät ole halunneet samaistua suomenkieliseen työväestöön, on hämmentävää. Onko kysymys kielestä vai piileekö taustalla muitakin syitä.

    J.W.Snellmann ei kirjoituksen perusteella ole kovin pidetty ruotsinkielisten keskuudessa, koska hän halusi parantaa suomenkielisen väestönosan asemaa. Enemmistö kansasta on aina tässä maassa ollut suomenkielisiä, vaikka ruotsinkieliset ovat käyttäneet valtaa ja alistaneet suomenkielisiä suomalaisia.

    SDP väittää kannattavansa tasa-arvoa ja demokratiaa. Puolueen toimiminen RKP:n apupuolueena ja kielipoliittisten vaatimusten toteuttajana lainsäädännössä ei ole mielestäni rehtiä politiikkaa, koska ÅA:n tutkimusten mukaan 74% kaikista suomenkielisistä haluaa poistaa pakko- ja virkamiesruotsin vaatimuksen.

Kommentera