Kontakt

Nya tider på Leningrads metallfabrik – ”görs ingen skillnad mellan män och kvinnor”

10.04.2017

Tatiana Kromine säger att könsrollernas betydelse minskat i dagens Ryssland jämfört med Sovjetunionen. Foto: Henrik Helenius

Här är det slutsupet på arbetstid säger fackets huvudförtroendeman Vitalij Artiuchin och pekar på alkometrarna vid ingången till Leningrads metallfabrik med 2 600 personer anställda i S:t Petersburg. 

Toleransgränsen går vid 0,5 promille. Har man druckit mer så släpps man inte in på jobb. Samma kontroll då man går hem efter arbetet. Fortsätter det hejdlösa drickandet blir det sparken. En nödvändig åtgärd med tanke på hur stort problem supandet tidigare var på arbetsplatserna i Ryssland och Sovjetunionen.

Leningradskij metallitjeskij zavod, LMZ förkortat, som företaget heter på ryska är på många sätt en spegelbild av landets historia. Fabriken är grundad i mitten av 1800-talet. Ursprungligen stod det Peterburgskij i fabriksnamnet. Trots systemskiften har det gamla namnet inte tagits tillbaka. På fabriksområdet vid Nevaflodens norra strand finns allt från röda 1800-tals tegelbyggnader till stora, moderna industrihallar. Rent och snyggt är det första intrycket.
Produkterna är ång- och gasturbiner.

 

Månadslönen kring tusen euro

Nya vindar ser ut att blåsa inom den ryska fackföreningsrörelsen. 
Ett exempel är Tatiana Kromine som är en ung facklig förtroendekvinna vid fabrikens planeringsavdelning.

– Här är vi alla först och främst arbetskamrater. Det görs ingen skillnad mellan män och kvinnor, framhåller hon. Kvinnorna är dessutom mera aktiva inom facket än männen.

Men så kommer ett tillägg:

– Männens löner är däremot i snitt bättre än kvinnornas. Och det är en sak som är svår att ändra på.

Tatiana Kromine klagar däremot inte över sin egen lön.

– Det statistiska medeltalet för våra löner ligger kring tusen euro i månaden. Min lön är lite ovanför detta.

Alla betalar samma tretton procent i skatt till staten. Och fackets medlemsavgift är en procent av lönen. Kromine protesterar inte mot att skatten är platt i stället för progressiv.

– Det är helt bra att alla betalar samma skatt.

Tatiana Kromine. Foto: Henrik Helenius

 För sin bostad på femtio kvadratmeter inklusive toalett betalar hon cirka 80 euro i hyra per månad. Bostaden ligger på tjugo kilometers avstånd från jobbet.

– Förr tog jag spårvagn och bytte till metro för att komma till jobbet. Det tog en timme så därför kör jag numera med min bil av märket Volkswagen till och från fabriken, säger Kromine.

Hon är frånskild.

– Jag är fri, konstaterar hon kort och bestämt.

Men hon påminner om det som varit den ryska kvinnans lott genom historien.

– Kvinnorna har fått laga mat, sköta hem och barn medan männen vilat sig för att samla krafter för krig.

Tatiana Kromine vill dock understryka att kvinno- och mansrollerna i dagens Ryssland inte är lika starka som i forna Sovjetunionen. Då upplevdes mannen som familjens naturliga överhuvud. Attityderna har förändrats under den 25 år som gått sedan Sovjetunionen upplöstes.

Det är friare nu och man behöver inte mera vara lika rädd som då.

Kromine framhåller att de ryska kvinnorna har en stor idol.

– Det är kosmonauten Valentina Teresjkova som nyligen fyllde 80 år. Hon var den första kvinnan i rymden och är ännu vid full vigör.


Facket har egen bank

Vitalij Artiuchin framför huvudingången till Leningrads metallfabrik. Här basar han för över tvåtusen fackföreningsmedlemmar. Foto: Henrik Helenius

Vitalij Artiuchin berättar om fackets omfattande aktiviteter inom företaget som inte enbart handlar om traditionell intressebevakning.

– Fackavdelningen har bland annat en egen bank som ger betydligt förmånligare lån än andra banker till sina medlemmar.

Artiuchin nämner att det också finns möjligheter till idrottsaktiviteter på arbetsplatsen.

– Inom fabriksområdet har vi en sporthall där vår nuvarande president Vladimir Putin i tiderna lärde sig judo.

Leningrads metallfabrik liksom många andra fabriker i Ryssland ägs av Alexej Mordasjov, en av Rysslands rikaste män.

– Mordasjov är bra därför att han har en positiv inställning till arbetarna. Det handlar kanske inte om den stora kärleken men relationerna mellan honom om facket är goda.

Artiuchin konstaterar att man ibland har olika åsikter.

– Till exempel när Mordasjov satsat på ny teknologi och köpt in nya maskiner vilket minskat antalet arbetstillfällen. Det sistnämnda motsätter sig facket.

Arbetarna har tidigare haft möjligheter att köpa aktier inom Leningrads metallfabrik.

– Men så är det inte i dag. Orsaken är att vanliga människor som våra arbetstagare inte har den utbildning som krävs för aktieinnehav.

Artiuchin påminner om åren efter Sovjetunionens fall.

– Då fanns det folk som på kort tid gjorde sig rika under den vilda kapitalism som då uppstod. Men idag är läget lyckligtvis betydligt lugnare.

När det gäller den politiska kulturen i dagens Ryssland tycker Artiuchin att den i stor utsträckning bygger på partiernas ledare. Inte på deras ideologi.

– Ett exempel var när kommunistpartiets ledare Ziuganov stödde en miljonär som sin kandidat för att hans parti var i behov av pengar.

– I vår fabrik har vi också haft besök av Putin. Han liksom andra politiska ledare vill gärna ha stöd och röster från våra arbetare, konstaterar Artiuchin.

I sin fotosamling hittar Artiuchin en bild där han står bredvid den kontroversiella ryska liberaldemokratiska politikern Zjirinovskij.

– Allt möjligt sällskap, säger han med ett stort bullrande skratt.

Artiuchin framhåller att man vill ha goda kontakter med alla politiker oberoende av parti som stödjer och samarbetar med facket. Men någon rädsla för att kritisera politikerna i Ryssland känner han inte.

– I vårt land har vi exempel på fackföreningsledare som valts till vårt parlament, Duman. När de väl blivit invalda med våra röster glömmer de helt varifrån de kommer och vem de representerar.

Henrik Helenius

Inga kommentar ännu.

Kommentera