Kontakt

Reseberättelse: Cape Horn – en drömresa

15.06.2017

Sven-Erik Nylund firade 80 år med en oförglömlig resa till Cape Horn – ”Ett minne för resten av livet”.

 

Jag hade aldrig tänkt fira min 80-årsdag, men när vi var i Amsterdam 2015 på de nya Cape Horn föreningarnas samling för att fira holländaren van Shoutens 400-års minne av den första Cape Horn rundningen för europeernas del, inbjöd chilenarna oss till en kryssning till Cabos de Hornos. Jag anmälde mig och började spara pengar för resan.

Äntligen kom dagen då vi flög via Paris till Santiago de Chile. Fjorton timmar är en lång flygresa. Vi var tre från den fastländska Cape Horn föreningen. Tolv ålänningar kom andra vägar till hotellet.

Jag ville se museet över förbrytelser mot mänskligheten, Museo de la Memoria y los Derechos Humanos. Jag for allena med taxi efter att ha frågat om museet av en av våra researrangörer i Santiago. Svaret blev:

– Jag är inte intresserad av politik.

Jag märkte också senare att Pinochet-tiden inte var något man diskuterade. Beror förstås på med vem man talar.

Museet i Santiago över brott mot de mänskliga rättigheterna.

Museet var mäktigt, en stor byggnadskoloss, under vilken man gick till en vägg med stora fotografier, tysta människor stannade upp vid bilderna.

Jag gick in i huset, där man visade videon från kuppen 1973 och bilder av militärledarna som tog makten. Också här satt människorna tysta eller talade viskande med varandra, kanske släktingar till de som försvann under diktaturen. En gripande känsla.

Jag var nöjd med besöket och åkte tillbaka till hotellet. Följande dag åkte vi till Valparaiso och Cape Horn ceremonierna där. Flottans orkester stämde i med Chiles nationalhymn när tre stora chilenska flaggor hissades. Därefter hissades de olika deltagarländernas flaggor och jag hade äran att stå invid den flaggstång där en marinsoldat hissade finska flaggan. Åländska flaggan hissades på en annan stång. En tyst minut för de sjömän som mist sina liv vid Cape Horn.  

I sjöfartsmuseet hade man ordnat en utställning om de gamla Cape Horn föreningarna. Där fanns också ett collage om de finska riktiga Caphornarna.

Följande dag flög vi ner till Punta Arenas. Chile är ett långt land, det tog oss tre timmar  dit över snöiga berg i Anderna.

 

Efter  att ha sett skalenliga replikar av både Magellans och Darwins fartyg i Punta Arenas och smakat på grillat fårkött gick vi ombord på kryssningsfartyget Stella Australis. Vi var omkring hundra personer från sju länder.

Det blev en fin kryssning i Patagoniens skärgård under fem dagar. Servicen på det chilenskt flaggade fartyget med helt chilensk besättning var utmärkt och vi gjorde flere landstigningar med gummibåtar på holmarna där nere, skådade jöklar som rinner ner i havet och som för varje år minskar i storlek. Miljöförändringarna påminns man om även här, vädret har blivit varmare. Hösten hade börjat, men det var ännu ca 10-15 grader varmt.

Slutligen kom vi ner mot Cape Horn, som ligger på en ö längst ner mot Antarktis på breddgrad 55º 59` syd.  Vädret var lugnt, med en svag dyning och litet regnskurar. Stella Australis ankrade upp och vi gick i gummibåtarna som förde oss iland på ön. Etthundrafemtiofem trappsteg förde oss upp på ön, vars stränder är höga. Man hade byggt trappor och plankvägar på ön fram till monumentet med albatrossen, som de gamla caphornföreningarna (AICH) har satt upp. Vi träffade fyrvaktaren på ön invid fyren. Unga marinofficerare får tjäna ett år här nere som fyrvaktare, så stiger de en grad. Familjen få de ha med sig. Ett ganska ensamt ställe att bo på. Man hämtar endast mat och några kryssningsfartyg besöker ön sommartid. Enda kontakten till yttervärlden går via satellit. Ett litet träkapell hade byggts utanför fyren.

Vi gick nöjda ner till våra gummibåtar som tog oss tillbaka till Stella Australis och fortsatt kryssning. Man kunde inte riktigt förstå att man varit på Cape Horn. Min farbror Uno Nylund passerade Cape Horn som lättmatros ombord på fyrmastbarken Moshulu för 80 år sedan, den 9 april 1937. Enligt hans dagboksanteckningar hade de vackert väder med fulla segel. Det var också till hans minne jag besökte Hornet. Jag har publicerat hans dagbok i boken Inte rädd för någon.


Efter Cape Horn besöket fortsatte vi kryssningen, bland annat till museet över ursprungsbefolkningen, yamananerna, som har dött ut för över femtio år sedan. Guiderna berättade om deras levnadssätt och kultur. Senare fick jag en bok av pensionerade amiralen Jorge Sepúlvada, som var med på kryssningen. Boken heter Cowilij, The Yamana. Cowilij var en yaman som i slutet av 1800-talet berättade om sitt folks liv och seder.

Under resan träffade jag många intressanta människor, de flesta med intresse för segling och sjöfartshistoria med tyngdpunkt på Cape Horn. Det enda jag saknade var djuren, vi såg visserligen en val, några sjölejon och ett par albatrosser på avstånd, men det kunde ha varit mer.

Jag passar även i detta sammanhang på att tacka Vanda Svenska Socialdemokrater och de FSD-medlemmar som samlade in ett betydligt stöd för min resa.

Ett minne för resten av livet.

 

Sven-Erik Nylund

 

One Response to Reseberättelse: Cape Horn – en drömresa

  1. Jacke S 15.6.2017 at 18:14 #

    Fint att du berättade om resan. bra att du kom iväg. Ha en fin sommar!

Kommentera