Kontakt

Fackligt aktiva i ryska varvsindustrin: ”Sanktionerna är inte är bra för någon”

13.04.2017

Arsentij Sjomkin forskar i konflikter. Sådana råder det inte brist på i det ryska samhället. Foto: Henrik Helenius

ABL har träffat fackligt aktiva inom varvsarbetarförbundet i  S:t Petersburgsområdet. De talar bland annat för ett samarbete över partigränserna i Ryssland. 

Ryssland är ett jättestort land som genom historien skakats av den ena konflikten efter den andra.

Unge fackligt aktive Arsentij Sjomkin, 22 år, kommer därför knappast att sakna arbetsuppgifter den dag han är färdigt utbildad konfliktolog som den ryska titeln lyder. Ett relativt nytt yrke.

– Visserligen är varvsindustrin inte något typisk konfliktområde, säger Sjomkin som tillhör S:t Petersburgs regionalorganisation inom det ryska varvsarbetarförbundet.

Hans specialområden är arbetskonflikter, religiösa samt etniska konflikter. Men i utbildningen ingår också sociala, ekonomiska samt familjekonflikter.

– Jag växte upp i Kazakstan där kazakerna och ryssarna är de två stora nationaliteterna. Jag gillar visserligen Kazakstan men för att få den utbildning jag önskade flyttade jag till S:t Petersburg. Jag räknar också med att bli kvar i Ryssland, säger Sjomkin.

Skolan där Arsentij Sjomkin studerar är det fackliga universitetet i S:t Petersburg som drivs och understöds av den ryska fackföreningsrörelsen. Fakulteten för konfliktforskning är av relativt färskt datum.

– Fakulteten grundades år 2008 på initiativ av Vladimir Putin som då besökte fackföreningarna i sin hemstad S:t Petersburg. Årligen tas 200 nya studenter in till just denna fakultet, säger Sjomkin och berättar att forskningen går ut på att klarlägga konflikternas natur.

– När det handlar om konflikter inom företagen så gäller det att ta fasta på de så kallade heta punkterna.


Putin ingrep, fabriken fick fortsätta

Universitetet upprätthålls med fackliga ekonomiska medel. Men undervisningen är inte gratis.

– Däremot ger fackförbunden stöd till de medlemmar som studerar här, berättar Sergej Maximenko som är ordförande för S:t Petersburgs regionalorganisation inom det ryska varvsarbetarförbundet.

Sergej Maximenko basar för varvsarbetarna i S:t Petersburg med omnejd samt Viborg. Foto: Henrik Helenius

 I S:t Petersburgsområdet, officiellt Leningradskaja oblast, finns en liten industristad som heter Pikaljovo med cirka 20 000 invånare. Mycket av livet i staden har kretsat kring cementfabriken. Men år 2009 hotade ledningen stänga fabriken. Också Maximenko hänvisar angående detta till Putins insatser.

– Folk skulle ha hamnat på gatan utan jobb. Men då ingrep Putin och fabriken fick fortsätta, säger Maximenko.

Han framhåller att trepartssamarbetet mellan facket, arbetsgivarna och stadens myndigheter fungerar inom varvssektorn både i S:t Petersburg och i Viborg som tillhör hans regionalorganisation.

– Senast 2016 undertecknade alla tre parter två dokument för löne- och arbetsvillkoren inom våra varv. 2017 gick vi på nytt igenom villkoren. Bland annat fick vi till stånd en justering av tabellönerna som godkändes både av fackets ledare och av direktörerna vid varven, säger Maximenko.

Kollektivavtalen är företagsvisa men facket gör upp allmänna riktlinjer för deras innehåll.

Merparten av varven är statsägda, men finns också några privata varv. Lönen rör sig i snitt kring tusen euro i månaden. Därav går 13 procent i skatt, alltså en så kallad plattskatt som alla betalar oberoende av inkomstnivå.

 

Målsättning: Mer exportinriktad industri

Aleksandr Mironov har på nära håll sett de stora strejkerna i det sibiriska kolgruvedistriktet Kuzbass. Foto: Henrik Helenius

 Aleksandr Mironov – som leder det ryska berg- och metallindustrifackförbundets regionalorganisation för S:t Petersburgsområdet med 4000 medlemmar – påminner om att de geografiska avstånden i Ryssland är enorma. Och enorma är också de fabriksanläggningar som under århundraden vuxit upp.
– Det har lett till att man inom de stora företagen byggt upp egen politik som ganska långt kan skilja sig från varandra.

– En av våra målsättningar måste vara att utveckla vår tillverkningsindustri så att den blir mer exportinriktad eftersom alltför mycket importeras från utlandet i form av förädlade produkter, understryker Mironov.

Med hänvisning till vad Sjomkin hade att berätta om sina konfliktstudier, kommenterar Mironov att han minsann sett strejker och arbetskonflikter inom sin egen bransch. Innan han flyttade till S:t Petersburg bodde han nämligen i Kuzbass eller Kuznetsbäckenet som är det stora kolgruvedistriktet i södra Sibirien. Där var han också aktivt med i facket.

– Redan på 1980-talet arrangerades sittstrejker i Kuzbass som bidrog till att försvaga dåvarande Sovjetunionen. Men strejkerna fortsatte också på 1990- och 2000-talet efter det Sovjetunionen upplösts, säger Mironov.

”Skatten kunde gärna bli progressiv”

Liksom Sjomkin representerar också Dimitrij Erigin den unga generationen av fackliga aktivister i S:t Petersburg. Han berättar att facket arrangerar idrottstävlingar som kallas Spartakiader.

– Spartakiaderna bygger på gamla traditioner och de har tagits till heders igen. Populära idrottsgrenar är fotboll, volleyboll men också intresset för båtsport och tennis har ökat, säger Erigin.

Idrottar gör man året runt, men de stora tävlingarna hålls i september.

– Då är det varken för varmt eller för kallt.

Om systemet med plattskatt har Erigin en bestämd uppfattning.

– För mig kunde skatten gärna blir progressiv, säger han.

EU-ländernas sanktioner mot Ryssland är naturligtvis en fråga som berör många såväl i öst som i väst. Maximenkos och Mironovs uppfattning är klar.

– Sanktionerna är inte är bra för någondera parten.

En sak är de övertygade om att alla är eniga om.

– Ingen vill väl ha något krig. Istället ska vi bygga på ett ömsesidigt förtroende i den internationella politiken, vädjar Maximenko och Mironov.

De talar också för ett samarbete över partigränserna i Ryssland.

– I det ryska parlamentet Duman har tjugo parlamentariker från olika partier bildat en grupp som kallar sig solidaritet och som driver frågor som bland annat ligger nära den ryska  fackföreningsrörelsens hjärta.

Henrik Helenius

Inga kommentar ännu.

Kommentera